Finns Gud?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vad är Gud?

För det första – vad är Gud? Vetenskapsmän har kommit fram till att jorden skapades genom Big Bang – en liten punkt kring vilket inget existerade, som sedan exploderade och frigjorde massor av energi. Om inget förutom denna lilla punkt fanns kan man undra var i detta ögonblick Gud befann sig – var han denna lilla punkt eller fanns han ”utanför”? Jag tror att jag har läst att de flesta inom Svenska Kyrkan nu tagit till sig teorin om Big Bang och istället säger att de tror att Gud låg bakom denna enorma explosion. Det trodde man såklart inte från början, och i Bibeln nämns inte ens något liknande, men religionen anpassar sig efter sin tid, vilket den alltid gjort. Synen på religionen, och Gud, är föränderlig. Vad är det då som säger att man kommer se på Gud på samma sätt om hundra år och inte anpassat honom efter hur man vill att han ska vara? Är det egentligen rätt? Nej, tycker jag.
Om Gud finns, var är han? Många kristna hävdar att Gud finns överallt, han ser och hör allt eftersom han ju är allsmäktig. Kanske är det trångsynt och tråkigt att tänka i vetenskapliga banor, men vad består Gud i så fall av – om han ens består av något? Vi försöker ju bevisa allt omkring oss med naturliga förklaringar och beståndsdelar men om något verkligen kan existera i allt och höra och se allt så finns det i alla fall ingen forskning i ämnet. Tron på att något sådant kan vara genomförbart slutar därför vid tro – och går inte längre än så. Universum har ju ingen ände. Åtminstone inte vad man vet. Jag har lekt med tanken på att världen och universum är rund, och jag är inte den enda. Exempel på detta finns t.ex i filmen Truman Show där huvudpersonen lever i en uppriggad värld inuti en glaskula där han ständigt iakttas utifrån av en TV-producent. Denne TV-producent blir då, på sätt och vis, hans Gud. Det är spännande att tänka sig. Gud som någon som betraktar oss utifrån, på andra sidan väggen, utanför universums slut. Men inte heller det som förklaring känns rimligt. För vi människor är ju så små att man inte skulle se oss på så många ljusårs avstånd, inte ens i lupp. Gud, om han finns, borde därför rimligtvis vara ibland oss. Enligt de kristna betraktar han oss ständigt, men bara någon av mänsklig form kan se med ögon.

Gud och meningen med livet

Om Gud inte finns, menar de kristna, finns ingen mening med livet. Jag tror själv på någonting som kanske innebär att en mening med livet finns, men jag kan definitivt förstå att för den kristne så ÄR Gud meningen med livet eftersom han är alltings skapare. Vårt syfte blir då enbart biologiskt, att föröka sig, utvecklas, förstöra jorden, dö ut, och sen är det inget mer med det. Deprimerande, skulle de kristna säga. För dem försvinner meningen med Gud. Gud är alltså en trygghet. Möjligheten att Gud kanske inte finns ignoreras friskt, för att man vill tro på något gott, på en mening.
För att vara klarsynt, om en kvinna idag påstod sig ha fött ett barn som bara uppstått i hennes mage utan något som helst ”förarbete”, då skulle vi skratta och förstå att hon kanske varit otrogen, skämdes för att hon haft föräktenskapligt sex eller bara var smått sinnesförvirrad. I Stephen Fry’s dokumentär om manodepressivitet intervjuades en kvinna som vid sin sons födsel varit i en manisk period och därmed var övertygad om att hennes son var en ängel sänd till jorden. Förr i världen då människor var okunniga och vidskepliga var man kanske beredd att tro på en mor som hävdade att hennes son kom till genom en jungfrufödsel. Nu försöker jag inte säga att Maria verkligen hade fel, men bröllopsnatten existerade väl även på hennes och Josefs tid? En intressant sak att tänka på är, att tänk om alla de där som än idag påstår sig ha genomgått jungfrufödslar, faktiskt har rätt? Tänk om våra mentalsjukhus och psykmottagningar svämmar över av människor som desperat påstår sig ha mött Gud (och som vi avvisar med en psyksjuk-stämpel) och som talar sanning? Var dåtidens lärjungar och kristna nutidens fanatiker och sektledare som vi tar avstånd från? Kanske. Men det gör varken deras påståenden rätt eller fel. Bara att de är gjorda av samma skrot och korn.
Jag har hört kristna säga att ja, visst är det många även idag som påstår sig vara ”Messias” eller påstår sig ha fött Messias, men att vår tid är ytlig, gudlös och att sådana saker verkligen hände för tvåtusen år sedan eftersom det då fortfarande fanns hopp för godhet och en världsomfattande frälsning. Gud var helt enkelt mer närvarande då. Fast om han nu var det, varför väntade han egentligen miljontals år med att sända sin son till jorden?
Om Gud finns, vad är syftet med människan? Ja, som den berömda frasen lyder, Jesus dog på korset för att alla som tror på honom (alltså på Gud) ska få evigt liv. Att ärva jorden och universum och ta väl hand om dem och få evigt liv är grovt sammanfattat de kristnas mening med livet. Samt att sträva efter att när man dör komma till himlen, såklart. Även detta är en del av tröst-teorin jag har om religioner. Tron om att himlen finns och att man alltid förlåts skänker många trygghet och hjälper dem att leva lugna, goda, civiliserade liv. Det är förstås enbart positivt.


Antingen eller?

Somliga menar att det är upp till var och en att bestämma om Gud finns. Vem som än tror vad så blir det en sanning. Tror man på Gud så finns han alltså, och tror man inte så behöver man inte oroa sig eftersom man inte kommer till himlen eller helvetet. Denna teori vittrar dock lite om vi tänker på, att enligt Bibeln är de som inte tror på Gud kättare och ska straffas (och antagligen brinna i helvetet). Gud tar alltså även med de icke-troende i åtanke och att Gud enbart skulle existera för var och en i dennes egna värld känns osannolikt om fallet nu är sådant att han finns.
Slutsatsen av detta är alltså att Gud antingen finns eller inte finns. Om Gud nu finns och är allsmäktig och storslagen och finns mitt ibland oss, borde då inte hans existens vara mer självklar? Något som talar för att han håller sig i skymundan och för att man måste ”upptäcka” honom för att tro, är att dagens samhälle är ytligt och saknar andlighet och djup. Man söker sig inte till kyrkan, för man har inget behov av att tro på något när vetenskapen förklarar allt enkelt och koncist. Jag kan dock ändå inte låta bli att undra; om tron på Gud verkligen är något självklart, om hans närvaro är så naturlig, varför föds vi inte med tron? Varför är tro något man lär sig, växer upp i, och inte bara en självklar del av ens liv? Nej, menar många kristna, därför att Gud har skapat den fria viljan. Det var nog inte ett så smart drag av honom eftersom han länge fått trängas på toppen med Zeus, Buddha, Tor och Allah.
Platon menade att Gud helt enkelt var ett samlingsnamn för alla gudar och inte skulle förknippas med någon speciell religionstillhörighet. Många muslimer, judar och kristna tycks vara eniga om att de alla tror på samma gud men har olika namn för honom. Deras samlade övertygelse gör dock inte Guds existens till något ”sant”. Det är mer ett uttryck för en samlad längtan efter en förklaring av tillvaron, efter regler att underkuva sig, efter en mening med sitt liv.
Växer man upp i ett muslimskt land blir man sannolikt muslim. Allt hänger, som vi vet, på var och med vilka man växer upp. Och alla tror de sig ha sanningen. Växer man upp som ett Jehovas Vittne så har man sanningen, men man skulle också kunna födas på en obskyr ö utanför Indonesien och blivit hinduist, och ändå tyckt att man hade sanningen. Det är en av de stora motsägelserna inom religion. Och något jag tror många troende inte riktigt vill tänka på. Nämligen att deras sanning inte alls är självklar, utan en sanning som tilldelats dem.

Slutsats – vad jag tror

Finns då Gud? Jag brukar säga: ”Jag tror på det jag ser”. Kristna personer jag talat med brukar som svar på detta invända: ”Men du kan inte se syre, tror du inte på det då?”. Jo, därför att man kan ta på luft. Man kan blåsa upp en ballong och känna hur den fylls med syre, därmed har man bevisat dess existens. Ingen har bevisat att Gud finns och få påstår sig ha sett honom, så därför kan varken de som tror eller de som inte tror påstå sig veta säkert.
Visst, kanske inte min teori är så vattentät, och den är ganska uttjatad, men den beskriver ändå min ståndpunkt relativt bra. Fast det är ändå inte riktigt sant, för jag är, trots att jag inte tror på den kristna Guden, ändå till viss del andlig. Jag tror inte att avsaknaden av en Gud gör ens liv meningslöst eller gör hela mänsklighetens syfte tomt.
Jag tror mig dock ha svaret. Åtminstone det som känns nittionioprocentigt rätt för mig, vilket gör det till en sanning för mig. Gud kan inte bevisas och alla religiösa tror på grund av nedärvda traditioner där deras föräldrar mer eller mindre omedvetet överfört sin tro till sina barn. Jag tror alltså det är en form av masshysteri där religionen blivit en tröst, ”Gud älskar dig” blivit en mantra man upprepar för sig själv och dem som lever i missbruk, som känner tomhet och behöver en mening med sina liv. För att vara ärlig tror jag allt är en stor bluff, ren masshysteri. Så länge inget kan bevisas blir det, likt många andra fenomen i samma kategori, bara spekulationer och blind tro.
Grundat på alla exempel jag tagit upp i texten, både för och emot Guds existens, och reflektioner kring dem, har jag faktiskt blivit mer övertygad än jag var innan jag började skriva. Plötsligt känns det så självklart att vi lever i en gudlös värld. Det låter hårt, men Jesus känns som en renodlad bluffmakare likt någon mystisk sektledare som Insider skulle granskat om han levt idag. Dåtidens desperata sökare efter förklaringar om allt anammade övertygade hans budskap för att de inte kunde finna svar någon annanstans. Jag hade faktiskt haft lättare att respektera den kristna tron om den inte förändrats alltför mycket de senaste två tusen åren, men religionen anpassas och görs snällare. Det Gamla Testamentet som är fullt av våld och grymma straff avfärdas som enbart gamla sagor och man lyfter istället fram de delar av religionen som man gillar och som passar vår moderna tid.
Jag skulle nästan vilja påstå att Gud och tro är två ting vitt skilda från varandra. Det ena av dem ka...