Kina

9 röster
16972 visningar
uppladdat: 2005-12-28
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
FAKTA

Yta: 9 572 900 km2
Folkmängd: 1 234,0 milj inv (1996)
Huvudstad: Bejing (Peking), 6,6 milj (1993)
Religion: Inhemsk (20 %), buddhistisk (5 %), icke-religiösa (60 %)
Språk: Kinesiska
Statsskick: Republik
Statschef: Jiang Zemin
Regeringschef: Li Peng
BNI/cap: $530 (1994)
Tid: Svensk +4-8 timmar
Valuta: 1 yuan=10 jiao

Kina
Kina är en folkrepublik i Ostasien som i öster begränsas av Stilla havet, i söder av Bortre och Främre Indiens halvöar, i väster och norr av Ryssland och Mongoliska folkrepubliken. Kina är både till ytan och vad folkmängden beträffar det största landet i Ostasien. Det är också världens folkrikaste land - mer än var femte människa i världen är kines. Till ytan är Kina något mindre än Canada men ungefär lika stort som USA eller Europa väster om Uralbergen.
Natur och klimat
I geografiska sammanhang brukar Kina ofta jämföras med USA. Länderna omfattar ungefär samma breddgrader, och liksom USA har Kina sina stora slättområden i öster, medan de stora bergsområdena ligger i väster. De östra områdena får den högsta nederbörden, medan de västra i stort sett ligger i regnskugga för monsunvindarna från Indiska oceanen. I Kina har torrområdena utvecklats till köldöknar eller glesbevuxna stäpper som i Xinjiang. Gobiöknen, på ca 45, ligger dock väl långt mot norr för att kunna sägas ha någon direkt motsvarighet i USA, och det finns heller inte någon direkt motsvarighet till Kalifornien i väster, även om oaskulturerna i Talimu pendi kanske kan inbjuda till jämförelse med Central Valley.
Geologiskt sett har Kina en mycket komplicerad uppbyggnad. Knappast någonstans går urberget i dagen, men man brukar räkna med att östra delen av egentliga Kina är ett sköldområde, som överlagrats av sedimentära bergarter. Samtidigt som bergen i Mellaneuropa och Uralbergen bildades under den variskiska bergskedjeveckningen bildades också bergskedjor som Altaj och Tianshan i Kina. Den variskiska veckbågen böjer därifrån av mot sydöst mot Qinlingshan och gränsområdena till Bortre Indien. Under jordens forntid (paleozoisk tid) var stora delar av Kina täckta av hav. I avlagringarna från dessa hav finns många av Kinas kalkstens- och stenkolsförekomster. Den röda sandstenen i Sichuan är från slutet av jordens medeltid (mesozoisk tid), medan kalkstenarna i det särpräglade kägelkarstlandskapet i sydväst är bildade redan före den variskiska veckningen.
Under den senaste stora bergskedjeveckningen, den alpina, veckades Himalaya vid kollisionen mellan den indoaustraliska plattan och den eurasiatiska. Kollisionen fick återverkningar också längre norrut, så att bergskedjor som Altaj och Tianshan höjdes på nytt och sänkor och bäcken bildades mellan höjdpartierna.
Även i öster påverkades Kina av plattkollisioner vid randen av den eurasiatiska plattan. Södra Kinas, Hainans och Taiwans brutna topografi är ett resultat av dessa jordskorperörelser, som anses ha startat redan under slutet av jordens medeltid (kritaperioden). I Manchuriet höjdes Daxinganling och Xiaoxinganling (Chinganbergen), som är lika gamla som den skandinaviska fjällkedjan (kaledonisk veckning). Rörelserna har pågått in i nutid; mellan Daxinganling och Xiaoxinganling finns ett femtontal vulkaner, av vilka några var aktiva in på 1700-talet. Staden Tangshan i norra Kina förstördes helt av en jordbävning 1976, som även skadade Beijing och Tianjin och torde ha krävt omkring en kvarts miljon dödsoffer.
Kvartärtidens nedisningar anses inte ha berört Kina i någon större utsträckning. Även i vår tid stiger snögränsen norrut från Himalaya p g a de torrare förhållandena i regnskuggan för monsunvindarna. Under och efter nedisningarna bör dock kraftiga vindar ha blåst ut från högtrycksområdena i södra Sibirien över Gobiöknen ned mot Stilla havet. Dessa vindar förde med sig fint jordartsmaterial, som avlagrades i norra Kina nedanför 3 000-metersnivån. Lösstäckets tjocklek kan uppgå till 150 m men är normalt ca 30 m och minskar österut. Även i nutid avlagras lössjord på vintern vid nordvästliga vindar över norra Kina, men monsunregnen sköljer i allmänhet bort nytillskottet.
I lössområdena har floderna, särskilt Huanghe, skurit ned djupa raviner. Det svenska namnet Gula floden syftar på färgen på slammet som floden för med sig i så stora mängder att slammängden ibland överstiger vattenmängden. Vid sidorna av floden har väldiga vallar bildats, vilket gör att flodbottnen ligger ovanför den omgivande slätten. Vid kraftiga högvatten har floden tidigare brutit igenom vallarna och ändrat sitt lopp, vilket förorsakat katastrofala översvämningar. För att begränsa skadeverkningarna har man på konstgjord väg höjt vallarna. Stora arbeten har utförts under de senaste årtiondena för att reglera floden. Flodslammet ger emellertid en mycket bördig jord. Deltat i Gula havet har vid flodens huvudarm tillvuxit med ca 30 m om året sedan 1889, då floden senast ändrade sitt lopp.
Även de stora floderna i söder, Yangzijiang och Xijiang, har byggt upp stora deltaavlagringar trots att området som helhet är en landsänkningskust (riaskust) med god tillgång på hamnar.




Klimatet
i Kina uppvisar stora variationer, främst beroende på skillnader i breddgradsläge och höjd över havet. Norra Kina och Manchuriet har mycket stränga vintrar. Tianjin, som ligger på Syditaliens breddgrad, har en medeltemperatur under vintern som motsvarar Gävles. Shenyang i Manchuriet har en medeltemperatur på -13º C i januari, vilket motsvarar Karesuandos. De kalla nordvästvindarna från norra Kina hindras dock av bergskedjorna i mitten av landet från att nå ned över södra Kina. Shanghai har således en medeltemperatur på +3º och Hongkong +15º i januari. Sommartemperaturerna varierar mindre. I juli har Hongkong +27º, Shanghai +28º, Tianjin +27º och Shenyang +25º. Nederbörden i Kina faller huvudsakligen sommartid, beroende på sydöstmonsunen från Stilla havet. I stort sett avtar nederbörden från söder till norr. Hongkong har en årsnederbörd på 2 100 mm, Shanghai 1 100 mm, Tianjin 540 mm och Shenyang 600 mm.
Lägst nederbörd har de nordvästra delarna av landet, Xinjiang och norra Tibet. Shufu, i västligaste Kina, har en årsnederbörd på ca 90 mm. Staden, som ligger på samma breddgrad som Tianjin och på 1 300 m höjd, har en medeltemperatur i januari på -6º och i juli på +27º. De klimatiska förhållandena liknar således östra Kinas, bortsett från den lägre nederbörden och större skillnader i temperatur mellan dag och natt.
Växtlighet
Den naturliga växtligheten i Kina har i de östra delarna av landet påverkats mycket starkt av människan, som bl a huggit ned det mesta av landets skogar. Den ursprungliga växtligheten torde i norr ha varit sommargrön lövskog och i söder ständigt grön lövskog. I bergsområdena i norra Kina finns fortfarande smärre områden med lövskogar bestående av asiatiska arter av björk, ek, valnöt, lind och alm samt, på högre höjd, kinesisk tall och lärk. Stäppområdena i norr har kvar mer av den naturliga vegetationen, och här förekommer också djur som vildåsna, antilop, stäppräv, kinesisk ökenkatt och flera gnagararter. I sydvästra Kina finns fortfarande en del bergsregnskogar med ek, lager, bambu, magnolia och palm. I dessa områden förekommer också bambubjörn, mårdhund, panda - även den utrotningshotade jättepandan, som påträffas i östra Himalaya - och flera arter av apor. Flera fasanarter härstammar från Kina, och i Yangzijiang förekommer en alligator (kinesisk alligator). Karaktärsdjur för de glest bevuxna högslätterna i Tibet är bl a jak, tvåpucklig kamel, jungfrutrana och vaktel. En mycket egendomlig växt är ginkgo, ett träd som ofta finns planterat vid tempel. Det anses i Kina som heligt.

Befolkning och bebyggelse
Försök att få en befolkningssiffra för Kina har gjorts ända sedan vår tideräknings början. En tidig uppskattning gav för 700-talet siffran 45 milj. Tusen år senare, i början av 1700-talet, beräknades befolkningen uppgå till 120 milj. Folkräkningar 1878 och 1910 uppgav 378 respektive 316 milj. 1923 uppskattades befolkningen av postverket till 411 milj och av tullverket till 426 milj. Uppenbarligen var siffrorna mycket osäkra långt in på 1900-talet. Ofta nöjde man sig med att räkna antalet familjer och sedan multiplicera med antalet beräknade familjemedlemmar. I motsats till i de flesta andra länder riskerar man i Kina att överskatta antalet invånare - även avlidna personer kan stå i rullorna som en hedersbetygelse. På 1930-talet torde folkmängden ha uppgått till drygt 450 milj; en siffra från 1930 anger 474 milj. Efter inbördeskrigets slut 1949 ökade folkmängden av allt att döma snabbt. 1952 uppgav en folkräkning 583 milj. På en mindre andel av befolkningen beräknades födelsetalet till 3,7 % och dödstalet till 1,7 %, vilket skulle medföra en folkökning på 2 %, dvs 11-12 milj varje år. Värdet förefaller dock lågt med tanke på att 1960 års befolkningssiffra sattes till 690 milj. Enligt en folkräkning 1982 hade Kinas befolkning passerat miljardstrecket och sattes till 1 008 milj. Födelsetalet låg då på 2,1 % och dödstalet på 0,6 %.
Medellivslängden ökade från början av 1970-talet till slutet av samma årtionde från 63 till 67 år och är liksom i de flesta andra länder några år högre för kvinnor än för män. Anmärkningsvärt är att Kina har kvinnounderskott. Vid 1982 års folkräkning gick det 94 kvinnor på 100 män. Troligen sammanhänger mansöverskottet med att gossebarn favoriseras. Förhållandet torde ha varit ännu mer markant i äldre tider, eftersom 1953 års folkräkning uppgav 87 kvinnor på 100 män i åldersgruppen över 56 år, trots att medellivslängden för kvinnor även då bör ha varit högre än för män.
Familjebegränsning är ett relativt nytt begrepp i Kina men bedrivs nu med all kraft. Man strävar efter att höja giftasåldern så att kvinnan inte är yngre än 23-25 och mannen inte yngre än 25-27. 1979 startade enbarnskampanjen, vilken innebär fördelar i form av t ex större bostad, extra arbetspoäng, fri läkarvård, extra pension och t o m barnbidrag för familjer med bara ett barn. Fram till juni 1981 hade 11 milj "enbarnscertifikat" utfärdats. Målet är att få ned befolkningstillväxten till noll år 2000, ett svåruppnått mål med tanke på att omkring hälften av Kinas befolkning för närvarande är under 21 år.
95 % av kineserna bor på mindre än 50 % landets yta. Floddalarna i öster är mycket tätbefolkade, på sina håll med över 2 000 inv/km2. I Tibet är å andra sidan folktätheten bara drygt 1 inv/km2. Större delen av befolkningen lever i byar eller folkkommuner, och man har sökt begränsa invandringen till städerna. Trots detta har Kina ett femtontal miljonstäder och ett trettiotal städer med mer än 600 000 inv. Huvudstaden Beijing har över 9 milj, Shanghai har 6,9 milj och Tianjin 5,3 milj inv. Stadsbefolkningen är dock fortfarande procentuellt sett ganska liten jämförd med t ex Japans och beräknas uppgå till 13-20 % av totalbefolkningen.

miljöproblem
Miljöproblemen har vuxit explosionsartat. Ca 90 % av allt avloppsvatten släpps ut helt orenat i vattendragen. Grundvattenytan sjunker och grundvattnet förorenas genom läckage av olika slag. Av Kinas ca 800 milj människor på landsbygden har ungefär 370 milj tillgång till rent vatten. Hittills har man inte ansett sig ha råd med rening av luft och vatten. Problemen har dock blivit så akuta att kraftansträngningar måste göras. Behovet av hjälp från andra länder är påtagligt.

Religion
Religionsfrihet och rätten till religionsutövning garanteras av författningen. Statens tolerans har ökat, och helgedomar har åter öppnats. Buddhism, dyrkan av förfäder, daoism och konfucianism är traditionella religiösa och etiska läror. Tibetansk buddhism var under lång tid statsbärande religion i Tibet. Islam finns i flera provinser, främst bland turkfolk och huikineser i norra och nordvästra Kina.

Bebyggelse
Den traditionella bebyggelsen i Kina är byn. I norra Kina har en medelstor by 500-700 inv. Bebyggelsen är mycket kompakt; husen står tätt ihop och visar inga dörrar eller fönster ut mot besökaren. Många byar är omgivna av murar med portar som kan stängas under natten. Gränderna i byn är mycket smala och många slutar blint. Rikare familjer har egen gård och hus byggda av tegel. Taken har tegelpannor. Fattigare familjer delar på en gård, och deras hus är ofta byggda av soltorkad lera. Taket är ofta stråtäckt, gjort av stjälkar av hirs eller durra och tätat med lerslam. En speciell typ av bebyggelse uppvisar lössområdena. I de branta väggarna av lössbildningarna grävde man tidigare grottor, ofta i flera våningar. För att undvika ras och skred måste bebyggelsen i dessa områden spridas. Numera börjar grottorna ersättas med bostäder uthuggna i de lagrade bergarterna, vilket ger mindre risk för ras och bättre isolering.
I södra Kina och även i slättområdena kring Yangzijiang är bebyggelsen mer blandad. Här förekommer såväl byar som ensamgårdar och jordbruksstäder. Byarna är ofta större än i norra Kina; det är inte ovanligt att byar med 1 500 inv ligger på bara någon kilometers avstånd från varandra. I de konstbevattnade områdena sker kommunikationerna mellan byarna ofta med båt.
De flesta byar i norra Kina saknar egna affärer. I stället finns i dessa områden centralorter, som betjänar ett tjugotal byar och har ett omland på ca 50 km2. Sådana centralorter kan med visst fog kallas städer. I södra Kina förekommer ofta större samhällen vid vägar, floder och konstbevattningskanaler.
Även de större kinesiska städerna uppvisar i sina äldre delar ofta en starkt hopgyttrad bebyggelse. Hamnstäder och flodstäder har ofta en stor del av bebyggelsen på båtar. Traditionell europeisk bebyggelsetyp hittar man endast i delar av t ex Shanghai, Guangzhou och en del turistorter. Den moderna bebyggelsen i de snabbt växande storstäderna, som Beijing och Shanghai, skiljer sig inte mycket från den som påträffas i Västeuropa eller f d Sovjetunionen. Detsamma gäller industriområdena.
Näringsliv
Jordbruk och boskapsskötsel
Det kommunistiska maktövertagandet i Kina ledde till genomgripande förändringar i jordbruket. Kollektiviseringen av jordbruket skedde i flera steg under 1950-talet och avslutades med folkkommunerna, som lanserades 1958. Redan vid mitten av 1960-talet fanns ca 75 000 organiserade folkkommuner. I genomsnitt omfattar en folkkommun 1 600 hushåll och 1 500 ha odlad jord, varav 5-7 % disponeras av de enskilda hushållen för privat bruk. Variationerna är emellertid stora. De minsta folkkommunerna omfattar bara ett par hundra hektar och några tusen invånare, medan de största har ca 10 000 ha och ca 100 000 medlemmar. Liksom det fanns i Sovjetunionen finns det också i Kina statsjordbruk, som genomsnittligt sett är något större än folkkommunerna.
Jordbruksreformen gjorde slut på en betydande ägosplittring och ofta feodala äganderättsförhållanden med arrendeavgifter, som kunde göra bönderna mer eller mindre livegna. Reformen har också lett till en ändrad arbetsrytm inom jordbruket. Arbetskraft har kunnat frigöras för dammbyggen och konstbevattningsanläggningar. Den konstbevattnade arealen har fyrdubblats sedan 1949. Sedan 1949 har 15 milj ha mark nyodlats, men likafullt anses den totala åkerarealen ha minskat något. Vissa områden har gått förlorade genom dammbyggnader och tätorternas expansion. Andra har övergetts p g a svåra erosionsskador. Den hastiga utvecklingen av konstbevattningssystemen har också lett till en ökad grundvattenhöjning i många områden, vilket lokalt orsakat minskade skördar. Den totala avkastningen av jordbruket har emellertid ökat betydligt. Den årliga risproduktionen ökade mellan 1960 och 1980 från ca 85 till 140 milj ton. Samtidigt fördubblades veteskörden till 60 milj ton och majsskörden tredubblades, så att den nu är lika stor som veteskörden. Således (med viss reservation för siffrornas tillförlitlighet) tycks den totala spannmålsskörden ungefär ha fördubblats på 20 år. Samtidigt har dock befolkningen ökat från knappt 700 milj till 1 miljard människor.
Riset är fortfarande det viktigaste sädesslaget i Kina. Odlingsområdet omfattar i stort sett södra delen av landet. Nordgränsen ligger ungefär i höjd med Yangzijiangs deltaområde, men spridda risodlande områden finns också i norra Kina, t o m i Manchuriet. I söder får man ofta två risskördar per år, och i vissa områden kan man samma år även få en skörd av t ex någon snabbt mognande grönsak.
Kinas majsodling är koncentrerad till Nordkinesiska slätten och Röda bäckenet. I norra Kina och Manchuriet är vete det viktigaste sädesslaget. På Nordkinesiska slätten odlas höstvete, men i Manchuriet odlas vårvete p g a de kalla vintrarna. Hirs och den kinesiska varianten av durra, kaoliang, odlas också mest i norra Kina, men odlingen av dessa sädesslag har gått tillbaka, så att den sammanlagda produktionen numera bara är 10-12 milj ton per år.
Den viktigaste rotfrukten i Kina är sötpotatisen, som odlas i framför allt södra Kina. Den årliga skörden är ca 130 milj ton, dvs i kvantitet nästan lika stor som risskörden, men näringsinnehållet är givetvis betydligt mindre. Andra viktiga grödor i södra Kina är te (särskilt på sluttningarna av floddalarna), sockerrör, bomull och jordnötter. Norra Kina och Manchuriet har stora odlingar av sojabönor, raps och kål.
Man räknar med att ca 11 % av Kinas yta är uppodlad. Optimistiska uppskattningar gör dock gällande att siffran är 17 %. Stora nyodlingsprojekt bedrivs för närvarande i västra Kina, särskilt Xinjiang, men troligen har man större möjligheter att öka avkastningen från jorden genom användande av mer högförädlade sorter och ökade givor av handelsgödsel.
Liksom i de övriga länderna i denna del av Asien är jordbruket starkt inriktat på vegetabilisk produktion. De husdjur man har är främst svin och fjäderfä, som kan uppfödas, åtminstone i viss utsträckning, på avfallet från hushållen. För närvarande finns i Kina ca 800 milj fjäderfä (höns, kycklingar, gäss och ankor) och 300 milj svin. Svinstammen har nästan fördubblats under de senaste två årtiondena, medan antalet nötkreatur endast ökat från 45 milj till drygt 50 milj. Kinas mjölkproduktion på ca 5 milj ton per år är inte större än Danmarks. Stäppområdena i norra och västra Kina har emellertid stora hjordar av får och getter, vars sammanlagda antal uppgår till ca 200 milj. De viktigaste dragdjuren är i södra Kina bufflar, i norra delen av landet hästar. Man har sammanlagt ungefär lika många åsnor, mulor och mulåsnor som hästar, ca 11 milj. Bufflarnas antal är knappt 20 milj.

Fiske
Ett synnerligen betydande tillskott av animalieprotein ger fisk och skaldjur. Ca 7 % av världens utbyte från hav och sjöar kommer från Kina. Marina fångster och odlingar ger drygt 3 milj ton av den totala avkastningen på mer än 5 milj ton. Inget land i världen har högre avkastning i sina sjöar än Kina. Ca 25 %, eller knappt 2 milj ton, av det totala världsutbytet kommer från kinesiska sjöar och floder.
Den mesta sötvattensfisken kommer från odlingar i grävda dammar, men även s k extensiv odling (eng lake ranching), dvs utplantering av ung fisk i sjöar, är vanlig. Berömda är de olika kinesiska karparterna. Genom att silverkarpen äter växtplankton, marmorkarpen djurplankton, snigelkarpen bottendjur, gräskarpen stora växter och den vanliga karpen olika sorters föda, utnyttjas den naturliga biologiska produktionen optimalt. Numera inplanteras även andra arter, t ex Tilapia.
I kustfisket förekommer ett par hundra arter, liksom i havsfisket. Några arter dominerar, som hårstjärtfiskar, havsgösar, makrillarter, sill och filefishes. Nära en tredjedel av fångsterna består av krabbor, räkor och hårdskaliga musslor. Däremot fångas inte bläckfiskar (ett markant inslag i japanskt fiske) i någon större utsträckning. Kina odlar även i marina vatten, t ex blåmusslor, räkor och pärlostron. Odling av brunalger, framför allt Laminaria, har snabbt ökat i omfattning. Kina skördar numera mest av denna art i världen.

Mineral- och energitillgångar
Trots sin storlek ansågs Kina ganska länge fattigt på mineral och energiråvaror. De senaste årtiondena har dock denna bild reviderats ganska grundligt. Kolproduktionen, som 1953 låg på drygt 60 milj ton, har tiodubblats och är nu jämförbar med USAs. De viktigaste kolgruvorna ligger i Xinjiang, i lössområdena kring mellersta Huanghe, i Manchuriet och i sydvästra delen av landet. Även Kinas oljeproduktion har ökat hastigt och är nu uppe i över 100 milj ton, en tiodubbling sedan 1965. Vattenkraftsproduktionen har ökat i takt med utbyggnaden av konstbevattningen och regleringen av floderna. Fortfarande alstras dock det mesta av Kinas elkraft av kol, vilket medför stora miljöproblem, särskilt vintertid, då husuppvärmningen förvärrar luftföroreningen.
Malmbrytningen har inte haft lika drastiska produktionsökningar som energiproduktionen. Järnmalmsproduktionen har femdubblats sedan början av 1950-talet, ca 35 milj ton per år. Kina hör till världens största producenter av molybden och tungsten (volframmineral) och har också en betydande brytning av tenn, främst i Yunnan. De viktigaste järnmalmsfälten ligger i Manchuriet.

Industri
Textilindustrin är, bortsett från hantverket, Kinas äldsta industri. Siden- och bomullsindustrin är de viktigaste delarna av denna. Shanghai blev tidigt ett viktigt textilcentrum, men senare har industrin spritts till de bomullsodlande områdena i bl a Sichuan och Hubei. Fortfarande svarar dock Shanghai för ca 20 % av Kinas textilproduktion.
Kinas stålindustri är främst koncentrerad till Manchuriet, där de första stålverken uppfördes redan under den japanska ockupationen. Området har fördelen att vara rikt på både kol, järnmalm och oljeskiffrar. Stålverket i Anshan svarar för en tredjedel av Kinas stålproduktion och har över 100 000 anställda. Shenyang är annars den största industristaden, med bl a textilfabriker, kemiska fabriker och cementindustri. Ett annat stort industricentrum i detta område är Fushun, som har ett oljeraffinaderi i närheten av oljeförekomster.
Stålindustri och verkstadsindustri finns också i flera städer utefter Yangzijiang. Wuhan har ett stort stålverk, Chongqing i Röda bäckenet har en omfattande tillverkning av lastbilar, jordbruksmaskiner och handelsgödsel och Shanghai har traktorfabriker och skeppsvarv. Skeppsvarv finns också i Tianjin.
I Tianjin, liksom i huvudstaden, finns också stålindustri och elektrisk industri. Överhuvudtaget tenderar detta område att få en mycket mångsidig industri beroende på den stora marknaden i området. På 1980-talet har Kinas industri alltmer inriktats på produktion av konsumtionsvaror. 1982 producerades 24 milj cyklar och 10,5 milj symaskiner, i bägge fallen nära nog en fördubbling på två år. Samma år producerades också 6 milj TV-mottagare och 33 milj armbandsur.

Handel och färdsett
Trots att Kina alltid varit en utpräglad landmakt har en betydande del av handeln och samfärdseln skett på vattenvägarna. Redan 1292 färdigställdes Kejsarkanalen, som sammanbinder Yangzijiangs delta med norra Kina. Kustsjöfarten har varit viktig för sydöstra Kina, som åtminstone sedan 1500-talet bedrivit handel med Filippinerna, Malaysia och Bortre Indiens övärld; den har också lett till en betydande utflyttning av kineser till dessa områden. I dag torde vattenvägarna spela störst roll som närtransportleder. Totalt omfattar de ca 170 000 km, en sträcka motsvarande fyra gånger jordens omkrets.
Det kinesiska järnvägsnätet omfattar ungefär 50 000 km. Den första järnvägen byggdes redan 1876 mellan Shanghai och Wusong. De viktigaste järnvägarna går i nord-sydlig riktning och har stor betydelse även för transporten av kol till de relativt kolfattiga södra delarna av landet. Två viktiga linjer är Beijing-Wuhan-Guangzhou och Tianjin-Shanghai. Från den förra järnvägen finns också förbindelse med Wulumuqi i Xinjiang via Lanzhou. Det tätaste järnvägsnätet finns i Manchuriet, där Shenyang och Harbin är viktiga järnvägsknutar. Härifrån finns också förbindelser med det koreanska järnvägsnätet och med den transsibiriska järnvägen. 1978 transporterade järnvägarna totalt 1,2 milj ton gods.
Det kinesiska vägnätet har totalt en längd på 900 000 km; över 80 % av folkkommunerna kan nås per landsväg. Liksom vattenvägarna spelar landsvägarna störst roll för lokaltrafiken och kanske särskilt för Kinas miljontals cyklister. Biltrafiken är fortfarande ganska gles och består mer av bussar och lastbilar än av personbilar. Mätt i tonkilometer svarar landsvägarna bara för ca 10 % av godsfrakterna, medan järnvägarna svarar för ca 50 % och vattenvägarna för resten. Vad beträffar persontransporten är siffrorna 35 % för vägtrafiken och 60 % för järnvägarna. Här spelar således vattenvägarna en ganska blygsam roll enligt den officiella statistiken, men givetvis sker en betydande persontransport på Kinas djonker, vars antal uppskattas till minst 100 000.
Flygtrafiken spelar fortfarande en ganska blygsam roll för persontrafiken inom landet, men det statliga flygbolaget CAAC har ett fyrtiotal flygplan, som huvudsaklig...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Kina

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2005-12-28]   Kina
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=5502 [2024-06-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×