Flugornas herre
69008 visningar
uppladdat: 2005-04-04
uppladdat: 2005-04-04
Inactive member
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare.
Kommentera arbete
Under andra världskriget blir ett flygplan, på väg hem till England havererat. Flygplanet innehåller en grupp pojkar från en engelsk internatskola i åldrarna sex till tolv år. Planet störtar i havet, men pojkarna lyckas ta sig iland på en ö. Ön är obebodd och det finns inga vuxna där. I början är tillvaron underbar. Pojkarna badar i de blåa lagunerna och solen skiner från morgon till kväll. De plockar färsk, solvarm frukt från träden som de äter. Allt är härligt och pojkarna gillar sin lata tillvaro, utan en massa regler och bestämmelser från vuxna.
Efter några dagar på ön hittar två av pojkarna, Ralph och Nasse, en trumpetsnäcka. Genom att blåsa i snäckan samlar Ralph och Nasse alla pojkar till ett möte. På mötet kommer de fram till att de måste ha en ledare för gruppen. Både Ralph och körledaren Jack vill vara ledare, men till slut väljs ändå Ralph.
Jack blir självklart missnöjd när han märker att han inte kommer bli ledare. Men när Ralph sagt att Jack kan få behålla sin kör och bilda ett jägarlag med dem, blir han på bättre humör. Ralph föreslår att de ska ha en eld som de ska hålla brinnande hela tiden, så att båtar kan se dem och komma och rädda dem. För det är såklart vad alla vill; komma hem så fort som möjligt.
I början går allt bra. De turas om att vara eldvakt och Jack och hans kör börjar jaga i skogen för att få mer att äta. Pojkarna badar och bygger hyddor. Då och då har de möten och alla pratar om att de snart ska bli räddade och få återvända hem till England igen. Men helt plötsligt börjar allt spåra ur. Efter en häftig brand på klippan där de har sin eld, försvinner en liten pojke spårlöst. Alla inser vad som har hänt, även om ingen vågar säga något om det.
Flera av småpojkarna börjar prata om odjur. På natten drömmer de mardrömmar och även de äldre pojkarna börjar ana att det finns ett odjur, även om dem vågar erkänna det för sig själva. Det ingen utom en pojke, Simon, som förstår är att odjuret egentligen inte finns på riktigt. Det som de tror är odjuret är egentligen deras egen rädsla. En dag åker en båt förbi, men när de kommer upp till klippan upptäcker de att elden har slocknat. Hoppet om att bli räddade dör ut mer och mer allt eftersom tiden går.
Allting blir mer och mer kaotiskt. Gruppen med pojkar börjar splittras upp i två läger, de som kämpar för att få komma hem och de som passa på att ha roligt. Konkurrensen mellan ledarna för de två grupperna växer. Tillvaron på ön ändras från att vara ett härligt sommaräventyr till en kamp på liv och död.
Personskildring
Nasse
En av huvudpersonerna i boken är Nasse. Han är en tjock pojke som bär glasögon och har astma. Nasse är också mycket klok och förståndig. Till sättet är han lugn, både psykiskt och fysiskt. På grund av hans astma har han svårt att hänga med på alla de saker som de andra pojkarna gör. Det innebär att han redan från början blir mobbad av de andra pojkarna och de förlorar helt respekten från honom. Trots att Nasse redan från början försöker försvara sin ställning vänder sig pojkarna snabbt emot honom.
”Du pratar för mycket”, sade Jack Merridew. ”Håll klaffen, Tjockis.” Skrattet brast lös. ”Han heter inte Tjockis”, ropade Ralph. ”Hans riktiga namn är Nasse!” ”Nasse!” ”Nasse!” ”Oj, Nasse!”
Eftersom de inte har någon respekt för honom bryr de sig inte särskilt mycket om vad han tycker och vad han har för idéer, vilket är synd eftersom Nasse har en hel del goda idéer. Nasse längtar efter att få komma hem ifrån ön och därför håller han sig till Ralph. Han vill gärna bli kompis med Ralph, men Ralph bryr sig inte särskilt mycket om Nasse och hans vänskap. I alla fall inte till en början.
”Nasse var urtråkig, hans fetma, hans ass-ma och hans snusförnuftiga idéer var trista, men man kunde alltid få ut lite skoj av att driva med honom, även om man gjorde det av misstag. Nasse såg hans leende och tolkade det felaktigt som en vänlighet.”
Ralph
Den andra huvudpersonen i den här boken är Ralph. Han har ljust hår och är ganska välvuxen. Ralph är ganska mogen för sin ålder, men ibland, när han känner för det, ställer han sig på huvudet. I början av boken bryr sig inte Ralph så mycket om de andra. Han tycker att det är skönt att vara utan några vuxna på ön, och trots att han gärna vill komma hem igen så njuter han av de första dagarna på ön.
När Ralph blir vald till ledare gör han ingen större sak av det. Men ju längre tiden går, desto mer inser han sitt ansvar och han inser hur viktigt det är att de får komma hem. Efter ett tag förstår att han behöver Nasse för att klara sig.
”Ännu en gång denna kväll måste Ralph ändra sina värderingar. Nasse kunde tänka. Han kunde avancera steg för steg inuti sin tjocka skalle, men han var ingen ledare. Han hade löjlig kroppshydda men det hindrade inte honom från att ha ett gott huvud."
När Jack får mer och mer makt blir Ralph rädd att han ska tappa greppet om de andra. Jack tycker att det är roligare att jaga och att leka, än att bygga hyddor och hålla en eld vid liv. Ralphs högsta dröm är att få komma ifrån ön och han blir ursinnig när han upptäcker att Jack struntar i den. Flera av de andra pojkarna håller med Jack, och plötsligt är inte Ralph den självklara ledaren. Efter ett tag förstår Ralph vad som håller på att hända, men då är det redan försent.
Jack
Den tredje huvudpersonen i boken är Jack. Han har rött hår och är lång och mager. Ansiktet är skrovligt och fyllt av fräknar och beskrivs som ”fult utan att se dumt ut”. Redan från början märks det att Jack är en sådan person som bestämmer mycket.
"Hövding borde jag bli, sade Jack högdraget. För jag är försångare och ordningsman. Jag kan sjunga ciss."
För Jack är det självklart att det är han som ska bli hövding. När Jack blir hövding blir han mycket besviken, men han försöker att inte visa det. Istället skaffar han sig makt på andra håll, till exempel bestämmer han att kören ska bli en armé, vars uppgift är att jaga. Jack bryr sig inte särskilt mycket om i fall eldens hålls vid liv eller inte. Det som är viktigast för Jack är att jaga grisar och ha roligt. I och med att Ralph blir vald till ledare börjar Jack genast hata honom.
"Alla pojkarna började applådera. Till och med kören gjorde det, och fräknarna i Jacks ansikte försvann under en förödmjukelses rodnad. Han for upp men åtrade sig och satte sig igen."
Ralph blir hans motståndare och hans fiende. Men istället för att visa öppet att han hatar Ralph, väljer han att spela med i spelet till den dag då det blir dags. Då pressar han Ralph mot väggen och tvingar över de andra pojkarna på sin sida. När Jack låter elden slockna, och där med gör så att de missar en chans att komma hem, blir Ralph och Jack fiender på riktigt.
Simon
En av de mest annorlunda pojkarna på ön är Simon. Han är ganska blyg och säger inte så mycket. Egentligen får man inte veta så mycket om honom, förutom att han är modig, hjälpsam och en stark individ. Då och då går Simon in i skogen för att besöka en hydda. Mest går han dit därför att han vill vara ifred och behöver lite lugn och ro. I ett annorlunda avsnitt av boken inbillar han sig att Flugornas herre, grishuvudet, talar till honom.
"Att inbilla dig att odjuret var någonting man kunde jaga och döda! sade huvudet. Ett ögonblick eller ett par ekade skogen och alla de andra vagt uppfattade platserna av en parodi på skratt. Men du förstod det, inte sant? Att jag är en del av er själva."
I det här ögonblicket försöker Flugornas herre förklara för Simon att det inte finns något odjur. Det som de andra uppfattar som odjuret är egentligen rädslan inom de själva. Simon har tidigare försökt att tala om detta för de andra på ett möte, men de vill inte lyssna på honom. En dag kommer Simon nedspringande från berget för att tala om något viktigt för de andra. Men många av de andra pojkarna har blivit helt galna och tror att det är odjuret som de ser. De slår och sparkar så mycket på Simon så att han dör.
De andra
Det finns också ett gäng småpojkar på ön. Egentligen utmärker de sig inte särskilt mycket, utan de finns mest där och gör lite vad dom vill. På dagarna leker, badar och äter dem. Men på nätterna blir de rädda och drömmer mardrömmar och skriker. Nästan alla småpojkar är övertygade om att det finns ett odjur i skogen. Men det de inte vet är att odjuret är rädslan inom de själva.
De mellanstora pojkarna utmärker sig inte heller särskilt mycket. De har ingen egen vilja direkt, utan de håller sig till en ledare som bestämmer vad de ska göra. De här pojkarna gör inte heller någon särskilt stor nytta. De badar och leker, men de är också med och jagar. När de firar för att de har fångat grisar dansar de och de blir bara vildare och vildare. För att slippa odjuret gör de nästan vad som helst. De provar till exempel att offra för att bli av med odjuret, men inget hjälper. Till slut går det så långt att de inte kan se skillnad mellan verklighet och ”leken” som de leker.
Språket
Med tanke på att Flugornas herre utgavs år 1954, på svenska 1959, så måste man räkna med att den innehåller en del ord som är mindre vanliga idag. Men även om det förekommer en del svåra ord här och var, så blir det inte svårt att förstå dem om man läser hela meningen och sätter in dem i sammanhanget. Ibland, särskilt när man läser högt, kan det kännas som om meningarna är lite för långa. När man läser tyst för sig själv märker man inte av det lika mycket, men jag tänkte faktiskt på det när jag läste boken själv.
Många av de ord som William Golding använder är vackra och väldigt beskrivande. När han gör miljöbeskrivningar använder han sig av många snirkliga och lite annorlunda ord. De ord han använder skulle jag nog använda väldigt sällan när jag talar, men det är ändå lätt att skapa sig en bild framför sig med hjälp av orden.
Sammanfattningsvis så tycker jag att även om språket är lite annorlunda, så är det inte svårt att förstå. Jag tycker att det är kul att läsa en bok med lite annorlunda språk än det jag är van vid.
Miljöskildring
Handlingen utspelar sig på en öde ö under andra världskriget. Ön ligger någonstans i tropikerna. Ön är i stort sett formad som en båt. Runt ön finns det glittrande vatten, korallrev och laguner. Lagunernas vatten beskrivs som en bergsjö, med blått vatten i alla nyanser och skuggigt grönt och lila vatten. På öns stränder finns det palmer som ramar in och får stranden att verka fjäderprydd. Några palmer är kullfallna och överallt ligger det kokosnötter och palmskott. Marken under stranden är täckt av strävt gräs.
Bakom sandstranden finns det en mörk skog. Skogen är egentligen mer som en djungel, med tjocka klängväxter som växer tätt sammanflätade intill varandra, över allt växer frukter av olika slag och snåriga buskar gör det svårt att ta sig fram. Vackra blommor i olika färger växer på marken. Här och var kan man hitta olika stigar som något djur har trampat upp. Skogen är fylld av många olika djur. Vackra fåglar sitter i träden, vildsvinen trampar runt på marken och insekter surrar över pojkarnas huvud.
På ön finns också klippor och berg. Stora, kubformade block i röd granit ligger huller om buller, som om någon stor jätte tagit dem i sin hand och slängt ut dem här och var. Blocken ligger på snedden och ofta staplade på varandra. Den vanligaste klippformationen består av en skär klippa med ett snedställt block ovanpå och därovan ännu ett och ännu ett igen, tills allt det skära blivit en stapel av vilande klippblock. Smala gångstigar slingrar sig upp längs de branta blocken. Här och var finns det mindre block som ligger och vickar och nästan väntar på att bli ned knuffade.
Himlen beskrivs oftast som blå och molnfri. När solen går ner färgas den i färger som röd, orange, rosa och djupblå. Innan ett oväder väntar sig blir himlen disig och på vissa ställen vit. Den annars så gula solskivan är matt som silver. När det börjar att dra fram sig till oväder tätas molnen över himlen. Molnen växer upp som svällande torn i grått, ljusgult och kopparfärgat.
Den ö som används i filmen verkar inte alls som den ö jag ser framför mig när jag läser boken. Det första jag reagerar på är att det inte alls ser lika varmt ut. I boken beskrivs det som om det ligger en varm, dallrande hetta över ön. I filmen såg det inte så där tryckande varmt ut. En annan sak som jag reagerar på är att ön inte ser lika tropisk ut. Djungeln ser inte lika uttorkad ut och palmerna inte lika förfallna och torra. I filmen verkar också ön mindre, om det änns är en ö, för det vet man ju inte…
”Han fortsatte bland klängväxterna ända tills han kom till det stora förhänget som hade bildats intill den öppna gläntan och kröp in bakom det. På andra sidan om lövdraperiet sprutade solskenet ner och i mitten dansade fjärilarna sin eviga dans. Förra gången han var där var det som om luften vibrerade av hettan, nu däremot verkade den hotfull.”
Budskapet
Att den här boken har ett budskap förstår man rätt snabbt. Men vad som är budskapet är lite svårare att förklara. Jag tror att Golding vill visa att människor under enorma påfrestningar, påverkas på så olika sätt. Att man aldrig kan veta vad en människa ska göra, och vad som händer när en grupp människor samlas.
Budskapet har kommit fram rätt tydligt, men eftersom jag tycker att det är svårt att sätta finger på budskapet, så vet jag ju inte om det budskapet jag har fått, är det som författaren ville förmedla.
Författarpresentation
Engelsmannen William Golding föddes år 1911 i Newquay, Cornwall. Han växte upp i Cornwall i södra England och utbildades i Oxford. William arbetade bland annat som skådespelare och lärare.
Under andra världskriget tjänstgjorde han som befälhavare på ett krigsfartyg. Efter kriget var han lärare i en rad år i katedralstaden Salisbury. Erfarenheterna från kriget speglas i flera av Goldings romaner, som ofta handlar om individer i extrema situationer, och kampen inom människan mellan gott och ont. Han har skrivit böcker om både nutiden, medeltiden och stenåldern.
William Golding kan skriva helt realistiskt, men också symboliskt komplicerat. Läsarens läsförmåga och skarpsinne sätts ibland på hårda prov under läsandet av Goldings böcker. Golding räknas som en av 1900-talets främsta författare. Hans debut kom med diktsamlingen Poems år 1935. Men hans egentliga genombrott kom inte förens år 1954 med romanen Lord of the Flies (”Flugornas herre”) som blivit filmatiserad två gånger, 1963 och 1990. Andra böcker som Golding har skrivit är:
The Inheritors (1955; ”Det nya folket”)
Pincher Martin (1956)
Free Fall (1959; ”Fritt fall”)
The Spire (1964; ”Spiran”)
The Pyramid (1967; “Pyramiden”)
The Scorpion God (1971)
Darkness Visible (1979; “Det synliga mörkret”)
Rites if Passage (1980; “Sjöfarares riter”)
A Moving Target (1982)
Paper Men (1984 “Pappersmännen”)
Fire Down Below (1989; “Elden inombords”)
The Double Tongue (1995)
William Golding fick ta emot nobelpriset i litteratur år 1983. Tio år senare, år 1993, avled han.
Egen recension
Titel: Flugornas herre
Författare: William Golding
Jag har en tendens att redan innan, eller när jag precis börjat med en bok, bestämma vad jag tycker om den. Så var det även i detta fall. Efter att ha läst de första kapitlena tänkte jag att det var en ganska bra bok, med en lite annorlunda handling. Men när jag läst ytterligare några kapitel började jag att tänka om. Boken blev mer spännande och jag blev mer och mer fundersam över hur det hela skulle sluta.
När vi såg filmen i skolan hade jag bara några kapitel kvar, och även om jag fick veta slut...
...läs fortsättningen genom att logga in dig.
Medlemskap krävs
För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.Kontot skapar du endast via facebook.
Källor för arbetet
Saknas
Kommentarer på arbetet
-
Inactive member 2005-06-01
oj , mr cool = petch
-
Inactive member 2006-04-17
fint!!
-
Inactive member 2006-04-28
Hur gammal är Nasse, Ralph, Ja
-
Inactive member 2006-11-10
flugornas herre e så jävla bra
Liknande arbeten
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
Källhänvisning
Inactive member [2005-04-04] Flugornas herreMimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3828 [2024-10-07]
Rapportera det här arbetet
Är det något du ogillar med arbetet?
Rapportera