Hinduismen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sammanfattning

Hinduismen är en av våra fem världsreligioner, och är den religion som är mest olik de andra fyra världsreligionerna, buddismen, kristendomen, judendomen och islam. Hinduismen har nämligen mer än en gud. Religionen har en ”huvudgud” eller som hinduerna kallar sin gud Brahman, världssjäl. Hinduerna ber dessutom till andra gudar beroende på vad de ber om, hur gamla de är och om de är män eller kvinnor. De viktigaste gudarna förutom Brahman är Vishnu, Shiva och Brahma. De bildar tillsammans den heliga triaden.

Den klassiska hinduismen växte fram omkring 500 f Kr, då den norra delen av Indien förändrades. Invånarnas intresse för den härskande vediska offerreligionen minskade och nya läror, bland andra buddismen, påverkade samhället. Hinduismen fick därefter en mer filosofisk inriktning; ett sökande efter sanning och mening. Utmärkande för religionen är också läran om själens återfödelse i olika skepnader alltefter individens handlingar.

Eftersom hinduernas liv går ut på att bli en bättre individ och att få ett bättre och rikare liv, är det inte konstigt att kon är så viktig för hinduerna. Kon betyder nämligen liv och rikedom. Hinduerna anser också att alla kan hitta något som de har gemensamt med kon, oavsett hur man ser ut och vilken ställning man har i samhället.

En speciell ställning i det indiska samhället har också floden Ganges. Eftersom den befriar människan från synder är det många hinduer som vallfärdar till det ”renande” heliga vattnet, speciellt vid sjukdom eller i livets slutskede.

Yogan som har blivit så populär i Västeuropa de senaste åren har sitt ursprung i hinduismen och är för hinduerna en väg till frälsning, ett sätt att förenas med Gud. I utövandet av yoga lär man sig att behärska sin kropp med sin vilja.

Trots att vi i västvärlden tycker att alla människor har lika värde, så har vi olika socialklasser. På samma sätt fungerar Indiens kastväsen. En hindu föds in i en kast som de sedan tillhör resten av livet. Precis som vi har avskaffat socialklasserna, har Indien försökt få bort kastväsendet, men det är svårt, systemet är djupt rotat i allas medvetande. Därför domineras de högre positionerna i samhället av de högre kasterna, medan jordlösa, outbildade och fattiga till största delen utgörs av lågkastiga.

Situationen för kvinnorna i Indien förbättras stadigt. Livsstilen har blivit mer öppen och kvinnorna har mer rörelsefrihet än vad de har haft tidigare. Den indiska staten har också satsat på speciella utbildningsprogram för kvinnor, bland annat för att öka läskunnigheten som har stor betydelse för kvinnans frigörelse. Trots detta har kvinnan lägre status än mannen, familjerna satsar hellre på utbildning för sönerna än för döttrarna och arrangerade äktenskap är fortfarande det vanligaste.






Innehåll


Sidan 1 Inledning

2 Bakgrund

2 Historia: Indusdalen, Den ariska invasionen

3 Den vediska perioden, Tidig hinduism

4 Den puraniska perioden, Modern hinduism, Vedaskrifterna

5 Hinduernas tro: Brahma

6 Shiva, Vishnu

7 Tre andra kända gudar

7 Den heliga kon

8 De heliga aporna

8 Den heliga floden Ganges

9 Själavandring

10 Befrielse = Frälsning = Moksha

10 Människans uppgift

11 Yoga

12 Kastväsendet

13 Gandhi

14 Brahmin-pojken och mannen som var en oberörbar

15 Kvinnorna i Indien

17 Avslut och egna åsikter

19 Källor






Inledning

Jag har valt att jobba med hinduismen, eftersom jag tycker att den religionen verkar otroligt olik vår. Kristendomen uppfattar jag som fri och okomplicerad, och det verkar som att hinduismen är precis tvärtom! Men den verkar ändå väldigt spännande med alla sina gudar och med kastväsendet som grupperar folket i en hierarki. Hinduerna lever genom sin religion så annorlunda mot vad vi gör och dessutom under mycket svårare ekonomiska förhållanden.

Det jag har valt att ta upp i mitt arbete är det jag anser vara viktigast och mest intressant, såsom kastväsendet, kvinnorna i Indien, de viktigaste heliga skrifterna, gudar och tron över huvud taget. Jag har avstått från att berätta så mycket om hinduernas högtider, tempel och böner, eftersom jag inte tycker att det är lika intressant och roligt.

De frågor jag har valt att ta upp i mitt arbete är följande:

1) Vad är hinduismen för religion?
2) Hur uppkom hinduismen?
3) Vem/vilka är hinduernas viktigaste gudar?
4) Varför är den heliga kon och den heliga floden Ganges så betydelsefulla för hinduerna?
5) Vad är hinduernas mening med livet?
6) Vad är en själ och vad händer efter döden?
7) Varför använder sig hinduerna av yoga?
8) Vad är kastväsendet och vad innebär det?
9) Vilken ställning har kvinnorna i Indien?


I boken ”Fakta om religioner och livsfrågor” stod det att det inte finns någon religion som är så öppen och tolerant mot andra religioner som hinduismen. Senare i boken står det även att en stor filosof sade: ”Varje människa ska ha rätt att välja den religion- och gudstjänstform som passar henne... Hinduismen är ett brödraskap mellan dem, som godtar det rättas lagar och allvarligt söker sanningen.” Enligt dessa citat verkar hinduismen väldigt vidsynt och liberal. I detta arbete ska jag nu söka svar på om hinduismen är en så öppen och tolerant religion som den ger intryck av att vara.

~ Religion är att försöka förstå det omöjliga ~

Ur boken Fakta om religioner och livsfrågor







Bakgrund

”Ingen har stiftat Hinduismen,
den har ingen fast organisation.
Många tycker det är riktigare att kalla den en kultur,
än en religion.”

Ur boken Fakta om religioner och livsfrågor

Hinduismen är Indiens ledande religion, omkring 80 % av Indiens 976 miljoner invånare (1998) är hinduer. Hinduism betyder ”det indiska”. Det är en benämning på den religion som västerlänningarna stötte på under sina upptäcktsresor långt bort till Fjärran Östern. Hinduerna själva kallar sin religion för Sanatana Dharma, som betyder den eviga världsordningen. De menar att hinduismen alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Det är hinduismen som bestämmer hur allting är.

Den religion, som vi idag kallar för hinduismen, har under lång tid växt fram på den indiska halvön. Den har både påverkat och påverkats av olika folkslag och de redan bosatta. Nya religiösa tankar har ständigt påverkat folket på halvön, medan de samtidigt inte helt har förkastat gamla seder och bruk.

I det indiska samhället kan man hitta företeelser som har sin grund i vedaskrifterna, till exempel kastväsendet. Oavsett vilket kast man tillhör kan man enligt vedaskrifterna identifiera sitt eget liv med kons liv. Troligtvis är det därför den heliga kon är så utmärkande i den indiska miljön. Två andra väldigt utmärkande drag i hinduismen är en folklig dyrkan av många gudar (polyteism) och ett sökande efter svaren på de stora livsfrågorna

Historia
Indusdalen
Hinduismens historia sträcker sig så långt bak som till 3000-talet f.Kr. Arkeologer på 1900-talet har hittat rester från en antik civilisation i Indusdalen (nuvarande Pakistan). Fynden tyder på att befolkningen i Indusdalen omkring 3000-1700 f.Kr, hade en högt utvecklad livsföring.
Ordet hindu var från början en grekisk benämning på en person från området kring floden Indus.

Den ariska invasionen
Draviderna var ett fridfullt folk som levde på indiska halvön på 2500-talet f.Kr. De hade kanske levt där än om inte arierna hade gått till anfall ungefär år 1500 f.Kr. Arierna var ett krigslystet folk som utseendemässigt ofta beskrevs som ljusa och storväxta med långt blont eller rödaktigt hår. Dessa arier var indelade i fyra sociala grupper, Brahmana (präster), Kshatriya (krigare), Vaishya (jordbrukare) och Shudra (arbetare). När arierna senare tog makten över draviderna kom dessa grupper att bli början till hinduernas kastväsen. Arierna var i de högre kasterna (Bramana och Ksatriya) och draviderna var i de lägre (Vaishya och Shudra).

Den vediska perioden
Den vediska perioden sträckte sig mellan 1500-300 f.Kr. Det som hände var att invånarna på indiska halvön (med arierna vid makten) blev influerade av invånarna i Indusdalen. Arierna som då dyrkade naturgudar, som alla var män, tog åt sig Indusdalens Gudsmoder. Omkring år 1200 f.Kr började arierna komponera hymner, som lärdes utantill och fördes vidare genom muntlig tradition. Dessa hymner blev de tidigaste hinduiska skrifterna, vedaskrifterna. Den ariska perioden i Indien kallas därför den vediska perioden och religionen kallas för den vediska religionen (föregångaren till hinduismen).

Vedaskrifterna är en ofantlig skriftsamling som kom till under den vediska perioden. Av dessa böcker är det de så kallade Upanishaderna som är till störst betydelse för filosofer som forskar i den hinduism vi ser idag. Det är nämligen i Upanishaderna som läran om återfödelsens kretslopp och handlingarnas lag träder fram. (Vedaskrifterna beskriver jag nedan mer utförligt och under egen rubrik.)

Vedanta, eller ”slutet av veda”, brukar man kalla hela den filosofiska riktning hinduismen tog under slutet av den vediska perioden. Under den här tiden började hinduerna klart formulera de stora religiösa frågorna och religionens utövande gick från gudsdyrkan till eget tankearbete. Buddismen började skilja sig mer och mer från hinduismen, och ibland hade de två stora religionerna svårt att samsas. Hinduerna fortsatte nu att skriva djupare litteratur som formulerades i vedaskrifterna, istället för hymnerna och offerinstruktionerna som tidigare varit dominerande. Upanishaderna är ett bra exempel på den inriktning hinduismen fick vid denna period.

Av hinduer betraktas Vedanta som gudomlig sanning. Denna sanning är sprungen ur människornas insikt om sitt eget inre väsen. Vedanta säger att allt är gudomligt och att alla är en del av Brahman.


Tidig hinduism
När Upanishaderna kom till märkte man en vändpunkt för all indisk religion. Flera lösa religionsformer löpte då samman till den religion vi idag kallar för hinduismen. Dessutom uppstod det nya religioner av de andra lösa religionsformerna. Dessa religioner blev dels jainismen, men även hinduismens systerreligion buddismen. Båda dessa kom att bli hårda konkurrenter till hinduismen.

Under perioden 300 f.Kr till 300 e.Kr skapades två stora episka skrifter: Ramayana och Mahabharata. I den sistnämnda ingår Bragavad-Gita, ”Den högstes sång”, som nu under vår tid har blivit väldigt populär bland hinduer. Guden Krishna lägger i den fram tre vägar till frälsning: handlingens väg, insiktens väg och hängivenhetens väg.

Ramayana och Mahabharata är tillsammans med puranatexterna (se nedan) grundläggande källor för hinduismens världsbild och mytologi. All denna litteratur är den absolut viktigaste förmedlaren av hinduismens värderingar och livsåskådning både i och utanför Indien.

Människan började nu visa mindre och mindre respekt för den vediska periodens naturgudar och började istället dyrka gudarna Shiva och Vishnu.

Den puraniska perioden
Under denna period, som varade mellan 300-1200 e.Kr, blev de hinduiska ritualerna fullt utvecklade till dagens ritualer. Denna period kallas den puraniska perioden, eftersom den har fått sitt namn efter några texter som kallas Purana, vilket betyder ”klassiska berättelser”. Dessa texter innehåller, som jag tidigare nämnt, några av de viktigaste hinduiska myterna och berättelserna som har påverkat de religiösa trosuppfattningarna och ritualerna för hinduerna.


Modern hinduism
Under 1800 och 1900-talen har hinduerna gjort förändringar för att försöka behålla de huvudsakliga hinduiska trossatserna och anpassa dem till hinduiska förändrade förhållanden. Sekter har även uppstått i modern tid, såsom Swaminarayan Hindu Mission och International Society for Krishna Consciousness, det sistnämnda mer känt som Hare Krishna-rörelsen. Den moderna hinduismen började år 1200 e.Kr och är ännu ej avslutad.


Vedaskrifterna
Vedaböckerna är hinduismens äldsta skrifter. De är författade mellan 1500 och 400 f Kr, men de bevarades först muntligt fram till 600 f Kr, då nedskrivningsprocessen började. Därför har forskare antagit att de skrivna böckernas innehåll skiljer sig från den muntliga versionen. De som började filosofera om vedaskrifterna (arierna) hade som målsättning att dessa böcker skulle bli en samling av människornas kunskap (ordet veda betyder vetande).

Hur skrifterna kom till vet forskare inte. Den hinduiska traditionen säger att skrifterna uppenbarades av gudarna för forntida heliga män, men forskarna har även många andra hypoteser om dess uppkomst. Den starkaste hypotesen är att arierna påverkade de då levande draviderna till att skapa vedaskrifterna. Det skulle också kunna vara kelterna, som redan då vandrade omkring i Europa, som draviderna påverkades av.

Vedaböckerna består främst av samhitas, som är gamla hymnsamlingar som användes i gudstillbedjan. De kallas rigveda, samaveda, yajurveda och atharveda.

Rigveda är den äldsta av böckerna. Den boken innehåller 10 böcker, 1028 hymner, böner, formler och beskrivningar om hur offer skall gå till. Rigvedas ursprungshymn är mycket berömd. I den finns antydningar till tanken att allting från början bildats ur en urskiljningslös enhet, där det ännu inte fanns någon skillnad mellan vara och icke-vara, mellan liv och död eller mellan natt och dag. I mytisk form visar Rigveda händelser före och kring ariernas ankomst till Indien.

Samaveda innehåller sånger med texter tagna från Rigveda.

Yajurveda är skriven på prosa och innehåller offerformler som man mumlar under offret.

Atharvaveda består mest av olika offerformler och besvärjelser skrivna på vers.

Sångerna ur de äldsta delarna av vedaböckerna handlar till stor del om jordiska saker, och om hur man offrar till gudarna för att vinna seger i strid, för att bli rik, för att få många söner och ett långt liv. Man trodde att man med offer kunde få gudarna att uppfylla ens önskningar. Många hymner, besvärjelser, sånger och texter använder hinduerna än idag under sina gudstjänster (pujas).

Upanishaderna är de senare böckerna i vedaskrifterna. Dessa är mer filosofiska än de övriga skrifterna. Upanishaderna innehåller över 200 berättelser, som oftast är en dialog mellan lärare och elev. Något av det viktigaste som står i Upanishaderna är att gudarnas roll försvagas rejält. De 3306 stycken självständiga gudar som fanns inom hinduismen samanförs alla i en enda, Vishnu. Vishnu är i sin tur en gestaltning av Brahman, världssjälen. Fast detta är förstås en tolkningsfråga. De 13 äldsta böckerna ur upanishaderna, som är de som anses djupast och mest filosofiska, kommer till och med ut i nytryck då och då. De läses alltså fortfarande.

Upanishaderna menar att allt är gudomligt och att alla är gudomliga. För länge sedan var det en väldigt udda tanke att alla skulle vara gudomliga. För en del var den till och med skrämmande. De makthavande herrarna blev förskräckta. Tänk om folket nu skulle bli så självgoda att de skulle vägra utföra beordrat arbete. Dessa maktherrar ändrade därför på 1200-talet, delar i den stora tänkaren Madhvas tolkningar. Meningen ”Du är det” (det = Brahman) som i stort sett sammanfattar hela Upanishadernas budskap, ändrades till ”Du är inte det”! Texten fick senare ändras tillbaka, eftersom hela den hinduiska tankeskolan ändrades så kraftigt.


Men, vad för slags religion är hinduismen och vad är det hinduerna tror på?

Hinduernas tro

Inom hinduismen finns det ett stort antal gudar, omkring 3 306 stycken. Antalet är så stort eftersom varenda by i Indien har en egen gud, utöver de allmänna gudarna. Panteism är ett ord som beskriver hur hinduerna tror. Det betyder att det gudomliga finns i allt, att kraften och energin bakom allting som finns är gud. Allt och alla är en del av gud. Denna gud kallar hinduerna för Brahman, som betyder helig kraft. Även hinduismens alla andra gudar är en del av Brahman, världssjälen. De tre viktigaste gudarna inom hinduismen är Brahma, Shiva och Vishnu. Dessa tre gudar blir tillsammans den heliga triaden, och är tre olika sidor hos Brahman, världssjälen.

Brahma
Brahma är skaparen. Han sitter högt upp i sin himmel på en lotusblomma och ser ut över allt det han har skapat. Med sina fyra ansikten kan han se åt alla de fyra vädersträcken samtidigt. På så sätt kan han se allt det som händer på jorden. De fyra armarna symboliserar Guds övermänskliga makt, och de saker han håller i sina händer är viktiga symboler.

I sina högra händer håller han en offersked och en bönekrans, och i sina vänstra händer håller han en bok och en kruka med vatten från den heliga floden Ganges. Offerskeden och bönekransen ska påminna människan om hur viktigt det är att offra och bedja. Boken och krukan med vatten från floden Ganges ska påminna människan om hur viktigt det som sägs i de heliga skrifterna är och att människan ska rena sig från synden. (Läs mer under rubriken Den heliga floden Ganges.)

Brahmas uppgift är att skapa världen. Varje dag skapar Brahma en ny värld, eftersom Shiva (förstöraren) varje kväll förstör det som Brahma skapat. Brahmas tideräkning är emellertid inte densamma som vår. Nej, Brahmas dag är för oss 4 320 år långt. Inte ens Brahma är som man skulle kunna tro oändlig, hans liv är nämligen 311 040 000 000 000 år långt.

Brahmas gemål är gudinnan Sarasvati som är kunskapens, lärdomens och sanningens gudinna. Hennes riddjur är en gås som kallas Vahana.

Shiva
Shiva är liksom Brahma och Vishnu en av hinduismens viktigaste gudar. Som jag tidigare nämnt är han förstöraren, som förstör Brahmas värld när dagen är slut. Shiva har tre ögon som han kan se precis allting med. Ett öga ser dåtid, ett öga ser nutid och ett öga ser framtid. Dessa tre ögon står för gudomlig vishet.

Förstöraren håller, till skillnad från de andra gudarna, bara två saker i sina fyra händer. I en av de högra händerna håller han en eldslåga som symboliserar jordens undergång och i en av sina vänstra händer håller han en trumma. Trumman står för den dansen och rytmen som Shiva utförde när jorden skapades, rytmen till livet och själavandringen. Liv – Död – Återfödsel – Liv – Död – Återfödsel osv.

Man kan lätt tro att Shiva är en elak gud, men det är fel. Han är snäll, men vild, lekfull och full av liv. Shiva avbildas ofta med tigerskinn runt höften och en svans. Detta eftersom man vill visa hur vild guden är och att han är omöjlig att besegra.

Shiva brukar avbildas på tre olika sätt, antingen som den dansande Shiva, den mediterande Shiva eller Shiva ridandes på en tjur. Shiva är den enda guden i triaden som har mer än en fru. Kali är hans första, svarta gemål. Hon är dödens och domens gudinna som sänder sjukdomar till jorden. Nästa hustru är gudinnan Durga. Hon är Vishnus syster och en hjälpande, kämpande, frälsande och vacker gudinna med tio armar. Hennes riddjur är tiger eller lejon. Nästa fru på tur är Parvati (även kallad Uma). Hon är en god, mild och vänlig gudinna som är dotter till berget Himalaya. Parvati har även en son tillsammans med Shiva, den elefanthövde Ganesha. Ganga är den sista av Shivas gemåler. Hon är en personifikation av den heliga floden Ganges.

Vishnu
Vishnu är inom hinduismen den så kallade upprätthållaren. Han är livets gud. I sina fyra händer håller Vishnu en lotusblomma, som är livets blomma, en mussla, en ring, som står för solen som ger liv (även solen är Vishnu herre över) och en spira som betyder makt. Vishnu brukar avbildas liggandes på en orm med nio huvuden. Denna orm kallas för Ananta (Ändlös). Den och Vishnu var de två varelser som fanns innan jorden skapades, eftersom Brahma och den lotusblomma som Brahma sitter på växte upp ur Vishnus navel. Samma sak när jorden går under. Även då kommer det bara vara Vishnu och ormen kvar.

Som man ser på alla bilder av Vishnu, så älskar han att vila, och det är det han gör nästan hela tiden. De enda undantagen är om det är något ont på jorden, då stiger Vishnu ner till jorden som en människa. Denna händelse kallas en avatar och har hänt ett flertal gånger enligt hinduerna. Lakshmi är Vishnus fru. Hon är lyckans och kärlekens gudinna och föddes ur oceanens skum. Hon bär en lotusblomma i handen och färdas på en vit uggla.

Tre andra kända gudar
Aditi är en annan viktig och ganska känd gud. Hon är alla gudars och gudinnors mor, himlens gudinna och Det Oändliga.

Ganesha är Shivas och Parvatis elefanthövdade gudason, hindrens herre, lyckans gud. Han är även kallad Ganapati och Gajanana. Han är en godmodig och en populär gud, främst bland unga människor. Skolungdomar vänder sig ofta till Ganesha för att få hjälp med sina studier. Han har människokropp med elefanthuvud. Indiska legender berättar hur Shiva en dag i uppretat tillstånd högg av hans huvud. Shiva ångrade sig och skickade ut en tjänare med uppdraget att skaffa ett nytt huvud åt Ganesha genom att halshugga första bästa varelse han mötte. Det blev en elefant. Sedan dess bär Ganesha elefanthuvud.

Många tror att Krishna bara är en inkarnation av Vishnu, men det är han inte. Han är också en egen gud, den populäraste av dem alla. I många berättelser är han hjälte, men han är också kung, krigare och älskare. Krishna avbildas alltid blå.


Gudarna är heliga för hinduerna, men det är inte bara gudarna som är heliga.

Den heliga kon

Om man åker till Indien så ska man inte bli förvånad om man ser en massa kor ströva omkring fritt på gatorna. Kon betyder liv och rikedom och anses vara ett heligt djur inom hinduismen. Hinduerna kallar kon för tabu. Tabu är något heligt, som man inte får röra vid eller befatta sig med. Om någon råkar skada en ko, ligger den personen därför väldigt illa till, eftersom det är ett hårt straff.

Man vet inte riktigt varför kon anses så helig. Kanske är det för att man förr i tiden ”levde för kon”. Kon mjölkades och man fick mjölk. Kon drog också plogar och vagnar så att man kunde så, skörda och få mat. Kon var alltså livsviktig.

”Kon har i Indien alltid varit människans bästa vän.
Hon var upphovet till all rikedom. Hon gav inte bara
mjölk, utan möjliggjorde jordbruket. Kon är en hymn
till barmhärtigheten. Man ser barmhärtighet i dessa milda djur.
Hon är miljoner indiska människors moder.”
Mahatma Gandhi

En annan hypotes till att kon är helig är, att vem man än är, rik eller fattig, smal eller tjock, så kan man alltid hitta någonting som man har gemensamt med kon. Man kan alltså spegla sig själv i kon.



De heliga aporna
Även aporna anses heliga av hinduerna, inte lika heliga som korna, men heligare än både människor och andra djur. Aporna är heliga för att de en gång, enligt de heliga skrifterna, hjälpte en av gudarna.





Förutom gudar och djur finns det också platser inom den hinduiska världen som anses heliga.

Den heliga floden Ganges

Vid den heliga staden Benares, som är guden Shivas stad, rinner floden Ganges. Även den är helig för hinduerna. Många hinduer kallar Ganges för "den himmelska floden" på grund av tron, att den hade sitt lopp i himlen, innan den kom till jorden. I en gammal helig skrift står det om hur den heliga floden befriar människan från synder och hur den renar, både kroppen och samvetet. Eftersom hinduerna tycker, att det är viktigt att hålla både kroppen och samvetet rent, är det många som söker sig till floden.

I de gamla skrifterna står det även, att om man dör vid Ganges strand och får sin aska utspridd i vattnet, blir man befriad från det eviga kretsloppet (läs mer under rubriken själavandring). Man får alltså komma upp till gud, till Brahman. Därför är det många gamla som reser till staden Benares, för att vara så nära Ganges strand som möjligt när de ska dö.

För hinduerna är döden inget skrämmande. Det är bara övergången till ett nytt liv, en lång resa. En del hinduer tror att den döende behöver någonting att äta på färden, och lägger därför lite mat på båren.

Den dödes make (om det är en hustru som avlidit) eller äldsta (om det är en man som avlidit) ska se till så allting går rätt till. Han ska även ta på sig vita rena kläder och raka bort allt hår på sitt huvud. Att raka bort håret anses som ett reningsoffer. Hinduerna offrar alltså en del av sig själv till den döde. De tror att håret innehåller en människas styrka och livskraft. När de offrar håret menar man alltså att man vill ge den döde styrka och livskraft.

Innan hinduerna bränner kroppen, bär de ner den i det heliga vattnet. Då badar de den döde och befriar henne från synd och orenhet. Därefter bränns kroppen och när det bara är aska kvar tar de dukar och samlar upp askan i. De tar även blomblad och blandar med askan. Det sprider de ut i floden och hoppas på att den döde kommer till Brahman – det gudomliga. De levande har nu gjort sitt.







Inom hinduismen anses allt ha en själ. Men vad är en själ egentligen?
Och vad händer efter döden?

Själavandring

Alla har en själ. Allt har en själ. Själen är evig. Den dör aldrig. Den kan inte dö.

”Den är inte född,
inte heller dör den.
---
Vapen kan inte såra den,
eld kan inte bränna den,
vatten kan inte väta den,
vinden kan inte uttorka den.
---
Ofattbar för tanken är den
…oföränderlig… evig.”
Bhagavad-Gita

Så beskrivs själen (atman) i Bhagavad-Gita, en av hinduernas heliga skrifter. Där berättas också om döden. Döden kommer när kroppen är utsliten och gammal och inte orkar jobba mer. Man kan säga att döden befriar själen från kroppen. Själen däremot, fortsätter leva vidare i en annan kropp som just ska födas.

Själen vandrar alltså från kropp till kropp i ett evigt kretslopp, födelse – liv – död – födelse – liv – död. Denna oändliga kedja kallas för samsara.

Människan kan befrias från detta kretslopp, men det är svårt. Trots detta strävar varje from hindu efter att en dag få komma tillbaka till Brahman där själen en gång föddes.

Summan av de handlingar vi begår under vårt liv kallas för karma. Vår karma bestämmer hur det nästkommande livet ska se ut. Men människan längtar efter befrielse, moksha, och hennes mål är att nå förening med det högsta, Brahman.
















Att slippa undan samsara är svårt. Hur gör man för att få frälsning? Vad finns det för sätt?

Befrielse = Frälsning = Moksha

Inte ens hinduerna vet säkert hur man får frälsning, men de har sina aningar. Det viktigaste är att göra sig fri från alla saker som hör jorden till, att ändra till en livsstil som passar Brahman. Kvinnor anses stå lägre än män och har därför svårare att få frälsning. Hinduerna tror att det finns många olika vägar till Brahman, Gud. Människor är olika och behöver olika sätt att få frälsning (Moksha).

Liksom man kan komma upp till taket
på ett hus med hjälp av en stege,
en bambustav, en trappa, eller ett rep,
finns det en mångfald medel och vägar,
på vilka man kan komma Gud nära.

Detta är skrivet av Ramakrishna, som levde i Indien på 1800-talet. Ramakrishna var hindu, men studerade även andra religioner mycket noggrant. Han försökte förstå meningen med ordet ”Gud”, och menade att alla religioner bad till samma gud, men att religion bara symboliserar olika vägar fram.


Att göra sig fri från saker som tillhör jorden är ett sätt att få frälsning. Dessutom ska man leva ett liv som passar Brahman. Men vad är ett liv som passar Brahman?


Människans uppgift

Hinduerna har fyra livsmål som de ska uppfylla innan de dör. Dessa fyra livsmål är:

1. Pliktuppfyllelse (Dharma)
2. Rikedom och materiell lycka
3. Sexuell tillfredsställelse
4. Befrielse från återfödelse (Moksha)

Det sistnämnda är det svåraste. Man tror att man kan uppfylla det om man till exempel gör goda gärningar. Ett annat sätt är att försöka gå in i sig själv och ställa frågan: Vem är jag? Det är en mycket viktig fråga inom hinduismen. Detta kallas yoga och har blivit känt över hela världen som en avslappningsövning.




Yoga är ett gemensamt namn för olika metoder för förening med Gud, Brahman. Men vad är yoga för något och hur utövar man det?

Yoga
Detta är de olika frälsningsvägarna:

1. Gärningens väg (karma yoga) En nödvändig förberedelse som inte räcker ända fram, men en bit på väg.

2. Kunskapens väg (jnana yoga) Man måste inse med hela sin kropp och själ att man är ett med Brahman, Gud. ”Det är du” är ett känt uttryck. Det är Brahman och du är ditt innersta, din själ, din atman.

3. Kärlekens väg (bhakti yoga) Man förenas med gud i den yttersta kärleken till honom, gudshängivenhet. Man sjunger mycket och låter sig själv försvinna i Guds makt.

4. Kroppsbehärskningens och meditationens väg, hatha yoga (inte lika viktig)

De olika frälsningsvägarna kan betecknas som olika typer av yoga. Men ordet yoga används också för att komma nära den befriande upplevelsen av föreningen med Gud. I den traditionella yogan, som är känd världen över, är det viktigt med olika kroppsställningar och andningsövningar. Man går in i sitt innersta och försöker att inte tänka på någonting. Man kan säga att man ”rensar hjärnan”.

På väg till frälsningen brukar man gå igenom olika stadier. Först går man igenom lärjungestadiet, där man lär sig sanningen om livets mål och mening, sedan går man igenom husfadersstadiet, där man arbetar och söker lycka. Sista stadiet kallas meditationsstadiet. Där drar man sig undan och söker frälsning. Sedan är man en så kallad sannyasi. En sannyasi lever och beter sig ungefär som en munk eller eremit.

En yogi (en som utövar yoga) får lära sig behärska sin kropp med sin vilja. Yogis har en otrolig kraft och uthållighet som har förbluffat västerlänningar i alla tider.
















Det finns saker som rangordnar människor i Indien. En sak är kastväsendet.
Men vad är det och hur viktigt är det egentligen?

Kastväsendet

I Indien är människorna uppdelade i olika grupper, eller kaster som det egentligen heter. Man vet inte riktigt hur det här med kasterna började, men man tror att det började samtidigt som hinduismen bildades. Arierna anföll draviderna och segrade. De tog befälet och bildade kasterna. De ljusa var i de högre kasterna, medan de mörkhyade var i de lägre kasterna.

Det finns fyra kaster. I de kasterna ingår de flesta människor. De som inte tillhör något kast är kastlösa. Det är som ett femte kast skulle man kunna säga.

Brahmin-kasten är prästernas, lärarnas och jordägarnas kast.

Makt-kasten är furstarnas, adelsmännens och krigarnas kast.

Lant-kasten är böndernas, köpmännens och hantverkarnas kast.

Tjänar-kasten är tjänarnas och slavarnas kast.

De kastlösa (harijans) uträttar saker som anses för orena för att andra hinduer över huvud taget ska få göra dem! De kastlösa kallades ibland för ”de oberörbara”.
Brahminkvinna

Dessa är huvudkasten, men de är uppdelade i ungefär 3 000 småkaster. Hinduerna föds till den kast som föräldrarna är med i och sen tillhör man den kasten hela livet.

Nu för tiden är det förbjudet att vara kastlös. Det har det varit sedan 1947. Men det är svårare än vad man tror att få bort det. Man försöker få bort kastväsendet överhuvudtaget, eftersom alla människor egentligen är lika mycket värda och det anses som diskriminering. I städerna går det ganska bra, men ute på landbygden finns kasterna fortfarande kvar.

Mahatma Gandhi kämpade för de kastlösa. Han och de kastlösa gick till exempel till förbjudna platser och sjöng lovsånger. Det var Gandhi som gav dem namnet harijans, som betyder Guds barn.







Mohandas Karamchand Gandhi
Gandhi föddes år 1869 i en högkastig familj i Indien. Han brukar ofta kallas Mahatma Gandhi, eftersom mahatma betyder stor ande. Ett annat smeknamn som han fick, var bapu, som betyder far. Gandhis familj tillhörde ett högt kast som hade det gått ställt, därför hade Gandhi möjlighet att åka till London och studera juridik. Efter utbildningen fick han ett mål i Sydafrika (1893-1914), där han blev den indiska minoritetens förkämpe mot de vitas diskriminering. När han kom tillbaka till Indien efter ungefär 27 år utomlands blev han
förfärad över kastsystemet. År 1919 inledde han en kampanj mot det brittiska väldet i Indien. Han gjorde många upptåg för frihet och rättvisa och vågade trotsa det indiska samhället, som straff fick han sitta i fängelse i sammanlagt sex år. Begreppet icke-våld var absolut för Gandhi: icke-våld innebär att man inte ens får hysa en ovänlig tanke om någon. Gandhi kämpade mot allt: rasism, kolonialism, våld och exploatering av natur och människor, men problemen finns fortfarande över hela välden och frågorna är lika aktuella nu som då.




































Detta är en berättelse om hur de kastlösa kunde bli behandlade.

Brahmin-pojken och mannen som var en oberörbar

Folke Edsmyr har skrivit en berättelse om en pojke och en oberörbar man, den lyder så här:

”Jag glömmer aldrig den högkastiga kvinna, som vi mötte i den lilla brahminbyn i norra Indien. Som vanligt skulle hon denna morgon hämta vatten i brunnen som låg vid byns utkant. Hennes lille pojke hängde över hennes bröst och jollrade fram sina tankar, under det att modern firade upp det gröna, unkna brunnsvattnet.

Plötsligt tappar pojken taget och glider ner i brunnen, där han är dömd att dö, om man inte hastigt kan få upp honom. Modern skriker förtvivlat på hjälp, och där kommer en man på vägen förbi byn. Han rusar hastigt fram till brunnen, drar upp pojken och lägger honom i moderns armar. Då ser hon vem mannen är. En oberörbar! Av en händelse har han kommit fram till byn, och ännu mer underligt var det att han ingripit. Men denna för oss så naturliga gärning kunde ha kostat honom livet.

Tillskyndande heliga män från byn, som hört kvinnans skrik på hjälp, drog ut mannen utanför byn och piskade honom nästan till döds. De lämnade honom åt sig själv och åt sjakalerna att leva sitt liv vidare – utanför byn och utan mänskligt tack.

Men detta var inte allt. Kvinnan var oren, barnet var orent och vattnet i byns brunn var orent. Allt detta måste renas från beröringen med den oberörbara mannen. En blandning av kons fyra produkter, urin, avföring, mjölk och smör, blandades till en välling. Så hälldes en del i brunnen, en del i pojken, som dog, och en del i modern, vilket höll på att kosta henne livet, ty den väldiga infektionen tog lång tid att reda ut – men nu var hon i alla fall ren.”


(Ur boken Hinduism av Gordon Westling, Ingemar Ekberg och Rolf Ornbrant)




















De kastlösa är ett exempel på några som behandlas illa i Indien. Ett annat exempel är kvinnorna.

Kvinnorna i Indien

Eftersom hinduismen har haft en så stark ställning i Indien, har kvinnorna inte haft så mycket att säga till om. Staten har dock satsat på speciell undervisning för kvinnor som ökat läskunnigheten bland kvinnor från 30 % till 39 % (åren 1981-1991, Nationalencyklopedin). Detta har naturligtvis stor betydelse för kvinnans frigörelse.

När det gäller val av livspartner är det fortfarande vanligast att föräldrarna bestämmer med vem döttrarna i familjen ska gifta sig. De väljer då oftast en inom sitt eget kast. Giftermålet kan äga rum redan vid barnaålder och det innebär att många kvinnor tidigt får ett, enligt de flesta, tragiskt öde. Kvinnor i Indien ska vara hårt bundna till männen och om mannen dör får de inte gifta om sig.

Hemgiften, som brudens föräldrar ska betala till brudgummens föräldrar, kan innebära en kostnad på upp till 15 årslöner. Tyvärr händer det att hustrun mördas av mannen och hans släktingar om hustruns familj inte kan betala tillräckligt mycket i hemgift. År 1991 dog 5000 indiska kvinnor av detta skäl och siffran har ökat de senaste åren. Mordet på kvinnan försöker de göra så diskret som möjligt. De vill att det ska se ut som en olyckshändelse. Ofta sker mordet genom att man häller bensin eller liknande över kvinnan och tänder eld på henne.

Den behandling som flickor kan få genomlida har lett till mord på flickebarn. Det händer också att änkor bränner sig till döds på sin mans grav. I Indien anses det vara ett öde värre än döden att vara ensam kvinna med ett barn.

Den kvinna, som föder för många flickor (detta är givetvis aldrig mannens fel), riskerar att kastas ut på gatan eller mördas. På snart sagt varje bakgata finns numera en ultraljudsklinik, där man kan få reda på könet på sitt väntade barn. Det kostar 75 dollar, en stor summa för en normal indier, men det är värt det tycker man. Dessa klinikers enda uppgift är att könsbestämma foster och inget annat. Visar undersökningen att det är en flicka, sker aborten omedelbart på kliniken. De senaste åren har 5 miljoner indiska flickfoster aborterats på detta sätt.

Mord på flickebarnen är vanligt. Antingen använder man sig av ultraljud och gör abort eller så föder man barnet och dödar det. Detta sker på de mest fasansfulla sätt. Vissa mammor lägger en våt handduk över barnets ansikte så det kvävs. Andra ger barnet saften från en giftig växt. Vissa matar barnet med oskalat ris som fastnar i halsen och kväver barnet.

Myndigheterna i Indien kan inte ge kvinnor något skydd mot våld och ibland är myndigheterna till och med direkt delaktiga i våldet. Detta har man fått reda på genom rapporten "India: The battle against fear and discrimination - The impact of violence against women in Uttar Pradesh and Rajasthan". (Rapporten gjord av Svenska sektionen av Amnesty International.)

I rapporten avslöjas det hur kvinnor i delstaterna Uttar Pradesh och Rajasthan blir utsatta för misshandel, våldtäkt och andra former av våldsam och kränkande behandling, utan att kunna räkna med skydd från lokala myndigheter. Många uppsöker inte polis av rädsla för att utsättas för ytterligare våld. Lågkastiga kvinnor (dalits) och kvinnor som tillhör ursprungsbefolkningen (adivasis) är särskilt utsatta och vet ofta inte om vad de har för rättigheter. Dessa kvinnor lider extra mycket, eftersom de blir dubbelt förtryckta genom både diskriminering på grund av kast och diskriminering på grund av kön. Kvinnorättsaktivister, som uppmärksammar våldet, riskerar att själva bestraffas med våld. Situationen är oacceptabel och många länder uppmanar Indiens regering att omedelbart vidta åtgärder för att förhindra mäns våld mot kvinnor och fortsättningsvis visa respekt för kvinnors mänskliga rättigheter.

Religionen hinduismen har inom det här området blivit influerad av bland annat islam. Det började redan på 1000-talet e.Kr, då kvinnor avskildes mer och mer från samhällslivet och deras beroende av mannen förstärktes.























Detta är alltså slutet av det här arbetet. Mina egna åsikter om saker som jag har lärt mig kan du läsa här och även avslutet.


Avslut och egna åsikter

Arbetet har gått bra. Jag började med det för väldigt länge sedan, och så glömde jag bort det. Då var det ungefär halvfärdigt, men nu är det äntligen klart!

Det var mycket jag reagerade på, när jag läste i böckerna, till exempel det här med kastväsendet. Att människor kan bli så otroligt illa behandlade som de kastlösa blir (eller snarare blev, eftersom det är förbjudet att vara kastlös nu) är ofattbart. Som mannen i berättelsen ”Brahmin-pojken och mannen som var oberörbar”. Jag tycker att det är så fel! Människor ska inte rangordnas, eftersom ingen är mer värd än någon annan. Men det är svårt att göra något åt. Som jag har skrivit går det ganska bra i storstäderna, men ute på landsbygden är det otroligt mycket svårare att ändra invanda mönster. Kastväsendet finns nog på grund av arierna och draviderna. Eftersom kast betyder färg, kan det vara ganska troligt.

Trots att vi i västvärlden tycker att alla människor har lika värde, så har vi olika socialklasser. På samma sätt fungerar Indiens kastväsen. En hindu föds in i en kast som de sedan tillhör resten av livet. Precis som vi har avskaffat socialklasserna, har Indien försökt få bort kastväsendet, men det är svårt, systemet är djupt rotat i allas medvetande.

Några andra som blir illa behandlade och har låg status är kvinnorna. Det reagerade jag också väldigt starkt på. Män är inte bättre än kvinnor bara för att de är starkare och de ska inte ha mer makt heller. Kvinnan lever inte för att tillfredsställa mannen och ge honom söner på samma sätt som de gjorde förut. Ett hinduiskt ordspråk lyder: ”att föda en flicka är som att vattna sin grannes trädgård”. Är hinduerna fortfarande av denna åsikt så är väl dett...