Flugornas Herre

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett dussintal engelska pojkar hamnar på en ö efter att ett flygplan havererat utan vuxna överlevande. Pojkarna är mellan sju till tolv år gamla. I början av romanen så verkar allt vara under kontroll, tills rädslan om monstret börjar ta sina grepp om pojkarna, först hos de yngre men med tiden börjar även rädslan väckas hos de äldre. I förskräckelse av monstret som egentligen bara existerar i deras fantasi börjar ondskan likaväl som rädslan stiga i deras hjärtan.


Den första huvudpersonen som presenteras i boken är Ralph, även en av huvudfigurerna i boken. Han är den typiska ledartypen och en talare vilket syns i hans tal. Han är ljushårig, ganska brådmogen men har ändå milda drag i ansiktet. I början ser han det bara som ett äventyr, helt föräldrafritt och laglöst vilket han tidigt kommer att ångra. Den andra huvudpersonen är Nasse, den underlägsnaste individen av de alla på ön, han blir gruppens ”svarta får” som hela tiden utsätts för förödmjukelser, sarkasm och mobbning. Han tar upp sin kränkta roll i mötena, men varje gång han försöker sker något roligt och alla brister i skratt, så till slut avviker han att ens försöka och accepterar sin plats i det lilla samhället. ”Ni måste låta mig tala! Snäckan gillas inte uppe på berget, så håll du mun, sade Jack”. Orsakerna för hans dåliga status är först och främst p.g.a. av hans överviktiga kropp och astma. Dock är han den smartaste pojken av de alla. Det är också han som hittar snäckan som förblir symbol för ordning regler, ledarskap och respekt. Ralph som blir vald över Jack Merrediw använder snäckan genom att blåsa i den för att samla alla inför möten.

Jack är den långa magra blåögda fräkniga pojken som är ledare över gosskören som han använder som arme för att jaga grisar. Stegvis i takt med Ralphs popularitet börjar han känna avundsjuka fastän Jack och Ralph var nära i början så är det viktigare för honom att bli ledare istället för att behålla deras vänskap. Ralph som känner av Jacks fientlighet, reagerar först resonligt och ifrågasätter Jack inför alla varför han är på honom hela tiden som en blodigel. Men tyvärr så ger sig inte Jack och fortsätter, tills Ralph brister och slutar vara tålamodigt utan reagerar med frustration.
Anledningen till Ralphs och Jacks konflikt är därför att de har helt olika prioriteringar. Ralph anser att göra upp en stor eld är viktigast, så att de lätt kan upptäckas av ett fartyg eller liknande fordon och blir räddade och kommer hem, vilket är det självklaraste. ”Elden är det viktigaste av allt. Utan elden kan vi aldrig bli räddade. Jag skulle gärna vilja smeta på mig krigsmålning och vara vilde jag med. Men vi måste hålla elden brinnande. Elden är det viktigaste på hela ön”. Elden är symbol för räddning och hopp att de kommer hem.
Men Jack tänker enbart på att jaga för kött, och nöjets skull, efter hans första grisoffer börjar han bli mer orädd och ondskefull och trotsar Ralph alltmer. Ralph börjar förstås oroa sig för sin plats som hövding och ser Jack som ett hot för honom och alla andra. Eftersom deras relation upphör måste Ralph vända sig till någon annan som han kan tala vettigt med.
Personen han vänder sig till är Nasse, för att han är den som har samma prioriteringar och tankegångar som han själv.
Ralphs utnyttjande av Nasse intellekt leder till en god vänskap mellan de två karaktärerna som även gynnar Nasse och hans position i det lilla samhället. Konflikten mellan Jack och Ralph leder vidare till en maktkamp mellan de två rivalerna. I ett tillfälle på ett möte blir Jack arg och lämnar stammen och övertygar andra att följa med honom och bygga en ny stam där de kan äta kött och ha sig hela dagarna, utan att tänka på framtiden om att bli räddade, Jack gör också ett angrepp mot Ralph och hans planer som han gjort med hjälp av Nasse, och påstår att de inte kommer blir räddade och istället tänker på att utnyttja tiden som de är på ön genom roa sig och utesluta det väsentliga.

Jack är en väldigt egoistisk och rentav ond person känns det som. ”Innan festen började hade man släpat fram en väldig stock mitt på gräset, och på den satt Jack som en avgudabild, målad och bekransad. Intill honom låg högar av kött upplagda på gröna blad, frukter samt kokosnötskal fulla med vatten”. Jack får fram sin vilja genom att manipulera de andra pojkarna på så sätt som beskrivet föregående. De skrämda pojkarna använder Jack som trygghet för sin rädsla och jag tror han ger de en starkare men dock negativ känsla av samhörighet såsom att göra dåliga gärningar och uppföra sig vilt utan logiskt och moraliskt tänkande.


De som återstår är till slut är då Ralph, Nasse hans närmaste vän och de lojala tvillingarna Sam och Eric som i romanen oftast benämns som en person Samoercic, även några andra små pojkar består. Vidare i boken begår vildarna ett attentat och stjäl den ursprungliga stammens eld. Då vänder sig desperat Ralph, Nasse och med Samoeric till vildarnas läger för att göra upp, konsekvenserna blir att Samoeric blir tillfångatagna Nasse dödas av den sadistiske Roger och snäckan förstörs som var symbolen för allt gott. Härmed har kaos urartat och Ralph står helt ensam och nu finner vi oss i romanens peripeti. Under tiden har Simon hållit sig till uppe i berget.



En väldigt viktig bifigur i boken som jag måste nämna är förstås Simon, som också är väldigt lojal. Han är den mest svåra personen att beskriva tycker jag eftersom han har som många motsägelser i sin karaktär han är både blyg och skygg och håller sig för det mesta för sig själv men ändå har han stark personlighet. Det tycker jag William Golding har lyckats bra med att skapa en sådan otroligt unik person. Simon håller sig för sig själv för det mesta och ibland går han själv till en grotta uppe på berget där han kan vara i lugn och ro. Men en dag händer det att han hittar ett grishuvud på en stör när han är på väg dit och då uppenbarar sig detta grishuvud som ett monster som talar till honom. Monstret är egentligen bara en illusion som Simon själv skapat i sitt sinne, och jag tror det till viss del det är Jacks ständigt tjatande om monstret är en orsak till Simons inbillande. Den monsterliknande gestalten säger att den är odjuret och att de var fånar som trodde att odjuret var någonting de kunde jaga vilket de hade försökt som visas har i de två följande citaten. ”Det finns ingen som kan hjälpa dig. Bara jag. Och jag är odjuret”. ”Ett grishuvud på en stör”. Att inbilla sig att Odjuret var någonting man kunde jaga och döda! sade huvudet”. Simon blir förstås rädd och springer ner till de andra för att berätta vad han sett. Han kommer raglande, halvt hukad ut från skogen när vildarna misstror honom för monstret och dödar honom helt brutalt.






Nu jagar Jack och hans grupp av vildar Ralph, de tänder eld på ön innan de börjar den hektiska obarmhärtigslösa jakten på honom, och när Ralph förskräckt springer sin väg under flykt, dyker plötsligt helt oförväntat räddningen upp, det är en sjöofficer. Han säger god dag till Ralph. Ralph svarar god dag. Och när Officeren frågar vem som är ledaren svarar Ralph jag, trots att vildarna jagade honom och att de styckade ihjäl Simon tog Ralph på sig ansvaret, det visade att han var oerhört ansvarsfull. ”Vem är ledare här?”. ”Det är jag”, sade Ralph med hög röst”.



William Golding har lyckats fantastiskt bra med att beskriva den detaljrika miljön, allt från de vackra tropiska vyerna uppe från bergen till nere vid lagunen. Hans sätt att beskriva miljön är något väldigt unikt som många författare inte lyckas på så tydligt och omfattande sätt och otroligt bildligt sätt. När man läser, är det som att man ser miljön framför sig. Även miljön bland de olika karaktärerna har han lyckats otroligt bra med.
Först den glada fria känslan i början då de alla är nöjda, men genom sin sakta prägling som han sätter på boken av dysterhet, ondska och oro. Författaren vill verkligen gripa läsaren känns det som och det tycker jag han har lyckats med.

Det är väldigt varierande sätt då det gäller att framföra berättelsen, och ibland är det lite svårt och förvirrande att följa med. Det tror jag är det enda som William Golding har lyckats lite sämre med, men ändå lyckats. Ofta är det att läsaren får sätta sig in i karaktärernas tankar och den personen upplever situationen och har för tankar om det pågående.
Det är väldigt snabbt skiftande mellan personernas tankar vilket ibland gör att det kan kännas lite kaotiskt. Författaren själv berättar också själv väldigt mycket och guidar liksom läsaren genom boken dvs. utomstående betraktare.

Golding använder rätt så enkelt språk som inte är något vidare att förstå, och uppbyggt på så sätt att det blir intressant läsning tycker jag. Som exempelvis när han framför pojkarnas dialoger, gör han det så som det är tänkt att unga pojkar ska tala och reagera och väldigt justerat efter ett barns synsätt och tänkande. ”Nasse skakade på huvudet”. ”Det måste man ha en massa metallgrejor till”, sade han, ”och vi har ingen metall”. Ibland händer det att han använder lite mindre vanliga ord som rans...