Straff eller vård

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sverige har de längsta och hårdaste fängelsestraffen i Norden. Idag verkar dock alltfler brottslingar bakom grova brott ”komma undan” med att de är psykiskt sjuka. Brottspåföljden i dagens Sverige är tämligen svart eller vit; fängelse eller vård. Hur ser den bästa jämvikten mellan straff och vård ut?

En mördare måste sona sitt brott. Det är inget konstigt med den tanken, och förmodligen något som många håller med om. Allting blir dock genast annorlunda om det visar sig att mördaren inte var vid sina sinnens fulla bruk vid utförandet av mordet. Personen ifråga var kanske så psykiskt sjuk vid utförandet av den brottsliga handlingen, att personen inte kunde skilja på vad som var rätt och fel. En del anser att en psykiskt sjuk brottsling som har behandlats för sin sjukdom, efter att han blivit frisk skall sitta i fängelse och även sona för sitt brott, vilket är något som jag inte kan hålla med om.

Om en psykiskt sjuk person får vård och inser att det den gjort var fel, vore det fullständigt ologiskt om personen dessutom skulle sitta i fängelse. En mycket viktig aspekt att ta in i detta, är dock att man måste reda ut huruvida personen 1) var psykiskt sjuk vid utförandet av brottet, 2) är psykiskt sjuk, eller 3) har blivit och nu är psykiskt sjuk till följd av det brott personen ifråga gjort sig skyldig till. Jag tror nämligen att det inte är helt ovanligt att en brottsling vid utförandet av ett brott är frisk och vid sina sinnens fulla bruk, men eftersom det innebär en sådan psykisk påfrestning och belastning att bära på det faktum att man utfört detta tunga brott, så är det istället till följd av den belastningen som personen blir psykiskt sjuk. I så fall anser jag att brottslingen skall dömas till fängelse och inte psykiatrisk vård eftersom det bör vara personens tillstånd vid utförandet av brottet som avgör påföljden. I fängelset skall brottslingen då givetvis även få vård för sin psykiska sjukdom.

I allmänhet tror jag inte att brottspåföljden skall vara så svart eller vit som många så enkelt vill ha det. Jag tror inte det går att säga att antingen straff eller vård är det bästa. Att förbättra de dömdas möjlighet att klara sig i samhället efter avtjänat straff, och därmed minska risken för återfall av brott, är en av kriminalvårdens viktigaste uppgifter. Därmed tror jag att den bästa brottspåföljden för friska brottslingar är en kombination av straff och vård. Fler psykologer borde anställas på fängelserna. Med hjälp av dem kan det redas ut varför brottslingen utfört brottet. Man får då tag i problemet och kan jobba för att det inte ska upprepas. Samtidigt med detta skall ett fängelsestraff avskräcka från en upprepning av handlingen, vilket jag inte tror att svenska fängelser alltid är så bra på. Svenska fängelser har blivit till en plats där man blir serverad godare mat än vad man får på de flesta kommunala skolor i landet, möjlighet till att träna på gym och hålla sig i trim och i allmänhet är standarden mycket hög. Nu menar inte jag att det enda rätta vore att låta fångarna skaka galler – det tror jag närmast ökar deras benägenhet att i framtiden utföra brott. Vad jag menar är, att det någonstans är fel när standarden i fängelserna är så bra att straffet inte blir så avskräckande som det borde. Förutom det faktum att man är inlåst, måste det finnas något mer som leder till att människor blir avskräckta från fängelsemiljön och tänker efter en gång till innan de riskerar att hamna där. Idag klingar inte fängelse så varnande i allas öron som det måste göra för att fungera så avskräckande som ett fängelse behöver göra i ett samhälle. Och att djupt kriminella får bättre mat än barnen i våra skolor skulle kunna ses som ett tecken på att standarden är alldeles för hög i fängelserna (i kombination med att standarden kanske är alldeles för låg i skolorna).

Tänk scenariot att en man rånar en bank på 20 miljoner kronor. Han hinner gräva ner sitt byte någonstans innan polisen lyckas bevisa att det är han som utfört brottet. Han blånekar till rånet, och påstår sig vara oskyldigt dömd, men på grund av en mycket stark bevisning döms han ändå för, låt säga 10 år i fängelse. När han så efter 10 år kommer ut, är det bara för honom att gå och gräva upp sin 20-miljonersskatt och leva livet.

Att en överbevisad brottsling blånekar på detta sätt, tycker jag bör vara en försvårande omständighet för brottslingen. Det faktum att han beter sig som han gör är ett tydligt tecken på att han inte ångrar sig och visar sig villig att anpassa sig till samhället efter sin tid i fängelset. Att en sådan brottsling skulle bli en återfallsförbrytare och utföra fler brott är således mycket troligt. Hade han istället visat ånger och att han blivit en bättre människa, skulle det ha varit en förmildrande omständighet för honom och han borde då ha visats lite mer förståelse, och hans möjligheter till benådning ökat.

Det är många aspekter som måste tas med när man dömer någon för ett brott. En sådan mycket viktig sak, anser jag är brottslingens ålder. En 15-åring kan omöjligen straffas lika hårt som en 30-åring om de begått likvärdiga brott. 15-åringen är förmodligen värd en andra chans, medan man av en 30-åring kan kräva att han känner till skillnaden mellan rätt och fel. Att som i USA, en pojke i yngre tonåren kan hamna i fängelse på livstid anser jag vara enbart fel. Då spelar det ingen roll hur hemskt det utförda brottet än var, man kan inte döma en ung pojke på samma grunder som en vuxen man.

Vidare så behöver Sverige snabbare straff, och för återfallsförbrytare bör straffet bli hårdare än för förstagångsförbrytare. Alla är värda en andra chans, men sumpar man den bör straffet bli hårdare. Det är både möjligt och mycket troligt att mördare och andra brottslingar har haft ruttna uppväxter, men fortfarande så är det alltid mer synd om offret än gärningsmannen. Som offer känns det lite, lite bättre om man vet att gärningsmannen får sona för sitt brott i fängelse.

Det är allmänt känt att männen står för en betydande majoritet av de grova brotten som begås. Vad beror detta på? Man skyller ofta på dålig uppväxt och taskiga familjeförhållanden, vilket alltså måste betyda att familjers söner behandlas sämre än deras döttrar? Eller råkar alla de familjer med dåliga familjeförhållanden få enbart pojkar? Att ta tag i problemen innan de dyker upp är något som jag tycker att samhället måste jobba med och bli bättre på. Redan i början av grundskolan bör saker som kvinnosyn och människors lika värde tas upp. Detta eftersom det är i början av livet som möjligheten att känna empati och sympati utvecklas, så det är också här som man som ett första steg bör förhindra barn att i framtiden b...