Ritva

Lucy som är en 65-årig kvinna ligger i sin säng.

Hon bor sedan en tid tillbaka på ett äldreboende.

Lucy är den yngsta vårdtagaren på boendet, men eftersom hon är färdigbehandlad på sjukhuset och inte klarar av att bo kvar hemma så får hon bo på äldreboendet Solrosen.

För en tid sedan när Lucy skulle röja undan på vinden så blev hon plötsligt väldigt yr, dåsig, domningar/skakningar i armar och ben och så en fruktansvärd huvudvärk.

Lucy som alltid bar med sig telefonen försökte ringa en granne, men hon fick inte fram några ord.

Lucy kände hur trött hon blev och det sista hon minns är att hon hör hur ambulanspersonalen försöker få kontakt med henne.

Tiden på sjukhuset är som en enda dvala med små klara fragment.

Lucy hör hur läkarna pratar "över" henne, precis som om hon inte varit där.

De pratar om alltifrån stress, anamneser, kärleksproblem och en massa oförklarliga termer på latin.

Men Lucy orkar inte förklara eller ens försöka att göra sig hörd, Lucy har aldrig känt sig sedd eller hörd och absolut inte de få gånger hon haft med vården att göra.

Hon tänker att det kanske är lika bra att avsluta verksamheten, att allt får ett slut.

Hon var ändå 65 år, hennes 2 barn var döda och hade fått erfara mer än någon annan i hennes ålder.

Plötsligt knackar det på dörren. In kommer Siv och Ritva, dom är båda två undersköterskor som jobbar på äldreboendet Solrosen.

"Hej Lucy, hur mår du idag? Vi kom in för att se hur du mår och för att låsa ut din kvällsmedicin."

Lucy tittar på dom precis som om hon ville säga hur tacksam hon var för att just Siv och Ritva kommit in till henne.

Men hon orkar inte att förvandla sina tankar till verbala meningar.

Lucy visste jälv med sig att hon kunde prata men hon orkade inte, och vad skulle det tjäna till?

Då Ritva går in i badrummet för att låsa ut medicinen så går larmet.

Siv skyndar sig ut medans Ritva fortsätter med att låsa ut medicinen.

När allt är signerat och klart så sätter sig Ritva på sängen brevid Lucy.

Rita tar varsamt Lucys hand och säger: "Jag vet att detta måste har varit en omtumlande tid för dig, men du ska veta att jag finns här ikväll och i natt om du vill prata. Jag vill inte pressa dig på något sätt men du ska veta att jag/vi finns här".

Ritva märker hur Lucys handgrepp stelnar och hur Lucys vackra ögon tårfylls.

Ritva sträcker sig efter en näsduk som ligger prydligt vikt på nattduksbordet, hon räcker den till Lucy.

Kort därefter så somnar Lucy medans Ritva varsamt stryker sin hand mot Lucys panna.

Ritva lägger över en filt och går ut.

Den natten larmar Lucy ett flertal gånger...

En tid senare så drabbas Lucy av hög och långvarig feber.

Behandling sätts in och prover tas.

Men ingen diagnos kan ställas.

Det är sen kväll och Ritva kommer in till Lucy. "Jag skulle bara hjälpa dig med att blöta ner trasorna du har i pannan, och så ska ja se om febern gått ner".

Ritva tar trasorna och är på väg till badrummet för att blöta ner dom, då märker hon hur Lucy greppar tag i hennes tunika.

Ritva sätter sig på sängen brevid Lucy och börjar sakta torka bort tårarna som rinner nerför Lucys kind.

Lucy anstränger sig och försöker finna mod för att få denna saken ur världen. Hon harklar och försöker gång på gång att ljuda fram några ord, men det vill sig inte.

När Lucy är på väg att ge upp så händer det: "R-rr-ritva, R-rr-ritva...vatten.

Ritva blir lite chockad över vad hon precis har fått se och höra.

Hon sträcker sig efter glaset med vatten  och hjälper Lucy med en stadig hand bakom nacken.

Kort därefter somnar Lucy...

När Ritva kommit tillbaka efter 1 dag ledigt så har Lucy åter fått hög feber.

Ritva går in till Lucy som vanligt under hennes runda, hon sätter sig på sängen brevid Lucy.

Plötsligt säger Lucy "Ritva jag skulle vilja be dig om en tjänst, skulle du kunna hjälpa mig att fläta mitt hår och hjälpa mig i den fina sidensärken?"

Ritva tänker för ett ögonblick, det är ju väldigt lugnt på avdelningen och hon har precis gått en runda, "Javisst kan jag hjälpa dig".

Ritva hjälper Lucy att tvätta sig varsamt och smörjer in henne med en god rosenolja sen tar hon och borstar igenom det silkeslena håret och sätter upp det i en fläta.

Hon drar på Lucy den fina, färgglada sidessärken över hennes linne.

"Sådär, känns det bra? Kan jag hjälpa dig med nåt mer?"

Lucy nickar trött men nöjd, "Om du hade haft tid att måla mina naglar så hade jag varit tacksam!" "Ja det kan jag ordna åt dig."

Det blev en vacker röd färg, även tånaglarna fick en vacker röd nyans.

"Nu du Ritva, nu får du se till att inte ödsla mer tid på mig, det finns en massa andra som har det sämre än mig."

"Det var ingen fara och nöjet var på min sida, men nu får du ta och sova lite för din kropp behöver få vila när du har feber."

På morgonen rapporterar Ritva över vad som hade hänt under natten, morgonpersonalen verkade inte bry sig överhuvudtaget. Lucy var för dom bara en sur, stum, och en lat tant.

Men Ritva visste bättre...

Ritva gick hem för att sova för att vara utvilad tills nästa arbetspass.

Hon hann nog sova ett par timmar innan telefonen ringde. Det var jobbet, Lucy hade plötsligt blivit dålig och låg och jämrade sig.

Det enda ord som personalen kunde tolka var Ritvas namn.

Ritva slängde på sig kläderna och sprang till jobbet.

Inne på rummet möttes hon av en medtagen Lucy, läkare med s...