Albert Camus -Främlingen

"Idag dog mamma. Eller kanske igår, jag vet inte."

Dessa ord inleds boken med, kanske den mest omtalade inledningsfras vad det gäller klassiska romaner.

Citatet ger en ganska bra överblick vad det gäller bokens karaktär.

Camus "Främlingen" är en jagberättelse som startar vid jagets - Mersaults - mors död.

Mersault är en ung kontorist i ett soligt, varmt Alger, Nordafrika. Han är oförmögen att relatera till andra och anser att inget i hans omgivning har någon betydelse. Mersault får genom ett telegram reda på att hans mor avlidit på ålderdomshemmet som han tidigare placerat henne på.

"Eder moder avliden. Begravning i morgon. Varmaste deltagande."

"Det säger ingenting. Det var kanske i går".  

Moderns plötsliga bortgång berör honom knappt märkbart utan han konstaterar krasst föreliggande faktum:

"mor är död, och det är inget som jag kan göra något åt".

Han fortsätter leva sitt vanliga liv.

Efter att ha varit på sin mors begravning träffar han den vackra Marie och blir dessutom vän med sina två grannar, gubben Salomon med sin skygga hund och även hallicken Raymond. Egentligen är det Raymond som gör Mersault till sin vän.

Mersault, som i hela boken inte fattar några som helst avgörande beslut "hakar på" vänskapen som blir mer till Raymonds fördel än till sin egen.

En varm morgon åker Mersault, Marie och Raymond till stranden för att hälsa på en av Raymonds vänner. På väg till bussen ser de ett gäng araber som Raymond har otalt med. Dessa träffar Mersault och Raymond senare på under en promenad längs strandkanten. Mersault ber Raymond räcka honom sin revolver, inga onödiga skott ska avlossas tänker Mersault. Raymond blir knivskuren i axeln och de båda vännerna beger sig tillbaka till huset en bit bort på stranden. Det är varmt och Mersault känner inte för att följa med in i huset. Han tar en promenad bortåt där de för en stund sen stötte på Raymonds fiender. Han tänker inte på mycket, och rätt som det är befinner han sig bara några meter ifrån araben som nyss gett sig på Raymond.

Araben ligger och vilar sig i solen. Ansiktet skuggas av en klippa. Han är fullt medveten om Mersaults närvaro och har redan greppat kniven i byxfickan.

Svetten rinner på Mersault. Nu stod han där, bara några meter ifrån mannen. Han såg hur araben hade fört ner handen efter kniven i fickan. Själv kan han knappt se för flera svettpärlor har runnit ner i ögonen och allt blir suddigt. I fickan känner han plötsligt Raymonds revolver...

Mersault skjuter, slumpmässigt, av orsaker han inte själv kan förklara (annat än att det var för han fick solen i ögonen), ihjäl araben.

Boken är delad i två delar, livet före mordet och livet efter.

I detta skede har vi bokens "in medias res", peripeti.

Mersault blir skyldig till mord. I omgivningens ögon begick han ett minst lika stort brott när han inte grät på sin mors begravning.

Vi har fått följa händelserna som lett fram till mordet och får nu följa hans rannsakan och rättegång, fram till dess den slutliga domen fallit. När Mersault ställs inför rätta vänds alla hans tidigare handlingar mot honom, han betraktas som totalt känslolös och blir föremål för hat och förakt. Men han upplever allt som händer med likgiltighet, ser tillvaron som ett spel av tillfälligheter. Han är en främling både för andra och för sig själv.

Inget av allt det som händer honom berör honom i hans innersta, vilket leder till hans undergång.

"På kvällen kom Marie och hämtade mig, och hon frågade om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade att mig gjorde det detsamma, och att vi ju kunde göra det om hon ville det. Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade, som jag redan hade gjort en gång förut, att det hade ingen betydelse, men att jag var säker på att jag inte älskade henne."

Mersault är en likgiltig människa utan någon som helst empatisk förmåga, eller för den delen kontakt med sina egna känslor.

Perspektivet är mycket inskränkt, särskilt som Mersault inte fastnar vid och analyserar något av det som händer honom, utan hans stående omdöme är, att "det inte hade någon verklig betydelse".

Den yttre handlingen är kort och mycket enkel.

Detta gör att "Främlingen" inte ger några som helst svar, varken om sig själv eller om något ur läsarens värld.

Språket är torftigt och till viss del gammalmodigt. Detta säkerligen anpassat till den person som Camus valt att beskriva. Ett smart drag då storyn vinner mycket på just berättartekniken. Fascinerande är även alla de smått absurda parenteser som plötsligt dyker upp i berättelsen. Exempelvis berättelsen om den hemvändande tjecken som av misstag mördas av sin familj eller beskrivningen av grannen Salomon som blir förtvivlad över sin hund som (som för övrigt bara verkat som ett enda stort besvär) rymmer från honom.

Men texten fylls ändå (eller kanske tack vare) med en mättad spänning, en frustration eller undermedveten insikt som är svår att avgöra, och varierar säkert från läsare till läsare. Man känner bara hur någonting bubblar och trycker på under huden och i bröstet, och man vet inte riktigt vad man ska tycka. Och just i detta ligger Camus genialiska provokation: han tvingar läsaren att bryta sig loss från automatiska värderingar och istället verkligen tänka själv!

Som väl känt är så blir många förbannade på saker som framkallar deras egen villrådighet. Andra gläds &arin...