Fattigdom och utanförskap

Ur fattigdom och utanförskap

“Fattigdomen är och förblir en skuggbild för oss som upplevt den”, skriver Susanna Alakoski i sin bok Oktober i Fattig-Sverige (2012). Hur skildras fattigdomen i temats texter - som ett mentalt hinder eller som en drivkraft till att söka förändring och framgång?

Fattigdom är något som befinner sig i många människors liv. I Susanna Alakoskis tankedagbok Oktober I Fattigsverige (2012) berättar hon om hennes erfarenheter från fattigdom som präglat hennes uppväxt efter att haft ekonomiska problem i hennes familj. Hennes föräldrar arbetade jämt och ständigt utan att märka någon ekonomisk skillnad. De arbetade även svart för få mer livsrum än att vad deras minimilöner tillåt dem att ha. De blev aldrig av med deras konstanta värk och utmattning. Alakoski beskriver fattigdom som att inte ha talan eller inflytande, och dess skam och psykiska lidande. Tron på att förändra aktuella situationen är minimal, trots hur mycket arbete som utförs. “Det är som att leva i armkrok med hopplösheten” sammanfattar Alakoski sin syn på fattigdom. Den blir en skuggbild för de som varit utsatta, som blir igenkänt från våldet på gatorna, stölder, misslyckande och andra landmärken.

Alakoski drömmer om ett förnyat socialpolitiskt engagemang och att ordet utanförskap ersätts med desintegration, som beskriver läget mer precis. “Vi bygger stall åt hästar. Men människor bor på gatorna”, säger Alakoski. Slutligen ber hon socialarbetare att vittna om sin verklighet för att minimera tendensen av social, kulturell och ekonomisk upplösning.

Fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimović är en av sveriges mest berömda människor genom tiderna, men resan för Ibrahimović har inte varit en dans på rosor. Allt började med fattigdom i Rosengård där han växte upp.

I självbiografin Jag är Zlatan Ibrahimović (2011), skriven av Ibrahimović själv och journalisten David Lagercrantz, berättar Ibrahimović om sin uppväxt och den väg han tagit som ledde honom till den framgång han idag kallar vardag. Han berättar bland annat om den tiden han skulle börja gymnasiet i Borgarskolan i Malmö, hur hans förväntningar var höga, och hur han såg fram emot att förändras och bli cool. “Där jag kom ifrån hade man gympadojor och träningsoveraller med värsta Adidas- eller Nikemärkena.” Ibrahimović beskriver klädstilen från sitt fattiga område, och påpekar att den inte var densamma i Borgarskolan bland de rikare barnen. “Vad jag inte fattade var att det fullständigt lyste Rosengård om mig! Det var som en skylt. Som om den där extraläraren fortfarande hängde efter mig.” Det segregerade samhället speglas tydligt i Ibrahimovićs uttalande, hur tydlig skillnaden mellan inkomsten hos familjer syntes.

Ibrahimović fick själv inte studiebidraget som staten gav ut till eleverna, utan hans pappa som ansåg sig stå för alla omkostnader tog bidraget för sig själv. Ibrahimović lyckas efter många om och men övertala sin pappa att få studiebidraget för sig själv, för att kunna köpa kläder och passa in bland resterande elever. Hans främsta argument var “Jag kan ju inte vara värsta tönten i plugget!”. Fattigdomen påverkade Ibrahimovićs, liksom många fler människors, uppväxt och skolgång. Han beskriver sin tid i skolan som att vara i minusläge.

Alakoski beskriver tydligt negativiteten av fattigdom i hennes tankedagbok, och dess effekter på människor som är utsatta. Hon återkommer ofta i sina berättelser hur fattigdomen indirekt beskrivs likt ett svart hål som är svårt att ta sig ur. Hopplöshet, skam och psykiskt lidande. Ibrahimović beskriver hans tappra försök till att ta sig ur den stämpel av fattigdom som syns i hans utséende, och hur han har svårt att lyckas med det.

Sammanf...