En främling som vän

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag vaknade en oktober dag, drog upp persiennerna och solen sken. Gräset var vitt och gnistrade av nattfrosten. Väckarklockan ringde ganska tidigt eftersom jag skulle åka till Umeå. Hade nyligen fått körkort, så det här skulle bli min första längre sträcka ensam bakom ratten. När jag hade satt väskorna i bilen och ätit frukost, låste jag dörren och startade bilen. Jag rullade ut från gården och började köra mot Umeå. Radion var på i bilen men jag lyssnade inte så mycket på den då jag var väldigt fokuserad på körningen. Det var det vanliga på radion, nyheter och väder. Jag hörde att de nämnde något om hur vägar var, men eftersom jag satt i egna tankar tänkte jag inte mer på det. Det var inte mycket trafik ute så det var lugnt och skönt att köra.
När jag hade kört några hundra meter från en korsning, såg jag något vid vägkanten en bit bort. Jag saktade in lite då jag tänkte att det var något djur eller liknande, när jag närmade mig såg jag att det var en människa. Jag tyckte att det var lite underligt att någon gick så långt bort från bebyggelse. Jag såg att hon vinglade väldigt mycket så jag försökte hålla ut mot det andra körfältet, samtidigt som jag bromsade. Det var väldigt halt ute, så ju hårdare jag bromsade desto mer kanade bilen. I samma ögonblick som jag skulle köra om henne sa det, pang!
Jag tvärnitade, hjulen låste sig och bilens vindruta var krossad. Jag satt som fastfrusen, det kändes som att det hade gått en evighet. Tillslut kunde jag förmå mig själv att kliva ur bilen. På skakiga ben skyndade jag fram till motorhuven. Jag såg henne ligga på vägen en bit bort från bilen, hon låg hopkurad. Det var endast hennes långa mörka hår som fladdrade i vinden, annars låg hon där alldeles stilla. Jag försökte få kontakt med henne men hon visade nästan inga livstecken. Efter en lång stunds fumlande med mobilen lyckades jag få tag på en ambulans. Jag satt hos henne, men ville inte röra henne så mycket då hon kunde få allvarligare skador. Långt borta hörde jag sirenerna, vilken lättnad! Äntligen skulle hon få hjälp. Innan ambulansen kom fram hörde jag ett svagt ljud, en viskning.
Det gick väldigt fort för ambulanspersonalen att få in henne i bilen, jag fick följa med. Jag satt som i trans i väntrummet, kunde inte tänka. Plötsligt kände jag en hand på min arm, jag hoppade till. Det var en läkare, han berättade att hon var svårt skadad, men ändå inte livshotande. I samma sekund som han gick kom två poliser in, de kom fram till mig och bad mig att berätta vad som hänt. De frågade mig sedan var jag bodde, jag berättade att jag bodde i Luleå. De skjutsade hem mig. Det var tyst i bilen de enda ljud som hördes var radion och ljudet från motorn. När vi var framme sa de att de skulle återkomma och berätta vad som skulle hända. Jag hörde inte vad de sa utan klev direkt ur bilen och gick med tunga steg in.
Jag hade bett en kompis se till huset under tiden jag var bortrest. När jag kom innanför dörren såg jag ett frågande ansikte. Jag fick berätta vad jag varit med om och nu insåg jag vad som verkligen hade hänt. Det hade gått några dagar, innan jag ringde till sjukhuset. Hon låg fortfarande kvar men nu hade hon blivit bättre. Jag frågande om hon kunde ta emot besök och det gick bra. Dagen efter bestämde jag mig för att hälsa på henne. När jag kom in i rummet kände jag först inte igen henne, jag hade trots allt bara sett henne en gång under svåra omständigheter. När jag gick fram till sängen såg jag hennes mörka hår under ett vitt bandage hon hade runt huvudet. Hon såg blek och ynklig ut och jag tyckte så synd om henne. Jag satte mig vid sängen på en inte allt för bekväm stol. I tystnad tittade vi på varandra. Tillslut bröts tystnaden av att hon suckade, sen såg jag en tår som rullade ner för hennes kind. Hon började berätta vad som hade hänt. Hon var lika gammal som mig, och hade planerat att ta sitt liv i flera veckor. Hon bad om ursäkt för att hon hade utsatt mig för en sån här händelse. Hon var ändå glad att det gick som det gick, det här var ett desperat rop på hjälp som kunnat gå väldigt illa. Hon var tacksam över att det var just jag som kom körande och inte någon fartdåre.
Nu hade hon bestämt sig för att söka hjälp istället för att göra något lika dumt igen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag satt bara och lyssnade på henne. En sjuksköterska kom in och sa att besökstiden var slut då märkte jag att jag varit hos henne i flera timmar. Innan jag gick bestämde vi oss för att hålla kontakten och att hon skulle ringa mig när hon kommit hem. Jag kände mig lättad. Dagen efter ringde telefonen, det var från polisen. Han sa att Erika, som låg på sjukhuset, hade berättat hur det hela gått till. Det blev ingen rättegång och jag behövde inte betala böter, men jag kände mig ändå skyldig Erika något. Jag försökte komma på något jag kunde göra för henne, för att återgälda olyckan.
Några veckor senare ringde hon, jag blev väldigt glad. Vi pratade ett bra tag och nu kändes det som att vi hade känt varandra hur länge som helst. Hon berättade att hon läst i en tidning att det var en film på bio som hon gärna ville se. Då kom jag på det, jag fr...