Möss och människor av John Steinbeck

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Helklassläsning

När jag började läsa denna bok slog det mig att John Steinbeck använt ett mycket vackert och målande språk för att uttrycka de känslor som speglas i de olika personer som boken handlar om. Min vana trogen läste jag de första sidorna i boken, innan jag började om från början igen. Detta gör jag väldigt ofta då jag läser, jag tycker att det ger en bättre uppfattning om vad det är för typ av bok jag börjat läsa. Det var dock inte enbart av detta skäl jag läste bokens början två gånger. Naturbeskrivningen, som senare kom att visa sig upprepas i början av varje nytt kapitel var sagolikt. Det förvånar mig att man ens kan beskriva något på det sätt John Steinbeck beskrivit all natur i denna bok. Han inte bara gör den till en levande upplevelse för läsaren utan väljer också att skriva på ett språk som blandar det mest simpla språk med en del uttryck som kan vara en aning komplicerade, utan att det känns konstlat. Att Steinbeck kan skriva på detta sätt, och på så sätt fånga läsarens uppmärksamhet tyder på en stor skicklighet och en enorm entusiasm.

Berättelsen om de två huvudpersonerna är en underbar historia som mycket tydligt ger exempel på vad det innebär att vara ensam, även om man inte är det rent fysiskt. Det finns dock vissa svagheter i historien då inledningen nästan lovade för mycket, och jag tycker inte att Steinbeck lyckas behålla den magiska känsla han skapat genom naturbeskrivningarna genom hela boken. Jag kan tycka att man kom av sig lite, då egentligen ingenting hände men som författaren ändå väljer att skriva om. Detta kan i vissa fall vara meningen, då ingenting i handlingen egentligen ska hända, utan att man ska läsa för att få en överblick över hur t ex livet på gården var. Alltså är det inget direkt fel Steinbeck gör, men jag kan komma att tycka att det är en aning onödigt att skriva några sidor om ingenting, eftersom jag är en person som vill att nya händelser ska ta vid där den senaste slutade.

I bokens början förvirrades man en aning över vem av de båda vännerna som egentligen var vem. Detta var säkert meningen från Steinbecks sida, då man inte tror att det är en stor bjässe som Lennie som skulle visa sig vara den mest sparsamma när det gäller språket av de två.

Eftersom jag ombads citera ett stycke ur boken som jag blivit extra berörd av väljer jag att citera Steinbeck när han skriver en av dessa fantastiska naturbeskrivningar. Detta tillfälle i bokens början då George och Lennie väntade på åkern för att nästa dag vandra till gården där de skulle börja arbeta.

”På aftonen efter en het dag började brisen prassla i lövverket. Skuggan klättrade uppåt den motsatta sluttningen. På sanden satt kaninerna orörliga som små gråa, skulpterade stenar. Så hördes från landsvägsstället ljudet av fotsteg på torra sykomorlöv.”

Jag avundas Steinbecks sätt att beskriva känslan gällande naturen i boken. Det finns en känsla som går att ta på, och jag förundras över att orden blir så talande, och att man kan tolka varje beskrivning av naturen på ett sätt som är helt olikt de andra.

Bokens slut var något av det bästa jag läst. Ännu bättre är att man under läsandets gång aldrig kunde gissa sig till vart slutet skulle bära. Annars var detta en relativt förutsägbar bok.


II

A. Diskutera innehållet tillsammans


a. Jag får intrycket av att George mycket väl skulle klara sig bra utan Lennie. Frågan är då om det är hans samvete som hindrar honom, eftersom de har tillbringat relativt lång tid tillsammans. Å andra sidan tror jag att det var ett stöd att ha en bjässe som Lennie vid sin sida, även om han inte var särskilt smart. Även om George var den store talaren inger det stor respekt att ha någon av lite större storlek vid sin sida, särskilt på grund av att han själv var relativt kortväxt. Samtidigt kan jag tänka mig att George ändå var relativt ensam, han ville ha sällskap men för att inte visa sin svaghet drog han nytta i att Lennie behövde sällskap.


b. När de precis kommit till gården höll de sig ganska tätt ihop, och det kanske var klokt med tanke på vad Lennie var kapabel till att göra med sin otursamma klumpighet. När de blivit bekanta med människorna omkring dem, var de lite mer åtskilda, men man kunde hela tiden anta att Lennie höll sig tätt intill George när han inte umgicks med hundvalparna.


c. Upplösningen av boken förvånade mig till en början, men å andra sidan var det det mest genialiska som skulle ha kunnat hända, vilket återigen visar prov på Steinbecks otroliga förmåga att både överraska och att skriva på ett berättande och spännande sätt. När jag funderat ett slag över slutet kom jag också på anledningen till att George sköt Lennie, även om jag tycker att det fanns en viss osäkerhet hos honom. Gården som Lennie ville höra berättelser om hela tiden fanns inte i verkligheten. Det var något George målade upp för att vara säker på att ha Lennie vid sin sida, vad som än hände. För Lennie var deras tänkta gård hans livskraft. Tanken på att han skulle få sköta och smeka kaninerna så mycket han ville bidrog till att han aldrig riktigt tog åt sig av de pikar och förnedrande ord hans rumskamrater på gården yttrat om honom. Jag tror att George insett att det inte skulle fungera att ljuga länge till för Lennie angående gården. Eftersom de redan dragit in ytterligare en person i deras hemliga planer, och ju fler personer som fick reda på deras plan, desto större blev pressen på George. Den han ändå inte skulle kunna svika var Lennie, som alltid ställt upp och skyddat honom med sin otroliga kroppsbyggnad. Därför tror jag att han tog beslutet att skjuta honom. På frågan om han gör rätt eller fel skulle jag nog helst säga att han gör rätt. Det är en tung börda George bär på, och jag tror nog att han aldrig tänkt att det skulle bli som det blev.

d. Det var ett väldigt genialiskt val av titel och bakgrund till denna bok. Jag kan likna George och Lennie vid den lilla musen som får hela sitt hem ödelagt. George spelar alla kort han har och hans framtid är osäker. För att skona sin vän från detta helvete väljer han att skjuta honom. Denna plan som Robert Burns nämner i sin dikt kan man ana i den dröm Lennie har om att få leva på en gård och få sköta kaniner. Den krossas – utan att han ens är medveten om det. Kanske är det lika bra, för jag skulle inte kunna föreställa mig hur han skulle känna om hans planerade framtid inte skulle vara något annat än just en dröm.

e. När jag fick denna fråga började jag tänka på en video jag sett på en biologilektion. Den handlade om varför giraffer har så långa halsar. Det visade sig vara så att de giraffer som hade längst hals nådde längre upp på träden och därmed fick de också i sig mer mat än de som hade kortare hals. Ungefär så kan jag också tänka mig att det var på den tiden som George och Lennie levde. Den som tog åt sig mest, vann också mest. Det handlade hela tiden om att vinna respekt och tillit hos dom man tillbringade dagarna med, allt för att i slutändan utnyttja deras fördelar. Det gällde alltså att inte lita på någon, och samtidigt vara den personen som alla kunde lita på. Allt ingav det stor respekt att på alla de möjliga sätt visa de andra att man var den som inte tog illa vid sig om någon skulle fälla en elak kommentar om en.
Dessutom spelade självsäkerhet och muskelstyrka stor del. Det märker man inte minst när Lennie krossat handen på en utav hans rumskamrater. Detta trodde man knappast om Lennie som verkat vara en väldigt tystlåten och försynt person. Medan man i Georges fall var rätt säker på var han stod, i och med att han använde sin tunga för att försvara sig hellre än sin styrka när det gäller muskler.
Om man vill ange vilken tidsperiod detta utspelade sig under skulle jag tro att det var någonstans i slutet på 1800-talet, mycket dels för att livet som Steinbeck beskriver var väldigt vanligt att man levde på under denna tid. Att aldrig riktigt fästa sig vid någon, och att ideligen vara beredd att flytta runt bland olika gårdar, allt för att få så mycket pengar som möjligt. När dessa tjänats ihop gjorde man av med allt på puben, och började om från ruta ett igen.


f.

George
George kan uppfattas som väldigt stöddig, men det tror jag beror på att det är hans enda egentliga chans till bekräftelse. Jag ser mig George som någon som förlorat ett för honom viktigt vad, och nu vill återupprätta sin heder. När han träffar Lennie ser han sin chans att kunna ta igen det han så många gånger velat göra – men inte kunnat på grund av hans spinkiga kroppsbyggnad. Lennie är tillräckligt stor för att inge andra respekt och på det sättet skulle inte heller någon börja bråka med George. Ensamheten är svår att bära på ensam och jag tror nog att trots att George är så pass spydig mot Lennie, så tycker han det är rätt skönt att få sällskap i sin jakt på upprättelse. Att han får dras med att berätta sagor för denne jätte till vän tror jag roar honom till en början, men så snart George upptäcker hur dum Lennie egentligen är, ångrar han sig märkbart. Det tål att påpekas att George ändå vinner på att stå ut med Lennie – för egen räkning. Lennie har lärt sig att inte sätta sig emot hans enda vän och situationen blir sådan att George kan tuta i Lennie vad som helst, utan att de skiljs åt. De båda är två karlar som försökt finna sin plats i samhället, men inte hittat den. I stället finner de varandra och det inger en tröst för dem båda att de delar ensamheten med varandra. George är klyftig och fungerar som en utmärkt halva av paret George och Lennie. Lennie är den som klarar av grovgörat om det så behövs, medan George är den som pratar.

Lennie
Den ensamhet Lennie känner kan inte vara lätt att bära, eftersom det krävs att man vet vem man är och också visar det under den tid denna bok utspelar sig. Världen är svårbegriplig för Lennie och jag tror han uppskattar att någon tagit honom i kragen och dragit med honom på denna färd i att hitta ett arbete.
I denne bjässe till människa ryms också ett hjärta av guld och det försöker han på alla sätt att visa George. Hans tacksamhet är stor, också till de små djuren han fäster sig vid. De kräver inga svar och frågar heller ingenting. Lennie ser djuren som någon slags ersättning för den kärlek han själv inte fått när han var mindre.
Det gör trots allt stor skillnad att få umgås med något varmt och skönt som man kan smeka lite försiktigt ibland, i stället för att sitta alldeles själv och pilla smuts under naglarna. Jag tror Lennie inser ju längre in man kommer i boken att George skulle klara sig lika bra utan honom, och därför ser han till att vara extra tacksam så fort han bara får en chans, allt för att inte bli lämnad ensam igen. Sättet han gör det på kan ibland vara en aning klumpigt, men han försöker i alla fall.

Curley
Curley inger respekt genom att gå runt på gården i sina stövlar och säga åt alla vad de ska göra. Han behöver inte heller vara rädd att bli avskedad då han är son till basen som äger gården. Genom sitt argsinta temperament vinner han heller ingen vänskap i någon som bor på gården. De flesta ser helst att hålla sig så långt bort som möjligt från honom och detta får honom att bli ännu mer irriterad. Ensamheten han känner har han själv orsakat, men just på grund av det kan det vara extra svårt att vinna någons förtroende. Han har en fru som också lever på gården, och som han blir fly förbannad över om någon av de andra boende på gården har pratat med henne. Därav blir det inte bättre att Slim, gårdens försteman ses tillsammans med Curleys fru, det gör honom så svartsjuk att han kunnat döda Slim på fläcken. Dessbättre går det inte så illa, och han fortsätter gå runt i sin ensamhet…

Curleys fru
Denna kvinna är en bedårande skönhet och alla män som bor på gården kan inte motstå att kasta en blick på henne när hon går förbi. Det märks också ganska snabbt att hon är prostituerad då hon ses tillsammans med andra karlar än sin man, Curley. Jag tror att hon gillar spänningen som följer när hon går in i de boendes sovsalar och pratar med dem som är där. Eftersom hon har en svartsjuk man utan dess like till make är det mycket svårt för henne att skapa kontakt med de övriga på gården. Detta tycks intressera henne och hon tar varje tillfälle i akt till att göra sin make svartsjuk.
Curleys fru, som inte namnges i boken har i sina tonår haft möjlighet till en storartad karriär som sångerska eller skådespelare, men tack vare ett dumt beslut fick hon aldrig den chansen. Detta tror jag hon ältar lite mer för varje dag och det låter sannerligen synnerligt när hon i förtroende berättar om detta för Lennie. Hon ser sin chans att skapa ett socialt umgänge med någon som ingen riktigt bryr sig om. Hon får inte heller den uppmärksamhet hon kräver av sin make, och detta gör att hon och Lennie delar ensamheten tillsammans.

Crooks
Jag tycker att bilden av Crooks förändrades boken igenom. Det första intrycket jag fick av honom var att han var en blyg, kanske försynt person, som knappt vågade gå på samma jord som bönderna precis vandrat på. Detta scenarium kan dock inte anses som ovanligt, då denne krympling till nigger vant sig vid att inte ta så stor plats i de andras närvaro. Han har utstått många glåpord för sin mörka hy, och sitt mer eller mindre sjaskiga utseende. Han har alltmer accepterat att det är så det ska vara, han ska hålla sig i bakgrunden när någon av högre rang va...