Främlingen

20 röster
56854 visningar
uppladdat: 2005-02-11
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1. Inledning: Hans liv i korthet.
>>> Albert Camus föddes 1913 och avled i en bilolycka 1960. Camus föddes och växte upp i Algeriet, mina föräldrars hemland. Efter att ha avslutat sina filosofistudier vid universitetet i Alger flyttade han till Paris strax innan andra världskriget. Vid tiden för det franska sammanbrottet anslöt han sig till den franska motståndsrörelsen, där han medverkade i den illegala tidningen Combat.
Camus hade från början sympatier med kommunisterna, men bröt av förklarliga själ med dem och valde istället att kämpa för en humanistisk och demokratisk socialism.
I ett par tidiga essäsamlingar visade Camus upp en ganska ljus livssyn. Detta ändrades dock vid tiden runt 40-talets början, i samband med en svår sjukdom. Även de dystra omständigheterna kring honom och omvärlden på den tiden påverkade honom. I Frankrike och för eftervärlden var och är han, tillsammans med bl. a de Beauvoir och Sartre, existentialismens främsta företrädare.

Huvudfrågan i Camus filosofi är tanken om absurditeten och meningslösheten i tillvaron. Denna tanke grundar sig på problematiken i hur man ska handla när man varken tror på Gud eller förnuftets makt. Alltså, hur handlar man i en värld som är främmande?
Camus företrädde en optimistisk nihilism, till skillnad från den Nietzscheiska, den så kallade tappra nihilismen. Han menade att människan måste vakna upp och bryta sig ur det meningslösa mönster vi lever i. Det är därför väldigt viktigt med kraftig förändring. Livet kan få mening genom upproret; kampen för mänsklig värdighet. Denna tankegång ges uttryck i människans revolt, där han på så sätt betonar humanismen. Vidare ansåg han att om man tänker sig ett liv efter detta kan sökandet efter meningen med livet tonas ned. Det vill säga; ”Evighetsperspektiven fördunklar livets betydelse”.

Albert Camus filosofiska värderingar kom främst till uttryck genom skönlitterära romaner. Till de framträdande hör bland annat ’Främlingen’ (’L’Étranger’) och ’Myten om Sisyfos’ (’Le mythe de Sisyphe’), båda från 1942.

Främlingen börjar med att huvudpersonen Mersault får reda på sin mors död, som avlidit vid ett ålderdomshem. Mersault blir inte särskilt berörd över det skedda, utan fortsätter leva livet som vanligt. Bland annat gör han ett badbesök vid stranden dagen efter begravningen, samtidigt som han inleder ett mycket romantiskt förhållande med en vacker kvinna.
Tillslut blir han åtalad och förd till rättegång, efter att mördat en arab som ett led i några slumpmässiga händelser. Vid rättegången blir han betraktad som en mycket känslokall, närmast omänsklig varelse som verkar sakna det mesta som har med mänskliga relationer att göra.

Som ett resultat av hans litterära produktion tilldelades Albert Camus Nobelpriset 1957, 6 år innan kollegan Jean Paul Sartre avstod från att ta emot det.


2. Avhandling: Analys av ´Främlingen´.
(Fotnot: I och med det säregna språket i denna bok samt faktumet att jag endast läst denna av författaren kommer jag utgå från hur språket ser ut i just denna bok och varför.)

"Idag dog mamma. Eller kanske igår, jag vet inte."

Inledningsfrasen som egentligen inkapslar hela bokens kropp.

>>> Berättarstilen i Främlingen är vida känd för dess känslolösa, kalla art och form. Huvudkaraktären och tillika berättaren Mersault beskriver allting omkring honom som en serie händelser, alla påföljder av till synes slumpmässiga val. Han har avvikit från det franskstyrda Algeriska samhälle han lever i, han är en främling i sitt eget land. Han känner ingen glädje, ingen sorg, han reflekterar aldrig över sitt liv. Endast hans mänskliga drifter styr honom.

"Just då kände jag att jag ville kyssa henne och gjorde så."

Mersault är varken medvetet egoistisk eller elak men alla hans val i livet görs på automatik, närmast oberoende av världen utanför, efter hans egna drifter; hungern, tröttheten, viljan eller åtrån. Camus sätt att uttrycka denna likgiltighet inför livet görs så enkelt och smidigt utan tillgjordhet; det är Främlingen som berättar historien.
Man finner inga utdragna visuella porträtt av karaktärer, inga målande bilder av miljön, allting beskrivs av Mersault på ett kort och ofta väldigt träffande sätt. Och på samma sätt som han berättar, talar han med sin omgivning. Mersault drivs av en slags absurd strävan efter sanning som han ej kan kontrollera, därav hans spontana, av ´ickefrämlingar´ ibland negativt uppfattade, uppförande.
"Raymond sa mig att han gärna ville bli min vän. Jag svarade att det var mig likgiltigt."

Mersault tar ingen hänsyn, han kan inte ta hänsyn, han säger saker och ting som dom verkligen är och söker aldrig försköna, förmildra, förändra någon handling eller något ting.
Raymond är grannen som bor ett par trappor upp, den som tar kontakt med honom i sitt sökande efter en vän och någon att få bekräftelse ifrån. Raymond berättar om en kvinna han vill hämnas på och vill att Mersault ska hjälpa honom. På detta vis blir han i längden mer och mer inblandad i konflikten mellan hans franska vän och den arabiska kvinnans hämndlystna bror, som slutligen leder till Mersaults mord av denne.
Ur en artikel av Mats Wahl finner jag två mycket intressanta citat, det första på franska, originalet, det andra på svenska ur en något konstig utgåva.

"Je n ´entendais que les coups de mon sang qui bourdonnait à mes oreilles. Je suis resté immobile. Mais dans la chambre du vieux Salamano, le chien a gémi sourdement"

"Jag hörde ingenting annat än bultningarna i tinningarna och jag stod orörlig. Men i gubben Salamanos rum gnällde hunden sakta. Mitt i detta hus där allting sov, steg det klagande ljudet sakta uppåt, liksom en blomma som fötts ur tystnaden. "

I det senare citatet finns, förutom en hel del tveksamma översättningar, en hel mening extra. Wahl resonerar att inte kunde väl översättaren på eget bevåg lägga till en mening utan drar slutsatsen att den måste ha kommit från ett tidigt manuskript där vissa senare strukna meningar förekommit. Vid eftertanke inser man då vilket språk det var Camus sökt skapa, ett utan metaforer och utsmyckningar.


>>>Detta leder oss in i den andra delen av hans främlingskap, den från den arabiska ursprungskulturen. Som algerier själv som besökt landet ett otal gånger kan jag se på detta främlingskap ur ett annat perspektiv. Fransmännen var kolonisatörer som ville ta över, omforma, tämja, skola och förena barbarlandet med Frankrike och i längden hela Medelhavsregionen. Men dessa, i fransmännens ögon, vackra och rättfärdiga slagord var i praktiken fullkomligt tomma på kraft; som ges intryck av i boken fanns en enorm, osynlig mur mellan folken, de överstående fransmännen beblandade sig icke med det mörka fotfolket.
Men Mersault betraktar inte araberna rasistiskt och boken är lika fullt heller inte rasistisk, en kritik som kommit fram i bokens efterdyningar. Han betraktar dem bara uteslutande på det enda sett han förmår, genom en persons ögon som livet igenom varit isolerad från en grupp och därför både blivit föraktfull mot, rädd för och, viktigast av allt, okunnig om den.
Detta användande av uttrycket ´araber´ som en homogen grupp utan nyanser kommer från Camus empiriska upplevelser av klimatet i landet under sin ungdom. Det fanns fransmän; Pierre, Claude, Jeanette, Paul, Alice, Marc, och det fanns araber. Punkt. Det är uppenbart att främlingens syner på och tankar om ´de andra´ till stor del präglats av hur Camus upplevde och levde i det tidiga 1900-talets Algeriet, därav den så realistiska tonen i hans språkföring gentemot araberna. Nota bene, inte ´algerierna´, för dessa fanns inte enligt Frankrike. På deras pass stod det ´Français musulman´, fransk muslim, i praktiken ett halvt medborgarskap. Med detta söker jag endast poängtera varför det uttrycket användes samt att belysa realismen i Camus användande av det.

Den första arabiska person han möter i berättelsen är en sköterska vid han mors bår.
”Under ögonen hade hon en bindel som gick runt hela huvudet. Över näsan var bindeln vadderad
så att den låg slätt. Det enda man såg i hennes ansikte, var bindelns vita färg”.
Hon bemöter honom känslolöst med böjt huvud. Alternativt sitter hon (lyssnande?) på avstånd med ryggen mot huvudpersonen och han tycks, trots icke-kontakten dem, emellan fundera över vad hon gör, vad hon tänker, men det förblir ett mysterium. Detta ansiktslösa folk som skuggar, iakttar och tyst registrerar huvudpersonerna utgör det andra främlingskapets grund där de outgrundliga ögonen står för en slags onämnbar skuld. Det främlingstillstånd som dessa ögon skapar hos huvudpersonerna kan de inte komma ifrån och den känsla av skuld de förmedlar upplevs som ett hot vilket måste bekämpas med ett slags sado-masochistiskt våld. De arabiska kvinnorna och männen tycks man endast kunna kommunicera med genom yttre kontrollerande våld. Någon som till sist gör huvudpersonen till en mördare i en till synes meningslös och overkligt känslolös situation.

>>> Tillbaka till mitt inledande påstående, att inledningsfrasen inkapslar hela bokens innehåll. Här får vi direkt bevis på vad det är för person vi har att göra med i denna berättelse. Direkt dyker den objektiva, känslolösa berättarrösten fram med ord som av samhället upplevs som direkt stötande. Hur kan en människa inte komma ihåg dagen dess mor avled på??
Faktum kvarstår dock, ingenting alls tyder på att Mersault är en dålig människan, det är bara så att allting i samhällets ögon gör det, något som räckte för Mersaults dödsdom i det koloniserade Algeriet. Har liknande scenarion utspelats i det verkliga livet? Säkerligen. Det finns nog mycket i denna bok som all världens åklagare och jurymedlemmar skulle kunna lära av.

>>> Efter dagar av funderande över vad Mersault är för en slags person ökar känslan av att denne man inte är en man helt utan moral, utan eftertanke och istället träder bilden fram av en medveten människa som sätter sanningen gentemot sig själv främst, en motsats till Sartres "la mauvaise foi", självbedrägeriet. Men bilden tynar bort vid närmare eftertanke. Camus behövde ett original, en man som instinktivt och naturligt handlade och tänkte på det sättet Mersault gör, för att få igenom sin poäng. Ty Mersault har inte valt sin syn på livet, han är dömd till den. Han förmår inte ljuga, varken för sina vänner, för sin advokat eller framför domstolen. Han saknar ironi, självinsikt. En man som innehade något sådant skulle direkt hoppa på chansen att ljuga om hur bedrövad den blivit efter moderns död, accepterat en kompromiss av hans värderingar för att rädda sitt eget liv. Mersault är ingen sådan man, han är precis det original som Albert Camus be...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Främlingen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-02-11]   Främlingen
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3620 [2023-01-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×