Buddha

I hinayana räknar man med flera buddhor som följt efter varandra. Den senaste – inte den sista – var Shakyamuni (den nästkommande heter Maitreya). Hinayana gör skillnad mellan en buddha och en arhat (sanskrit; pali arahant), ”värdig”, som också nått upplysningen. En buddha har ingen lärare. En arhat har tack vare en buddhas lära blivit upplyst. En buddha kan hos sig samla alla övermänskliga gåvor, ja, han kan betecknas som allvetande. En arhat kan ha många men inte alla dessa egenskaper. En buddha behöver inte lida några konsekvenser av ogynnsamma handlingar som utförts i en tidigare existens. En arhat måste lida följderna i sin sista tillvaro. Det berättas om flera arhater att de dog en våldsam död.

Förutom buddhan och arhaten räknar hinayana med en privatbuddha, en ”för-sig-själv-buddha” (sanskrit pratyeka-buddha, pali pacceka-buddha), som i hierarkin står mellan en buddha och en arhat. En privatbuddha har ingen lärare, och han förkunnar inte läran vidare. Han kan således inte jämföras med en s.k. fullständigt upplyst buddha, som predikar läran. I hinayanatexter får lekmän löftet att de kan bli återfödda som privatbuddhor.

Enligt hinayanas synsätt kan det bara finnas en fullständigt upplyst buddha under en och samma kosmiska period, men det kan förekomma många privatbuddhor. Den gamla hinayanabuddhismen utgick från att det i kosmos fanns en värld i vars centrum Indien låg och att Indien var omgivet av fyra andra kontinenter. I detta kosmos kan bara finnas en huvudbuddha – och en ledande världshärskare (sanskrit cakravartin, pali cakkavatti) – under samma period, men olika perioder har sett olika buddhor och olika världshärskare. Enligt hinayana blir framtiden allt sämre. Även möjligheten att bli en arhat försämras. De som når fram är därför en utvald elit. Det var denna elit som mahayanas lärde tänkte på då de myntade begreppet hinayana (”den lilla farkosten”, dvs. en farkost för de få).

Många hinayanaskolor införde en viktig distinktion: de skilde mellan buddhans ”förvandlingskropp”, alltså den för oss synliga kroppen som åldras och dör, och en ”lärokropp” (dharma/dhamma-kropp), som representerar buddhaidén, alltså läran själv, och som är evig och oföränderlig. Detta innebar en uppvärdering av buddhan som tidlös idé utan att man gjorde sig av med bilden av buddhan som människa med övernaturliga förmågor. På ett senare stadium i vissa hinayanaskolors utveckling differentierades läran om två kroppar till en lära om tre kroppar. Denna lära kom att bearbetas av mahayana. I sena hinayanatexter kan man också finna en bild av en buddha med kosmiska dimensioner. Till denna buddha kunde den föreställning om en adibuddha, ”urbuddha” som finns inom mahayana och tantrismen anknyta och sedan vidareutvecklas.

För kulten i hinayana var idén om lärokroppen betydelsefull. Kultreglerna förbjöd en kult av buddhans förvandlingskropp men inte en vördnadsbetygelse inför relikerna, som sågs som påminnelser om lärokroppen.

Det är mycket viktigt att betona att även om buddhan tänktes som urbuddha eller som lärokropp var han inte en gud eller verkade som sådan. Det är inte korrekt att tala om ett gudomliggörande av buddhan, varken i hinayana eller mahayana, från dessa traditioners egna utgångspunkter. En gud tillhörde en helt annan kategori av väsen än en buddha. En buddha varken kan eller vill frälsa – men kan anvisa en väg till frälsning.

Mahayana utgår från att kosmos består av otaliga världar och att varje värld har en buddha och en världshärskare. Det kan således i kosmos finnas otaliga fullständigt upplysta buddhor samtidigt, varav många är namngivna och varav Shakyamuni är en. Han har fått sin speciella värld. Mahayana säger att buddhor finns i alla tider och i alla tio väderstreck, dvs. i alla regioner i universum. Eftersom det finns otaliga buddhor, finns också otaliga bodhisattvor, ”väsen (fyllda) av (helig) upplysning”, blivande buddhor. De samlas kring en buddha för att lära av honom, och de olika buddhorna med sina följen av bodhisattvor kan besöka varandra. Där de rör sig finns inga rums- eller tidsbegrepp. De är inte gudar, men de kan anta gudomlig gestalt. En buddha kan anta alla fem ”bestämmelsernas” gestalt , även om han bara brukar välja djurets, människans och gudarnas. Han kan rentav välja att visa sig som bodhisattva. Gränsen mellan en buddha och en bodhisattva är således inte alltid lätt att dra, också av den anledningen att en långt framskriden bodhisattva nästan är identisk med en buddha. Enligt mahayana har alla människor möjlighet att bli en buddha på grund av en inre förmåga till upplysning.

Mahayana tog från hinayana upp lärorna om buddhans två eller tre ”kroppar” och bearbetade dem. En buddha (liksom en bodhisattva) anses kunna anta olika kroppar. Den första typen av kropp, som är den för oss synliga, kallas ”formkropp”, men också ”förvandlingskropp”. Den uppfattas som en skenkropp. Shakyamuni, född i Lumbini, död i Kushinagara, hade en sådan skenkropp. I en berömd buddhabiografi, Lalitavistara, beskrivs buddhan Shakyamunis liv som en återglans från en annan verklighet, mot vilken människan skall sträva.

Den andra kroppen heter ”njutningskroppen”, som på grund av sin ”renhet”, dvs. frånvaro av världsliga bindningar, ger ”njutning”. Den kan antas av långt framskridna bodhisattvor och av buddhor som uppehåller sig i rena regioner. En buddha antar en njutningskropp för att predika för bodhisattvor. Rum och tid tycks inte existera för njutningskroppar. Buddhistisk mahayanakonst älskar att avbilda sådana scener med församlingar av buddhor och bodhisattvor i njutningskroppar.