Gud

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

I denna fördjupning vill jag beskriva vad man kan kalla Guds Liv. Vem var Abrahams Gud och var kom han ifrån?Var Moses Gud den samma som Abrahams Gud och vilka var de utvalda folket? Och var är Gud idag? Jag har använt mig av boken, Historien om Gud av Karen Armstrong. Jag har även använt mig av Bibeln. Historien innehåller intressanta myter från Babylon om El och hans son Baal. Hur detta stora rike ser på sin gudaevulution. Och hur dessa myter slutligen formar vår egen gud. Jag tar även upp några av Guds namn. Kan dessa ge oss en ledtråd om vem åtminstånde historikena tror att Gud är.


Mesopotamien

Redan på 4000-talet f.v.t så grundade sumerena de första civiliserade kulturerna. Städer som Ur, Uruk och Kish utgjorde dom största i Mesopotamien ( nuvarande Irak). Här utformade man sin kilskrift och byggde dom så kallade zikkurraterna, vilket var de stora tempeltornen. Man utveklade även en mycket imponerade lagstiftning, litteratur och grundade en mytologi som skulle komma att bli grunden för iallafall två av bokens religoner, nämligen Judendomen och kristendomen. Inte långt efter grundandet så blev landet invaderat av akkaderna. Detta folk hade samma språk och i stort sätt samma kultur som den sumeriska. På 2000-talet invaderades landet ytterligare en gång, det var nu amoriterna som erövrade landet och gjorde Babylon till ny huvudstad. Assyrierna kom allt närmare Babylon och på 1500-talet hade dom belägrat sig i den närbelägna staden Assur, det dröjde nu inte länge innan dom till slut kunde erövra självast Babylon. Babylon som sågs som en religiös huvudstad, skulle föra sina tankar om religon och kultur vidare. Kanaan som senare skulle bli israeliternas förlovad land skulle vissa sig bli väldigt påverkad av de mytologiska tankarna från Babylon.

Babylonierna ansåg att babylon var avbild av himmelsriket. Och sade precis som mågna andra forntida kulturer, att det var genom gudarna de hade fått denna rättfärdighet. Och att det ändast var genom att leva på det rättfärdiga sättet som hade uppenbarats för deras förfäder som Babylons storhet hade blivit till och kunde bevaras. De antog alltså att var och en av de tempel som fanns i staden också fanns i himlen.

Denna länk till gudarnas värld vidmakthöls genom den årliga festen, som firades i den heliga staden Babylon. Denna fest varade i elva dagar, och liknar till viss del den judiska Rosch Haschana eller nyårsfesten. Festen skulle påmina om en slags skapelseberättelse, där jorden går från kaos till ordning. Man utförde rituella handlingar som skulle föra deltagarna från den sekulära tillvaron man levde i till gudarnas heliga värld. Kungen förömjukades offentligt och ersattes av en slags karnavalkung, detta för att illustrera det ursprungliga kaoset. På den fjärde dagen intog prästena templet de hade byggt till gudanas ära, liksom i den judiska traditionen ses även det som det allra heligaste. Här sjung man ur det heliga skriften Enuma Elish, vilket handlar om gudarnas seger över kaoset. Det gamla året avslutades med att återsälla ordningen, detta genom att återinsätta kungen på hans tron. Nu slaktar man även syndabocken, även detta kan vi hitta i den judiska tron. Det gamla döende året har nu åter igen väckts till liv, och kaoset har återigen blivit besegrat. Kungen fick nu styra ännu ett år till nästa nyårsfest.
Babylon var en helig stad men precis som allt annat kunde den falla offer för kaosets makter. Och i just detta låg det sakramentala värdet, endast här kunda man komma i kontakt med den heliga kraft som man faktiskt trodde att hela civilisationen var beroende av. Eftersom kulturens storhet ansågs att helatiden gå mot kaos, så var det enda sättet att besegra kaoset att möta det. Man försökte helt enkelt att frigöra den andliga heliga kraften som hade gått från kaos till ordning.
Tanken att allt är skapat ur ingenting verkade vara en främmande tanke för forntidensfolk. Man kan däremot sträka sig så långt att man säger att allt är fött ur nåt oförklarligt men även då försöker man förklara det. I Enuma Elish så förklaras de oförkarliga som en gränslös och formlös vatten massa. Härifrån steg gudaran upp två och två. Man kan nästan betrakta dem som gudaran inom hinduismen, där Brahma, Vishnu och Shiva har sina fruar, och man kan se dem som två sider av samma mynt. Här därimot är fru och man två skilda personer med liknade egenskaper. Man kan även se en mer jämnstäld uppfattning av gudarna, då de kvinnliga gudarna kan vara lika stark om inte starkare än de manliga. En annan kanske större likhet med hinduismen är att tiden till viss del är cyklisk, kaoset är alltså helatiden återkommande. Och skulle det vinna skulle altt få börja om igen.
De första gudaran som föds eller stiger ur detta kaos är Apsu, hans fru Tiamat och Mummu. Man ser inte dessa gudar som fulländade, utan mer som formlösa och ofärdiga, dessa liknar fortfarande tillstor del det ursprungliga kaoset. Namnet Apsu och Tiamat kan till exempel tolkas som tomrum, avgrund eller bottenlöst svalg. För varje nytt par som tillkommer blir formen allt konkretare, en slags evulution som hela tiden för gudarna närmare perfektion. Tillslut kommer Lahmu och Lahamn, dessa representerar ännu inte fulländade men starkare gudarna. Sedan kommer Ansher och krishar, och till sist Anu, himlen och Ea, jorden. Anu och Ea har nått så långt i evulutionen att dom är två olika indevider. Tillskillnad från dom andra gudaran som verkar vara beroende av varandra, medans Anu och Ea kompliterar varandra. Det är även så att Ea och Anu även om de är tidsmäsigt yngre framförs som dom äldre gudarna, detta för att dom är mer kompletta än dom andra.
När Apsu, Tiamat och Mummu gör uppror mot de äldre gudaran så är de Ea som tvingar ner dem, Ea som framstår som kvinna är alltså den starkare guden. Hon rår sig däremot inte på Tiamat och hennes monster. (Här kan man alltså se en tydlig skilnad på hur vi ser på Gud idag, både Ea och Tiamat framstår som starka kvinnliga gudar, medan vi vårt patrialkaliska samhälle har format Gud till en han.) För att Ea ska kunna besegra Tiamat så skickar hon iväg sin son Marduk, som är den starkaste av alla gudar. Han lovar vid ett möte att han skall förgöra Tiamat på ett vilkor, och det är att han själv ska bli härskare över alla gudar. Tiamat blir till slut besegrad av Marduk efter en utdragen kamp. Marduk kapar Tiamats kropp i två delar och skapar därmed himlavalvet och jorden. Därefter skapar han de lagar som ska strukturera allt för att hålla kaoset borta. Segern är därimot inte fulländad, i slutet av varje år måste man hålla en liturgi ( gudstjänstceremoni ), för att hålla bort det urspungliga kaos. Till dess ära byggdes ett enormt tempel i staden Babylon, när det stog färdigt så tog herren Marduk sin plats på toppen av templet. I dessa tempel skulle alla himelska riter skulle utövas. När Murduk hade tagit sin plats så utropade de andra gudarna: "Detta är Babylon, gudens käraste stad och din hemvist". När detta var klart hade Marduk en uppgift kvar, att fånga Tiamats make som hon själv hade skapat efter Apsus fall. Marduk finner honom, Kingu som är en av de dummaste gudarna och dräper honom. Han blandar blodet från Kingu med stoftet från marken och skapar därmed människan. Här är det två viktiga aspekter man måste se. Den första och klart viktigaste är att människan är skapad utifrån en gud, även om de nu är den dummaste av dem. Människan är alltså guddomlig. Den andra är att det är människan som skapas och så ledes inte man eller kvinna, här framgårdet om inte ännu tydligare än i Bibeln att man och kvinna är jämnlika.
Även fast babylonerna viste att det inte var gudarna som hade byggt tempelbyggnaderna, så var de övertygade om att det hade gjorts med kraft av gudarna. Dessa berättelser berättar på ett tydlig sätt hur gudarna gick från flers svaga till en stark gud. De berättar även att civilisationen helatiden på ett eller annat sätt strävar att återgå till det ursprungliga kaoset. Marduk som visar sig vara den starkaste guden blir gudanas herre och utropas till "guden". Detta kan tolkas som att det finns flera gudar men att "guden" är den som är starkast, en slags monolatri i sitt yngre stadium. Det enda som igentligen hotar honom är kaoset och dess krafter.

Myten om Baal
Även i Kanaan berättas det liknande berättelser. Här får vi möta gudar som Baal Hadad, Jam Narar och framförallt högguden El. Baal som är åskans och fruktbarhetens gud, beskrivs som den som gör joden fruktbar. Jam är havets och flodens gud och representerar hotet om översvämning. De ironsika är kanske att de är just dessa översvämningar som gjorde jorden kring flodländerna så fruktbara. Historier om Baal förekommer även i Bibeln, då beskrivs Baal som en svag och dålig gud.
Man har hittat historier om Baal och Jam så lång som 1300 f.v.t. Både Jam och Baal bor hos El den kananeiska högguden. Dessa är i ständigt uppror mot varandra och under ett möte så kräver Jam att Baals liv ska utelämnast till honom. Men Baal är en stark gud och med sina två magiska vapen så besegrar han Jam. Baal är precis på väg att ta Jams liv när Asera, gudnas moder dyker upp och hejdar honom. Hon talar om för Baal att det är vanärande att döda sin fånge, Baal skäms och låter Jam gå. I en annan historia får man veta hur baal dödar Lotan, den sjuhuvdade draken.Och förhindrar återgången till det ursprungliga kaoset. Som belöning få Baal en palats. Man kan även här se rädslan av att återgå till det ursprungliga kaoset. Man kan även hitta historien om hur Baal dödas av guden Mot, och inte ens El kan väcka honom till liv. Han käraste syster blir den som får till uppgift att hitta Baals kvarlevor, när hon gör de så ställer hon till med en stort begravningsfest. Hon hittar Mot och dräper honom, hon mal sönder honom och sprider honom på marken. På något sätt återuppstår därimot Baal och överlämnas då till sin syster.

El
El som är den kananeiska högguden och Baals far har flera namn, ett av dessa är El Shaddai. Det är även med detta namn som Gud presenterar sig för Abraham (Gammla Testamentet). Så var det El som var Abrahams gud? I Bibeln beskrivs även Abrahams fader som en som dyrkar många gudar, vilket kan tyda på att Abraham såg El som sin gud.
Inom det mesopotamiska teologin så ses El som en höggud, och fader till alla andra gudar, vilket i Bibeln skulle vara en synd. Han beskrivs som en äldre man med vitt hår och skägg som leder de andra gudarna. Man kan jämföra honom med Zeus eller våran Oden. Han beskrevs också med många namn. Många av dessa liknar vår guds namn, och kan hittas i Bibeln, till exempel El Eljon och El Roi.
El som betyder just gud finns alltså kvar i Gamla och Nya Testamentet. Här verkar dock det som att Baal har gått från Els son till hans rival, kanske i ett försök att ta avstånd från den gamla mytologin och skapa sig en egen. Man kan nästan se det som det slutgiltiga steget i evulutionen. Självaste tanken om El verkar vara hämtad från den tidigare guden Ea, vilket är en kvinna. El har då alltså gått från kvinna till man, och till slut ensam härskare.

Abraham
Abrahams far, Terach var den första att lämna staden Ur för att bege sig till Kanaans land men han kom inte längre än till Harran och stannade där resten av sitt liv. Det finns tyvär inga samtida dokument på att varesig Abraham eller Terach verkligen fanns, utan detta har spridits genom den muntliga traditionen. Och vart nerskrivna från 800 f.v.t till 200 f.v.t. Man måste däremot komma ihåg att den muntliga traditionen var väldigt stark. Och även om det inte finns några andra skriftliga bevis på Abraham, så tror forskarna att det handlar om en av de kringvandranade hövdigarna. Dessa kallades av egypterna för Abiru, Apiru och/eller Habiru, de hade västsemitriska språk och hade en högre stälning än de kring vandrande nomderna. Dessa var oftas köpmän, hantverkare eller legosoldater. Enligt vissa tolkningar var Abraham just en av dessa folk, troligtvis var han en rik legosoldat till kung Sodom.
Man tror att själva vandringen från Ur till Kanaan tog plats ungefär mellan 1800 till 1900 f.v.t. I första Moseboken kan vi läsa om hur han då lämnar Ur med sin fru Saraj senare Sara och Lot, vilket var hans brorson. Detta får han i Bibeln i uppdrag av Gud. Man kan säga att Kanaan blir befolkat av Abrahams folk vid tre olika tillfällen. Första gången av honom själv och var som sagt någon gång under 1800 f.v.t, enligt Bibliska källor skulle Abraham då vara 75 år gammal. Andra gången är då Abrahams son Jakob, senare Israel intar Kanaan. Biben beskriver hur israels söner lämnar sitt land på grund av hungersnöd och beger sig till Egypten. Först är dessa välkomna, men efter en tid blir de förslavade. Det är nu det tredje intåget eller rättare sagt återinträdandet i Kanaan äger rum. Israels ätlingar lämnar enligt Bibeln faraons land i ledning av Moses. Moses klarar sig dock inte hela vägen utan dör precis innan intåget. Dessa mäniskor säger sig ha blivit befriade från slaveriet av Moses gud, som de benämner som JHVH.
När Gud visar sig för Moses i form av den brinnande busken så säger han att han är JHVH och att Abraham kände honom som El Shaddai, vilket är ett starkt bevis på att det nu är frågan om samma gud. Man måste även ta hänsyn till dom tolkningar som tyder på att Moses aldrig hade hört talas om JHVH, utan som El Shaddai. vilket är den kananeiska högguden. Till detta måste även tillläggas att Terach som var Abrahams fader förmodligen trodde på någon av de kananeiska gudarna, vilket även beskrivs i Bibeln. En annan Teori är att Israels Gud är tagen från Midjan, detta var ett folkslag som såg Abrahams son som deras stamfader.
Så vem var då Abraham och vilken var hans gud? Eftersom vi inte har några historiska fakta förutom Bibeln så blir denna fråga svår att svara på. Man kan därimot tänka sig att han var en Abiru som tjänade som Legosoldat, å andasidan kan man också säga att han var utvald utav Gud. Och att han genom Guds kraft skulle bosätta sig i Kanaans land för att befolka det. Vem var då Abrahams gud? Denna fråga är lika omöjlig att svara på som om gud finns. Men om man går igenom endel historiska fakta kan man inte bortse från att högguden El var Abrahams gud. Man får inte heller glömma bort att Bibeln faktiskt tar upp Baal. Då som en avguda, men fortfarande en gud som folk trodde på.

De utvalda folket

Det Gamla Testamentet eller Tanak är nerskrivet på hebreiska, men enligt vetenskapen är vissa yngre delar skriven på arameiska. Tanka skrevs ner från ca 800 f.v t till 200 f.v.t. De berättelser som beskrivs är dock mycket äldre än så. Tanak är uppdelat i tre delar, och dessa är begynnelsebokstäverna på hebreiska. Dessa är Torah, vilket är lagen och läran. I Torah ingår dom så kallade Moseböckerna eller Pentateuken. I dessa ingår Genesis, Exodus, Leviticus, Numeri och Deuteronomium. Den andra begynnelse bokstaven är Neviim, och skildrar israeles folk efter att dom har bosatt sig i det förlovade landet Kanaan. Och den tredje är ketuvim, som skildrar judendomen efter exilen.
Abraham får i uppdrag att bryta upp från sitt land och bege sig till landet som Gud hade valt ut åt honom vilket var Kanaan. Han skulle där få många barn och ätlingar. Abraham är i Torah 75 när han får sitt uppdrag. Abraham tar med sig sin fru Saraj och sin brorson Lot och sina slavar. Det blir efter en tid hungersnöd i Kanaan och Abraham, Saraj och Lot tvingas fly till egypten. Där lever Abraham med sin fru, som egypterna tror är hans syster. Vacker som hon var fick dom massor av gåor och vart rik. Men senare när faraon fick vetskapen om att det inte var hans syster utan hans fru vart dom genast utslängda ur landet. Vid det här laget var Abraham och Lot väldigt rika. Gud hade lovat att ge Abraham ätlingar men vid 86 års ålder hade dom ännu inte fåt något barn. Då föreslår hans fru att han ska skaffa barn med hennes slavina Hagar, Abraham går med på detta och får sitt första barn vilket han döper till Ismael (Gud hör). Gud uppenbarar sig ytterligare en gå till för Abraham, han lovar denna gång en son med Saraj. För att sluta sitt förbund med Gud vill Gud att Abraham skulle omskära sig. Abraham gör detta, han lät omskära sig och alla runtomkring honom. Ett år senare får Abraham en son som han döper till Isak han är då 100 år och Saraj är 91. Saraj säger då åt Abraham att förvisa både Hagar och Ismael från deras hem, och detta gör Abraham. Yttreligare en gång uppenbarar sig Gud för Abraham, denna gång kräver han Abrahams förstfödde som ett offer, detta för att bevisa tron på Gud. Abraham gjorde som Gud sa och förde sin son till Moriaberg där han ska offras. I sista stunden uppenbaras sig ängen Gabriel för honom, och säger att Gud nu har sätt Abrahams tillgivenhet till Gud och att han istället kan offra en bagge som gud har låtit trasla in sig i ett par buskar.
Isak får två söner, Jakob och Esau. En dag när Esau (vilket är den äldste av tvilingarna) kommer hem från en misslyckad jag och är utsvulten står Jakob och lagar mat. När Jakob märker att Esau nästan svälter så föreslåt han att han kan köpa maten, och Jakob vill då ha förstföddelserätten. Esau går med på detta, och ser det som om att om han inte gör det så kömmer han ändå att dö av hunger. Senare får Rebecka (brödernas mor) höra att Isak ska välsigna Esau, bara Esau förbereder en festlig måltid åt honom, Esau springer iväg för att jaga. Rebecka säger då till Jakob att han ska ta in ett av de förstfödda djuren och att hon ska laga maten som sedan Jakob ska ge till Isak iform utav Esau. Jakob blir nervös till en början men gör sedan med på detta då han vet att hans faders syn är väldigt dålig. Jackob serverar maten till hans fader Isak och får du välsignelsen. När Esau märker vad som har hänt blir han rasande på Jakob och säger att han ska dräpa honom. Jakob flyr då till sin morbror Laban där han gifter sig med bodå Lea och Rakel.
På väg hem från Laban så stöter Jakob på en man vid ett vadarställe. Dom brottas hela natten och när ingen av dom viker sig så slår mannen jakob på höften så att han viker sig av smärta. Mannen visar sig vara Gud och välsignar Jakob, han säger; ditt namn skall härmed vara israel, ty du har kämpat mot människan och Gud och segrat.Israel får därefter tolv söner från Rakel och Lea. En av sönerna vars namn är Josef väcker stor avund bland sina syskon då han är en av faderns favoriter. Dom blir så förblindad av sin avund att dom beslutar sig för att göra sig av med Josef, först tänker dom döda honom men vågar inte och till slut säljer dom honom till en kamel karavan. Hna blir då slav hos en uppsatt hovman i Egypten.
Hovmannen gillar Josef då han är en hårt arbetande man. Och eftersom Josef är en rättfärdig man så hjälper Gud honom i allt han gör. Josef är också en väldigt stilig man och detta upptäcker hovmanens fru, och försker förföra honom. Men eftersom Josef är retfärdig så låter han sig inte bli förförd, detta leder till att Josef blir beskyld för att ha försökt våldta hovmannens fru. Hovmannen Tror inte sina öron men känner sig endå skyldig att sraffa Josef. Josef får edet relativt milda straffet fängelse. I fängelse beter sig Josef bra och får därmed väldigt fria händer, Gud hjälper Josef att tyda två hovmäns drömmar coh när faraon får reda på detta så ber han Josef att även tyda en av hans återkommande drömmar. Faraon drömmer om sju feta kor och sju magra, detta tyder Josef som att Faraos land kommer att bli välsignat med sju feta år men att det efter dom sju feta åren kommer komma sju magra år. Och så blir det, sju år där grödorna växer och eftersom faraon har vetskap om dom sju magra åren så samlar han på sig mat.Dom sju magra åren kommer och hela riket drabbas av en stor hungersnöd, alla utom faraons rike.
Även hos israel är det hungersnöd, och Josefe bröder beger sig till faraon för att be om proviant utan vetskapen att josef har blivit faraons högra hand. När dom kommer fram så blir dom förbluffad av synen av Josef stående vid faraons sida. Josef vill till en början inte ge dom någon mat och låssas vara sur på dem. Men efter ett tag så för dom den proviant dom behöver, han säger även till dem att komma och bo hos honom.
Israels barn flyttar till faraons land, Egypten. Där bosätter dom sig och skaffar barn, Israels ätlingar även dom kallat för Israels barn. När åren går så glöms Josef bort av faraonerna och den allt större populationen av israeliter ses som ett hot mot makten. För att se till att befolkningstilväxten trappas av så beordrar faraon att alla förstfödda israeliter skall dödas. Moses moder som inte vill att henes son ska dö, lägger denna i en korg i nilen som faraons dotter sedan hittar. Moses blir då adopterad av dottern och får växa upp i hovet. När Moses blir äldre får han reda på vad som har hänt. Han börjar då få medlidande för slavarna som är israeliter. En dag får Moses syn på en vakt som slår hjäl in israel, och blir så arg att han själv slår ihjäl vakten. Moses Grips då utav panik och flyr ut från faraons land och blir en enkel fåraherde.
Efter ett par år uppenbarar sig gud för moses och berättar att han är Abrahams gud. Moses får i uppdrag att befria israels folk från egypten. Han får till sin hjälp sin broder Aron. Moses och Aron beger sig då till faraons land för att frita sina bröder. Men när de kom till faraons land och berättade att dom var där för att ge frihet åt israeliterna så vägrade faraon. Gud hade nämligen gjort så att faraon skulle slå dövöra inför Moses, och lysnar inte till hans varningar om Guds vrede. Faraon vägrar som sagt att lämna över några slavar. En efter en kommer de olika förbannelsena över faraons land, gräshopper översvämmar åkrarna och förstör säden. men faraon lysnar fortfarande inte. Då samlar Moses alla israeliter och säger åt dem att måla ett blodigt kors på dörren. Den kvällen kommer dödsängen och tar alla gossebarn, alla utom israeliterna som hade märkt sin dörr med korset. Faraon vars son dör blir förtvilad och rädd, han bestämmer sig för att släppa slavarna.
Israeliterna inleder nu vandringe till kanaans land, som kommer att ta 40 år. Med ledning utav Moses och kraften av Gud så paserar dom röda havet. Det är även under denna öken vandring som Moses får de tio budorden (och 613 regler) på Sinai berg, detta tar 40 dagar. Efter fyrtio år kommer man till slut fram till Jordafloden och Kanaan är på andra sidan. Men innan man kommer fram så dör Mose. Det blir istället Josua som får leda folket in i landet.
Man kan här se de släktskap som ses som Guds utvala folk. Från Abraham till Israel och Josef så är det väldigt tydlig. Ett par hundra efter att Josef och hans bröder har försonats så lever ätlingarna till Jakob kvar i faraos land, det vill säga Israels barn. Det är inte först efter att Mose har fört dem till friheten som tanken om at de är de utvalda foket åter tar fart, och denna gång i en större skala. Det finns som sagt ingen samtida historik som kan bevisa dessa historier (däremot finns de inga som kan dementera dem heller). Och forskarna betraktar dessa som sägner, eller med en väldigt liten trovädighet.
det utvalda folket är alltså judarna, man kanske skulle kunna få den uppfattning att judar med det skulle se sig som mer värda än nått annat folk. Så är inte fallet, Gud väljer ut detta folk för att dom ska agera som ett slags prästraskap. Judarna har alltså en slags plikt jämtemot mänskligheten, detta är att leva ett rättfärdigt liv och på det sättet visa resten av mänskligheten hur man bör leva.

Tankar kring vart är Gud nu?
Har Gud lämnat oss, eller är det så att vi har lämnat Gud. Det finns endel forskare som menar att den älsdsta gudatron förmodligen var en primetiv form av monoteism (Wilhelm schmidt, Gudstankens ursprung), denna tankegång verkar då finnas i Afrika. Denna gud skulle likt vår Gud inte avbildas och han skulle kunna orenas av människans orena värld. Skulle de kanske dröja ända till samlar och jägarsamhället innan fler gudar uppstog. Skulle man då kunna se gudstanken som en våg där botten får stå för tron på fler gudar och toppen tron på en gud.
Om man tänker sig ett samlar och jägarsamhälle så var det kanske viktigare att ha flera gudar, till exempel en gud för jakt och en för samlandet. Och ju fler gudar man hade destu starkare kanske man var. Då kanske man även kan tänka sig att de olika samhällerna var mer samlade i början och då bestod av ett samhälle med flera olika grupper. Här skulle flera gudar kunna vara en en fara för samhället då det skulle kunna utlösa olika konflikter, här skulle de altså passa bättre med en gud. Ju lägre ifrån dessa grupper nu kom från varandra, destumer kontakt tappade man med omvärden. Nu skulle de kunna uppstå en gud för varje klan, och varje gång dessa klaner möter varandra så skulle de se varandras gudar i form av olika gråtmålninag och så vidare. Man skulle nu kunna antingen forma en slags monolatri, eller helt enkel ta de andra gudarna med sig. När sedan de olika samhällerna gick över till jordbruk, så hade man kvar de viktigaste gudaran. Så som himel, jord och vatten. Människans girighet växer nu, starkare och starkare gudar måste uppstå, det är nu gudar som Ea och Marduk uppstår. Slutligen När ett samhälle är enat i en oikoumene (civiliserad värld) så behövs det åter en enande stark gud, vilket i Babylons fall blir Marduk, solguden. Om det nu skulle vara så vart är vi då? har vi nyss passerat toppen av en våg och är på väg neråt, till vad som kan ses som det ursprungliga kaoset?
Inte på två tusen år har Gud skickat en profet eller på något annat visat sig för oss, eller har han det? Om Gud nu hade skickat en profet åt oss, skulle vi inte då håna honom eller kanske till och med skriva in honom/henne på ett mentelinstetut. Är det då helt enkelt vår ovilja att tro på Gud som gör oss blinda.
Å andra sidan kanske vi inte kan fråga oss om vart Gud är, om han är allsmäktig och allgod är han då inte perfekt. Om han skulle vara perfekt så skulle han ha skapat en perfekt värld. Detta skulle betyda att hans närvaro skulle vara ett bevis på hans ofullkomhet. Det är kanske vi människan som genom vår ofullkomhet som förstör världen. Om man tror de skulle det betyda att Guds existens ändast skulle kunna bevisas genom hans egen ofullkomhet, alltså att han själv erkänner att han inte är alsmäktig eller allgod.
Gud lever kanske i var och en av oss , han kanske är samvetet, modet och visheten. Det går varken att säga att gud finns eller inte finns, mankan alltså inte bevisa hans existens. Men om min tro på Gud gör att jag mår fysiskt och psykiskt bättre, och om jag mår sämre de gånger jag känner att jag har svikit Gud. Är då inte Gud iallafall för mig en realitet.

Slutsats
Mesopotamien hade förmodligen en stor del i hur vår egen gud formades. Landet var under sin tid ett väldigt stort rike, och man kan dra många paraleler mellan judiska seder och de mesopotanska sederna. Så som nyårsfest...