Mat genom tiderna

22 röster
30583 visningar
uppladdat: 2005-09-12
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning
Mat är något som genom alla tider varit ett måste för människans överlevnad. Vad man ätit och hur det tillagats har varierat från tid, plats och befolkning. Tillgången är något som till viss del spelat in men om den önskade varan inte har funnits har det inte varit något hinder att importera från någon annanstans. Detta med import är något jag själv har sett som en relativt ny idé, men det har visat sig att jag har haft helt fel. Redan i det antika Grekland använde man sig av sjöfarten och olika handelsresande för att importera varor från andra länder.
I och med att mat är ett ständigt aktuellt ämne och jag alltid varit både äcklad och fascinerad av vad man ätit under olika epoker ska det bli väldigt intressant att lära sig mer inom detta ämne genom denna uppsats och jag hoppas att upplevelsen blir densamma för dig som läser.

Antikens Grekland
Genom att läsa i Homeros diktverk Iliaden och Odysséen ser man att fester var ett viktigt inslag i vardagen i det antika Grekland. Där serverades oftast fläsk från vildsvin och får- eller getkött. Till detta serverades ett gott vin, gärna med nybakat bröd till. Vinet jästes i kar som var tätade med kåda. På så vis fick vinet den speciella bismak som fortfarande är typisk för många grekiska viner. Allt eftersom började fisk och skaldjur spela en allt större roll inom matlagningen och olivoljan, som från början användes till att smörja in huden med, fick ersätta vildsvinens fett inom matlagningen när svinen, tillsammans den mesta skogen i landet, hade försvunnit.
Matvanorna var olika beroende på vart man bodde. På landet åts mest gröt, välling, oliver, fikon och getost medan man inne i städerna åt mycket bröd och fisk och andra skaldjur. De allra rikaste hade även råd med lyxiga importvaror som t ex peppar och rörsocker.
Som kock hade man hög rang och gott anseende, speciellt de som härstammade från Sicilien eftersom de ansågs som särskilt skickliga inom kokkonsten. I städerna fanns ofta flera ”sockerbagare” som sålde olika kakor och bakelser och även pastejbagare som lagade pastejer gjorda på fågel eller hare.
Alexander den stores erövringar i början av 300-talet f.Kr blev bland annat den persiska matlagningen känd och dittills okända frukter och kryddor från Sydostasien. När grekerna anlade kolonier i Nildeltat under 500-talet f.Kr blev de starkt påverkade av den egyptiska kulturen, speciellt inom matlagningen.
Den grekiska seden att ligga till bords kommer från början från orienten. Därifrån kommer också statussymbolen att ha ett speciellt rum för festmåltider. Om man bortser från bröllopen var det endast män som deltog vid festmåltider. Om det var några kvinnor med var de där i egenskap av hetärer. Hetärerna var mer eller mindre prostituerade kvinnor som var duktiga på att sjunga och dansa, de deltog vid festerna som sällskapsdamer och var dyra att hyra. Till vardags åt mannen i huset för sig själv medan han passades upp av frun och någon kvinnlig slav. Kvinnorna, barnen och slavarna åt tillsammans vid någon annan tid än mannen. Det vanligaste var att man åt en lättare måltid under dagen och en rejäl middag under kvällen. Man åt maten med fingrarna, soppor och såser sögs upp med en brödbit. Maten lagades utomhus, på spett medan ugnarna endast användes till brödbak men under mitten av 100-talet f.Kr började man använda för att steka stora kötträtter innehållandes olika sorters färser.
I Grekland serverade man under antiken något som kallades mezze. Mezze är ett slags ”smörgåsbord” fyllt med olika smårätter som än idag serveras i vissa sammanhang. För turister representerar mezze för det mesta en hel måltid, ungefär som en buffé.

Ett antikt kalas
Ett klassiskt antikt kalas började med att man serverade bröd som åts tillsammans med små ”aptitretare”. Därefter fick varje gäst ett eget fat fyllt med fisk, skaldjur och bläckfiskar mm. Huvudrätten bestod oftast av större fiskar, olika sorters fågel och spett med kött från svin, get får eller hare. Där släppte kocken lös sin fantasi och man kunde träffa på alla möjliga och omöjliga styckningsdetaljer och inälvor. Innan desserten serverades det första vinet, dessförinnan hade man endast druckit vatten eller druvjuice. Vinet var utspätt med vatten eftersom det ansågs vara mycket okultiverat att dricka det ”rent”. Till dessert serverades små, mycket söta kakor, ost, hårdkokta ägg, honung, nötter och färska frukter. Efter maten satt, eller låg man kvar vid bordet och fortsatte dricka vin medan man sjöng dryckessånger av olika slag. I de rika kretsarna, där man inte behövde jobba så mycket kunde festen räcka hela natten.
Under 100-talet f.Kr började man dricka vin genom hela måltiden och brydde sig inte längre om att blanda ut det med vatten.
Antikens Rom
Genom att studera gravkonsten från det antika Rom och olika reliefer från städerna Pompeji och Herculaneum har man fått upplysningar om hur den romerska matkulturen såg ut. Den var starkt påverkad av den grekiska kokkonsten och utvecklade den på vissa punkter till ett våldsamt extremt spektakel. På ett kejserligt gästabud kunde det exempelvis bjudas på stuvningar på näktergalstungor och fasanhjärnor! Detta är så långsökt att man börjar undra om det inte är en parodi. Det var sällan något serverades au naturel, alltså som färskvara. Helst skulle man blanda så många olika kryddor och ingredienser i samma rätt som möjligt. Genom handel med araberna fick man god tillgång till orientaliska kryddor och starka såser och pickels var vanligt på affärernas hyllor.
I de rika familjerna fick man bokstavligt talat maten serverad på silverfat medan man i de enklare familjerna fick nöja sig med tallrikar av trä eller röd lera. När man åt bröd hade det oftast doppats i vin eller olivolja innan. Smör betraktades som födoämne åt barbarerna i norr.
Under festmåltiderna i Rom deltog både män och kvinnor, till skillnad mot för i Grekland. Under den, av oss, idealiserade kungatiden sägs de fromt ha suttit vid sina mäns fötter, med huvudet i dennes knä, men under kejsartiden fick de sitta i egna soffor och till och med dricka vin. Efter en lång tids resa brukade mannen ge sin hustru en lång varm kyss när han kom hem, trevligt och kärleksfullt tycker vi kanske, men i själva verket sägs det ha varit för att kontrollera så att hon inte varit och tjuvsmakat på husets vinförråd.
Det ”vanliga” folket levde mest av gröt eller välling, stuvade kikärter och linser och mede ett hembakt bröd som ”tilltugg”. De drack mest vatten, vin och juice och andra drycker var de rika förunnat.

Under tiden jag läste om antikens matkultur blev jag hela tiden förvånad över hur modernt allt verkade. Trots att jag vet att de levde riktigt civiliserat under antiken så kändes det konstigt att läsa om att de hade affärer och bagare precis som vi. Jag hade fått för mig att sådant inte funnits så särskilt länge, men nu vet jag hur fel jag hade. Det jag slås mest av, förutom förvåningen över hur modernt de trots allt levde, är de enorma skillnaderna på landsbygd och stad, rika och fattiga. På landet levde man av det som fanns och det man odlade själv medan man i städerna kunde leva lyxigare och äta dyra och konstiga importerade saker. Trots det så får jag känslan av att man på landet åt en mer varierad kost, både i Grekland och i Rom. Var man rik hade man råd med i princip vad man ville medan man som fattig fick nöja sig med det lilla man fick. Jag får också känslan av att det var uppdelat så att de rika bodde i städerna och de fattiga på landet. De fattiga som trots allt fanns i städerna var arbetare som slet ont under de rika. Trots att mycket av den litteratur och historia som skrivits om antikens Rom och Grekland ger intrycket av att det var idealet för hur man borde leva och allt var frid och fröjd kan man ändå se verkligheten mellan raderna.


Den europeiska medeltiden
I och med romarrikets upplösning under 400-talet e.Kr och de folkvandringar som då skedde i Europa försvann städernas betydelse och med dem de rika borgare som fått antikens matkultur att leva vidare. Den nya germanska överklassen förde aldrig vidare romarnas och grekernas genomarbetade mattradition och det bidrog till en enorm sänkning av matlagningskonstens kvalitet och status. Den exklusiva och förfinade matlagningskonst som vuxit fram under antiken ersattes av en kokkonst som till största delen bestod av hela eller styckade djurkroppar som stektes på spett eller över halster. De fina ugnar som fanns kvar efter antikens blomstringstid glömdes bort tillsammans med stora delar av kryddkulturen.
När den tidiga ”karolingiska renässansen” tog fart i början av 800-talet blev antiken aktuell på nytt, då inte minst maten. Den dåvarande tyske kejsaren ville för allt i världen inte avstå från sina stekar och såg då till att det planterades fruktträd, grönsaker och kryddörter överallt på hans gårdar i Tyskland och Frankrike för att förbättra både matens kryddning och apotekarnas utbud av olika mediciner. Detta ledde till att en ny överklass i form av feodalherrar och vasaller bildades. Dessa skapade förutsättningar för en lite elegantare livsstil.
Matlagningen för ”det vanliga folket” berördes inte av de politiska skiftningarna i lika stor utsträckning. De enkla rätterna, som t ex gröt av olika slag, hade lättare att överleva och spridas än de riktiga lyxmåltiderna.
I och med kyrkans allt mer ökande makt under medeltiden måste man ta hänsyn till fastor och förbjudna råvaror även utanför de kyrkliga kretsarna.
Vi vet inte speciellt mycket om matlagningen under den mörka medeltiden, men den ”högre” formen av matlagningen gick ut på att med hjälp av kryddor försöka dölja den usla kvalitén på kött och fisk. En del var väldigt salt, annat var surt eller halvruttet och därför var olika kryddor, speciellt peppar, mycket användbart för att dölja denna hemska smak. De italienska kryddhandlarna såg till att det under 1100-talet spreds massvis med olika orientaliska kryddor och andra lyxigare saker över Västeuropa.
Det som berikade den annars ganska trista medeltida matkulturen var kontakten med den arabiska och muslimska kokkonsten. I korstågens spår blomstrade handlingsförbindelser med de öst- och västliga länderna som gav tillgång till socker och olika kryddor. På matsedlar från 1400- och 1500-talen ser man oftare arabiska principer och traditioner än romerska. Detta arabiska inflytande syns än idag i de syditalienska efterrätterna och sötsakerna.
Under den senare delen av medeltiden var framförallt Tyskland en central förebild med sina speciella rätter som surkål, knödel och olika korvar och stekar. Det var inte ovanligt att tyska kockar togs i tjänst vid de nordiska hoven och adelsslotten. Denna tunga tyska kokkonst fortsatte att dominera i Skandinavien långt in på 1600-talet och spred sig även söderut till bl a Italien.

Medeltiden är något jag känner mig välbekant med genom att jag spelar medeltida musik och genom den har deltagit på flera medeltida gästabud. Jämfört med när jag läste om antiken var det inte mycket som förvånade mig här, men jag lär mig alltid något nytt varenda gång jag läser om medeltiden så det är alltid lika roligt. Det stämmer att medeltiden var en mörk tid jämfört med den blomstrande antiken, men de som levde där och då klagade nog inte och sa att ”det var bättre förr” eftersom de inte visste om något annat än sin egen tid. Den medeltida maten var helt klart inget att skryta med, men när vi återskapar den idag är den självklart av mycket bättre kvalitet än då. Det är svårt att föreställa sig hur en människa kunde stå ut att äta ruttet kött och sur fisk. Den korta livstiden på en människa under medeltiden berodde mycket på dålig hygien och trångt boende, men personligen så tror jag att maten hade en större roll i det hela än vad man egentligen tror. Nog för att sjukdomarna spreds som en löpeld från människa till människa i de trånga städerna, men vem mår egentligen bra av att äta halvrutten mat genom hela sitt liv?


Renässansen och Barocken
Under renässansen (1300- till 1500-talen) blev antikens kultur aktuell på nytt, och då inte minst kokkonsten. Vid de fina furstehoven och i de nyrika köpmännens palats grundades en ny västerländsk mattradition. Man studerade den antika litteraturen och apade efter de utsökta måltider som där beskrevs. Det var dock på modet att vara öppen för orientens alla nya rätter och kryddor. På markanden trängdes nya modekryddor som t ex kryddnejlikor och ingefära med de gamla vanliga pepparsorterna. Man upptäckte på nytt flera kryddor och ingredienser som varit bortglömda under medeltiden så som tryffel och champinjoner. Man upptäckte även de olika sätt att servera och äta maten på som funnits under antiken. Köttet skars numer upp i portionsbitar, man serverade maten på tallrikar av trä, keramik eller metall och åt med kniv, sked och gaffel.
Något som skulle finnas på varje modernt renässansmatbord var avredda såser, patéer, terriner och pastarätter. Sockerbagarna återuppstod i och med den stora tillgången på rörsocker. I maten skulle man gärna blanda flera olika kryddor så som sött och surt. Kryddorna hade dock blivit dyrare och det var inte längre något man slösade med. Istället för att med kryddornas hjälp dölja råvarans brister användes de nu istället för att framhäva dess naturliga smak. En typisk svensk renässansrätt är den klassiska svartsoppan, gjord på gåsblod.
År 1533 när italienska Katarina av Medici skulle gifta sig med den blivande kungen av Frankrike, Henrik den II, kunde hon inte tänka sig att leva utan sitt hemlands kokkonst. Hon tog då med sig en stab med skickliga kockar till sitt nya hem i Paris, bland andra sin glasskock som introducerade sin specialitet, saftisen. Det Italienska inflytandet på fransmännens matlagning hade naturligtvis redan pågått under en längre tid, men Katarina påskyndade det hela. Man kan lätt tro att det mest var hovfolket som fick ta del av denna nya gren inom kokkonsten, men så var inte fallet. Redan i mitten på 1600-talet fanns det 250 glassbarer och glassmakare enbart i Paris! Man kan alltså säga att det var i Frankrike som den västerländska gastronomins födelse ägde rum och barockens finare matkultur växte fram.
I en rik barockmåltid var sopporna ett självklart inslag. De skulle naturligtvis innehålla många exklusiva råvaror. Nu började man även reda såser med mjöl och smör istället för med brödsmulor eller kakor som förr.
Från och med nu ställde kockarna i de ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Mat genom tiderna

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2009-05-10

    Har du inga källor som man skulle kunna ta del av?

Källhänvisning

Inactive member [2005-09-12]   Mat genom tiderna
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=4740 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×