Tystnaden, för evigt.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sommaren lyser genom fönstret på det lilla torpet. Allt är tyst och lugnt. Inte ett enda ljud hörs. Detta är en vardag för honom där han sitter på sin trästol intill det slipade furuköksbordet. Ingen bor här ute, förutom han, och Kajsa förstås. Hon är det enda han har. Ingen annan hälsar på. För han vet att de inte tycker det är värt mödan att komma hela den långa vägen ut till torpet. Det finns ändå ingenting att prata om. Där han sitter vid sitt bord börjar han fundera på hur det skulle vara om man inte såg. Att inte kunna se de vackra trädtallarna i sommarljuset, eller att inte kunna se människorna han möter. Det borde vara som en dröm, fast inte så bra som det låter. Utan att man har en tanke om hur det kan se ut, men aldrig att man får veta säkert. Leopold börjar associera vidare till den där tjejen han hade i sjuan. Hon som dumpade honom för att han aldrig lyssnade och inte brydde sig om vad hon hade att säga. Han försökte så väl att vara full pott men han visste inte hur han skulle hantera det. Han var inte van med flickor som ung. Det kommer han ihåg så väl. Han var väldigt blyg som pojke. Vågade inte prata med någon. Han hade nog en anledning. Tiden mellan sexan och åttan. Perioden då han hellre tog självmord än levde. Leopold kommer mycket väl ihåg den tiden, för det var då alla var emot honom. Vad han än gjorde så skrek de ord efter honom och sade att han inte var värd något. Men det vet han idag att han är. Han lever och det är han glad för att han gör. Leopold kommer ihåg skrivhäftet han skrev i när det var som värst. Skrivhäftet, var är det någonstans?

Leopold vaknar upp ur sina tankar och försöker minnas var han lagt det. Han drar ut ena byrålådan intill köksspisen. Där ligger det, under några gamla böcker. Försiktigt öppnar han den och snabbläddrar genom boken. Han vill inte minnas. Men han stannar på sista sidan. En enda mening på ett helt annars tomt blad. Han börjar läsa mummligt och fort igenom den.
”Livet är som en stor öken. Det man lever för är att försöka klara sig igenom. För någon gång måste vägen ta slut från det jag utsetts för. Hoppas det blir bättre under sommaren.”

Han kommer tydligt ihåg när han skrev det. Det var precis innan skolavslutningen. Bara några dagar innan sommarlovet. Han satt inne på en av skolans toaletter och hörde regnet utanför. Det hade inte regnat på veckor och när det äntligen kom, så ramlade det ner i ett riktigt ösregn. Vägen från helvetet tog slut den sommaren. Hans önskan hade gått i uppfyllelse. Leopold såg henne gå där på stranden. Hennes ljusgröna sammetsklänning matchade hennes glittrande ögon som var i en liknande nyans. Sanden vek sig under hennes fötter. Sandaletterna minns han mycket väl, för det var sådana som idag kallas flipflop sandaler men som hade något annat namn förut. Då var de gjorda av antingen trä eller liknande palmblad. Hennes var gjorda i trä.

Leopold känner att han börjar bli varm när han tänker på dessa underbara veckor de hade tillsammans. Allt beror på att hon ville ha glass, att hon ställde sig i glasskön och att han vågade fråga om hennes namn där han stod bakom henne. Att en enda tjej kunde få honom till en helt annan människa, en helt annan karaktär. Han blev inte alls blyg efter detta. Han blev enormt framåtriktad och vågade visa sina känslor.
Han älskade henne. Hon älskade honom… som en vän. Mer blev där inte. Hon påstod att det var för långt mellan dem. Men vadå, kärleken har väl ingen gräns? Leopold börjar tänka på meningen hon sade till honom strax innan hon var tvungen att åka. Hon stod tätt intill honom och det gyllenblonda håret låg på sidan. Hennes parfym, som var en blandning av något sött och milt svämmade över honom. Han älskade den doften. Hon böjde sig fram och viskade i hans öra: ”Leopold, livet kommer att gå vidare, men spåret du satte i mitt hjärta kommer vara där för alltid. Glöm mig inte.”

Det har han inte, hon finns kvar. Han kommer ihåg tåren som rullade nerför hennes kind, och hans hand som tog bort den. Eftersom tiden var 30-tal så fanns det inga sådana där telefoner som det finns i dagens samhälle. Världen var inte skapad för att man skulle kunna nå varandra på tio sekunder.

Sedan hände det. Året var 1941, mitt under andra världskriget. Leopold var 16 år gammal och hade kommit två månader in på nian. Hans liv var helt perfekt. Ingen i skolan rörde honom eller sa något. För det var inte lika kul som det var innan. Förut visste de att han skulle börja gråta och springa så fort de rörde honom. Men efter sommaren fick mobbarna en chock när Leopold kom till skolan första dagen och började prata med alla. Leopold fick många kompisar och fick bra betyg. Han var helt förändrad. Våga slå en vägg. Allt var som sagt helt perfekt, hända tills det hände.

Leopold börjar rysa. Varför måste han dra upp dessa minnen åter? Det tar en himla lång tid att försöka glömma, men två sekunder att minnas. Längst kroppens sida går en kall kår som kyler hans kropp. Han börjar frysa. Tanken på hur kallt det var den där höstdagen i oktober gör honom frusen. Hans fingrar som hade domnat av kylan. Han hade gått ensam längst Terracinas gator. Gata efter gata passerade han i endast en långärmad tröja och ett par shorts i rutigt tyg. Mor hans ville aldrig att han skulle gå ut på kvällarna då kriget var som värst. Men va sjutton, han var sexton och oerfaren. Vad hade hon väntat sig? Hans pappa lärde honom aldrig vett och etikett om samhällets risker. Leopold ville ta risker.

Leopold känner en tår sakta glida ner för kinden. Varför behövde han gå ut just den kvällen?
Sedan kom den. Bomben. Han minns inte någonting därefter. Vad bomben hade orsakat och om någon anhörig dött. Det fick han inte reda på förrän efter fyra veckors liggande i koma. Han visste att det var fransmännen och amerikanerna, de allierade som förstört landet. Det var hans land. Inte deras. Efter detta sa folket ingenting. I alla fall inte till honom. De visste kanske inte vad de skulle säga. Eller så kunde de inte säga någonting. Efteråt ville Rita, Leopolds mamma (som tur var hade klarat sig) att de inte skulle bo kvar längre. Hon ansåg det vara för riskfyllt och för farligt för dem båda två. Själv ville han inte. Det var hans hemland. Men insåg att han inte hade något val. Flytten blev mer än 2000 km bort. Över Spanien, till Portugal. Modern var tvungen att lära sig ett nytt språk, liksom han själv. Men det tog längre tid för honom att förstå det. Han fick inte in snitsen ordentligt. Med det nya språket blev allting svårare. Leopold, som fortfarande gick i nian, blev tvungen att fortsätta sina studier i en ny skola.

Leopold börjar fundera på hur skolan ser ut nu. Om hans klassrum har samma gråa kalla väggar och om de slitna träbänkarna fortfarande finns kvar. Det kanske låter som om han bodde i ett slags fängelse men det var faktiskt hans räddning. Skolan var annorlunda jämte de andra skolorna i Porto. Leopold börjar tänka på den där stora mässingklockan som åkte ljudlöst fram och tillbaka varje gång det blev rast eller slut på dagen. Man såg den så tydligt att man inte kunde missa att komma försent.

Sen såg han henne. Hon gick längst vattnet i Viana do Castelo. Leopold var nu 26 år och gjorde sitt andra besök i staden detta år. Han åkte dit några gånger per år för att hälsa på några kompisar som flyttat dit efter gymnasiet i Porto. Kvällen var ljuv. Eftersom Viana do Castelo är en hamnstad, så var fiskmåsarna det enda man såg skymtade på himlen. Han såg henne komma gående emot honom långt borta.
Leopold kommer mycket väl ihåg vad han tänkte just i den stunden. ”Det kan inte vara hon.”

Men när hon kom närmare såg han. Samma ögonblick kollade hon också upp mot honom. Deras blickar möttes. Efter tio år. Han kommer mycket väl ihåg synen när hon tappade sin handväska. Stunden var underbar. Leopold kollade på henne, Kajsa kollade på honom. Båda stod still. Ingenting annat rörde sig. Åtminstone kändes det så. Hon var så vacker. På hennes fötter hade hon fortfarande sina flipflop sandaler i trä. Men hennes hår hade blivit kortare och ljusare. Han ville springa till henne och kyssa henne. Men vågade inte. Han visste inte om hon ville. Det var ju trots allt Kajsa som lämnade honom sist de möttes. För tio år sedan. Allt hade blivit förändrat. Han hade blivit förändrad och det hade säkert hon också. Sakta började Leopold gå mot henne. Kajsa svarade och började gå mot honom. Ti...