Ondskan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författare: Jan Guillou

Ondskan handlar om en pojke som relegeras från sin skola och måste flytta till en skola på annan ort, pojken är båldsbenägen tack vare hård bakgrund, med mycket misshandel från sin far. Pojken vill dock inte utöva våld själv men känner sig tvungen för han ej vet något annat sätt att bete sig p.g.a. sitt tidigare liv. Han finner på den nya skolan sin första riktiga vän, men tillvaron är ändå förskräcklig.

Ondskan utspelas under två år i slutet av 50-talet. Under de två åren så reser huvudpersonen runt en del, men den plats där nästan hela historien utspelar sig är ändå skolan Stjärnsberg som ligger i Sörmland (det är ett fiktivt namn, men det spekuleras att det skall motsvara den skola som Guillou själv gick i), förutom i början av boken då han ej har kommit till Stjärnsberg ännu så utspelar sig boken i Stockholm. Men de övriga ställena han beger sig till skrivs det nästan ingenting om, handlingen är helt förlagd till Stjärnsberg. Ett exempel på det är om hans vistelse i England, där han studerade under en del av sommaren, som i en vanlig bok kanske hade skrivits ganska mycket om i och med att det är en ny miljö och andra upplevelser och det målas ofta ut i många böcker, skrivs det: ”I England drack man te med mjölk i och ljusbrunt öl som inte var så kolsyrat som det svenska”. Detta därför att det är för handlingen ganska irrelevant vad som händer utanför Stjärnsberg, det Guillou vill beskriva i den här boken är ondskan och hur den påverkar människor. Här kommer vi in lite grann på motivet i boken. Som jag tolkar det så handlar boken om just ondskan och hur våld föder våld, att ondska är något som finns överallt vart man än kommer och att man alltid måste bekämpa den. Men detta är inte lätt, det är inte ett måste att man är ointelligent för att utöva ondska, han säger själv i boken ”Ondskan är inte dum”.

Den som man kanske skulle kunna säga att han är den främsta huvudpersonen i boken är Erik, som har under hela sin barndom blivit kraftigt misshandlad av sin fader. Han har själv blivit ledare för ett gäng i skolan och de utför ockerverksamhet och andra kriminella aktiviteter. Erik slåss mycket i skolan och även utanför, trots att han inte vill det själv egentligen, men han har fått känna på det så mycket från sin far så det är det sätt han vet mest om. Han är en mycket intelligent person och har även stora fysiska förutsättningar. Han har sina vänner i gänget, men de sviker honom. Han är dock inte särskild förvånad över detta för de har aldrig riktigt känts som riktiga vänner. Däremot i Stjärnsberg så möter Erik en riktig vän, det är den andra huvudpersonen Pierre. De är rumskamrater. Rent utåt sett så är de varandras motsatser, fattiga Erik som är atletisk och våldsbenägen mot rika Pierre som är kort, tjock och tillbakadragen. Men dock finner dom att de är väldigt lika inuti, Erik som inte vill slåss längre och Pierre som aldrig vill slåss är båda mycket intelligenta och förstår varandra mycket bra. De blir de bästa av vänner. Erik förändras dock en del under bokens gång,, han blir mer passiv till bråk och mer inriktad till studierna. Han får även känna av riktig vänskap och allt vad det innebär, detta förändrar hans moral i en (enligt mig) positiv bemärkelse. Erik får ju även så småningom känna hur det är att vara förälskad, dock under knepiga omständigheter.
Men den främsta huvudpersonen i boken är enligt mig ”Ondskan”, ondskan är dock inte en enskild person utan många olika saker. Det är i stor del farsan som ligger bakom nästan allting som händer i boken. Han är den som för Eriks del startade den onda cirkeln, han var den första ondska som Erik mötte här i världen. Det beskrivs innerligt och omfattande om vad han gör mot Erik men även mot deras hundar(antagligen för att måla upp bilden för läsaren hur ond han verkligen är). Men ondskan är även det onda i Stjärnsberg, t.ex. Rådet som har genom sin kamratuppfostran i princip rätt att misshandla alla elever i realskolan hur mycket dom vill. Ondskan är ett begrepp som återkommer hela tiden i boken, därav titeln. Våld föder våld och ondskan upprepar sig själv åter och åter igen, ondskan är en ond cirkel som det till synes inte går att få slut på, men måste bekämpas hela tiden för att den inte skall få för stora proportioner.

Det språk som Guillou använder varierar mycket i boken, detta därför att han växlar mellan hur olika personer pratar, ena stunden är det t.ex. Erik som pratar med sitt ungdomliga språk, andra stunden så läser Erik ett brev från sin jurist där språket är mer utvecklat och det står krångligare ord sammansatta i olika satser på ett mera vuxet och formidabelt sätt. Detta kan göra det stundtals jobbigt när han byter språk, men det är ingen betydande del. I övrigt så skriver han med några små fel då och då som jag märker. Men det jag reagerade störst på var att han använde sig av ”dom” istället för ”de” eller ”dem”. Detta har vi fått inpräntat i oss hela högstadiet att det är strängt förbjudet, men det verkar ofta som författare får göra sådana fel men inte elever.

Jag tolkar det som att Jan Guillou med den här boken få en att tänka på ondskan och våldet i samhället, att se över hur vi själva utövar vår ondska gentemot andra. Om hur våldet aldrig tar slut, om man försöker bekämpa våld med våld, den skapar bara ännu mera ondska, våld, har och rädsla. Stora delar av denna bok är hämtad från hans egen barndom och det kan vara mycket stimulerande att skriva om sina problem eller jobbiga upplevelser man har haft, även om detta nu inte är någon självbiografi.

En funderare man kan ta sig efter man har läst boken är ifall han ”vann” över ondskan på Stjärnsberg eller ifall han förlorade. Personligen så tycker jag att det var bra av honom att vägra peppisar och stå emot systemet och allt det där, men däremot så måste jag säga att han föll tillbaka när han efter det att Pierre försvann. Han tappade då lite i det han hade kämpat för. Även om man nu kan tycka att de förtjänade det, och att det kändes skönt att göra det, så tror jag inte att det var en sån bra lösning, våld föder våld och våld skall inte bekämpas genom våld, som jag tidigare har skrivit.
Jag anser att han besegrade ondskan där hemma när han vägrade ta stryk av sin far, men ifall han slog tillbaka som han sa att han skulle göra skulle vara ännu ett bakslag. Det skulle ge en tillfällig lösning men i längden skulle det inte hjälpa. Han tänkte redan när han åkte till Stjärnsberg ”inget mer våld nu” men han utövade ändå våld där och när han nu mötte farsan igen så tänkte han ”inget mer våld efter det här”. Men om han nu slår så anser ...