Pojken som kallades det

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bokuppdrag –
Pojken som kallades det

Bokens namn
Pojken som kallades det; ett barns kamp för att överleva.

Författare
Dave Pelzer skrev Pojken som kallades det utifrån egna erfarenheter. Han har varit nominerad till Pulitzerpriset två gånger, men har aldrig vunnit.

Bokens handling
Boken handlade om en helt vanlig pojke som tillhörde en helt vanlig familj, utåt sett. Men innanför väggarna blev pojken torterad, både psykiskt och fysiskt av sin egen mamma. Han tvingades att rengöra huset och sova i källaren. Pojkens bröder låtsades som om han inte fanns och hans pappa orkade inte bry sig. Pojken fick ingen mat hemma och började därför stjäla mat av sina klasskamrater. Därmed blev han utstött i skolan med. Pojken hette David.

Karaktärer
Davids utseende beskrivs aldrig i boken, men jag tänker mig honom mager och med stora bruna ögon. Det ända David ville var att bli älskad. Efter hans mamma hjärntvättat honom i många år förstod han att ingen någonsin skulle kunna älska honom och att han var värdelös. Den ända livsgnistan han hade var att inte låta hans mamma vinna. Om han dog skulle hon vinna.
Catherina var Davids mamma. På den goda tiden var hon vacker, även om hon hade ett vardagligt utseende. Hon var av medellängd. Hon ville alltid ha städat runt omkring sig och gjorde aldrig något halvdant. Hon kunde ägna hela dagar åt att laga middagar till sin man, som hon älskade väldigt mycket. Men när hennes man började jobba mer visades hennes rätta sida. Catherina var psykiskt störd och alkoholist. Hon njöt av att misshandla sin son.
Stephen var Catherinas man och Davids pappa. Han jobbade som brandman mitt inne i San Francisco. Han var 1.80 meter lång och vägde runt 85 kilogram. Han hade breda axlar och muskulösa underarmar. Han hade tjocka svarta ögonbryn med matchande hår. Han drack för mycket sprit och var nästan aldrig hemma. Han vågade aldrig stå emot sin fru.
Ronald och Stan var Davids bröder. De båda blev behandlade väl av sin mamma. De lärde sig att ignorera David.
Russell var Davids näst yngsta bror. Han blev mest älskad av deras mamma och så småningom blev han hennes ”lilla nazist”. Han var bara runt 4-5 år när han började bevaka David. Ibland hittade han till och med på saker bara för att få se David bli bestraffad.
Kevin var Davids yngsta bror. Kevin var bara ett spädbarn och David älskade honom. David fick inte ens titta på honom.

Hur boken är skriven
Boken är skriven från Davids håll och man får bara reda på vad han tänkte på. Den är väldigt deprimerande. Boken är väldigt lättläst och inte så tjock. Jag tror att boken är riktade mot vuxna men att även ungdomar kan läsa den.

Citat ur boken
En av Mr Zieglers arbetsuppgifter var att fungera som rådgivare till skoltidningen och hjälpa till att sätta samman en elevkommitté för att hitta på ett bra namn till tidningen. Jag kom på ett fyndigt namn och en vecka senare återfanns mitt förslag som ett bland flera i omröstningen till ett nytt namn på tidningen. Mitt förslag vann överlägset. Senare samma dag som röstningen ägt rum tog Mr Ziegler mig åt sidan och berättade hur stolt han var över att mitt förslag hade vunnit. Jag sög i mig berömmet som en svamp. Det var så länge sedan jag hade fått någon som helst uppmuntran att jag var nära att börja gråta. När det var dags att gå hem gav Mr. Ziegler – efter att ha försäkrat mig om att jag inte hade något att vara rädd för – ett brev att ta med mig till Henne.
Jag var så upprymd att jag sprang hem snabbare än jag någonsin gjort tidigare. Jag borde ha förutsett att min glädje skulle bli kortlivad. Häxan slet upp kuvertet, läste brevet snabbt och hånade mig: ”Jaha du, Mr Ziegler säger att jag borde vara stolt över dig för att du kommit på namnet till skoltidningen. Han påstår också att du är en av de bästa eleverna i klassen. Men tänk vad speciell du måste vara.” Plötsligt blev Hennes röst iskall och Hon hötte med fingret mot mitt ansikte och väste: ”En sak ska du ha jävligt klart för dig! Det finns inget du kan göra att imponera på mig! Förstår du vad jag säger? Du är en nolla! Ett Det! Du existerar inte! Du är ett missfoster! Jag hatar dig och jag önskar att du vore död! Död! Fattar du? Död!”
(Sidan 106 – 107)

Varför jag valde att citera det
Jag tycker att citatet visar hur grym Davids mamma var. Hon nöjde sig inte bara med att slå sitt barn, utan ville se honom lida på alla möjliga vis. Hon visste exakt vad hon skulle göra för att sätta djupa spår. Citatet visar också hur mycket David ville bli älskad och hur han njöt när han fick beröm.

Personlig åsikt
Jag tycker att det är en tragisk berättelse. Många gånger under tiden jag läste det ville jag gå in i boken och rädda honom. Jag kan inte förstå hur grym hans mamma var. Jag blev nästan illamående när jag läste boken. Många böcker känns som om det tar en evighet att läsa ut, men Pojken som kallades det fångade min uppmärksamhet så mycket att jag glömde tiden.

Frågeställning
§ Jag undrar hur folk kunde vara så ouppmärksamma att de inte märkte något. Pojken måste ju ha varit anmärkningsvis smal, haft blåmärken och svullnader och smutsiga kläder. Speciellt när de kom på honom med att stjäla mat borde de ha uppmärksammat det.
§ Jag förstår inte i heller varför pappan inte kunde stå upp för sin son inför mamman. Pappan beskrevs ju som stor och stark och borde därför inte gå undan för mamman.

Varför jag valde boken
Jag valde att läsa Pojken som kallades det för att den kändes rätt för mig. Det kändes som om det var en bok i min stil, och jag hade rätt. Dessutom blev jag påverkad av omgivningen som berättade hur bra den var. När jag läste på bokens baksida blev jag kanske inte direkt ”dragen” till den, men redan efter några sidor var jag helt uppslukad av berättelsen.