Asatron

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
Bakgrund
Jag ska skriva om Asatron, och jag ska jämföra Nordens forna tro med vår nutida. Jag ska ta reda på vilka gudar vikingarna dyrkade, hur de gjorde det, m.m., och sen använda det jag fått reda på till att besvara de frågor jag ställt upp.
Anledningen till att jag skriver den här uppsatsen är att vi fick i uppgift att skriva en vetenskaplig uppsats. Vi fick själva välja vad vi skulle skriva om, och därför tänkte jag att jag kunde skriva om Asatron, och både ha chans att förbättra mitt religionsbetyg såväl som att skriva om något som länge har intresserat mig.

Syfte
Mitt syfte med den här uppsatsen är att lära mig att skriva vetenskapliga uppsatser, att lära mig mer om asatron och att försöka höja mitt religionsbetyg.
De frågor jag utgår ifrån är:
- Finns det några nutida traditioner som kan sammankopplas med vår forntida religion, och vilka är de i så fall?
- Hur skiljer sig tillbedjan till gudarna och ’utövandet’ av asatron från vårt nutida utövande?
- Vad gjorde vikingarna med de döda, och vad trodde vikingarna hände efter döden?

Metod
För att kunna besvara dessa frågor har jag letat på Internet, läst i böcker och grävt fram alla gamla minnen av sagorna jag läste när jag var liten.



Asatron
Nästan allt vi idag vet om Asatron har vi fått reda på genom de gamla Islänningasagorna, varav Eddan är den mest kända. En hel del har vi också kunnat komma fram till tack vare vår välutvecklade arkeologi.

Det nordiska folket, vikingarna, som trodde på Asagudarna, var ett stolt folk. Om någon förnedrade en eller kränkte ens stolthet var man tvungen att hämnas. Gjorde man inte det blev man utesluten ur gemenskapen, och då var det svårt att överleva.

Asatron var en religion utan trosbekännelse, vilket gjorde den väldigt fri och obunden, och gjorde det möjligt för alla att vända sig till just de gudar som man själv ville ha kontakt med.
På den tiden trodde man att varje människa hade ett förutbestämt öde, men trots det var det viktigt att hålla sig väl med gudar och andar.
För att kunna skydda sig mot andar och annat oknytt var det viktigt att kunna besvärjelser och trollformler. Det är ofta sådana formler som är inristade i runstenar. Ordet runa betyder gåta, eller hemlighet, och trollformler är ju ganska gåtfulla.

Ett sätt att gagna gudarnas gunst var att offra djur och göra andra något obscena saker. Detta kallades blot och utfördes flera gånger per år, för att göra året fruktsamt och skörden god, eller för att göra boskapen starka och motståndskraftiga mot sjukdomar, eller till och med för att driva sjukdomsepidemier på flykten. I krigstider kunde man även blota till krigsguden, Oden.
Man trodde också att varje människa hade en ande som följde en genom livet och skyddade en. Skyddsanden hade ofta skepnaden av ett djur. Andarna kallades fylgja.



Blot
Ordet blot kommer från samma ord som engelskans bless, vilket betyder välsigna. Det man ville uppnå genom blotet var att gudarna skulle bli glada och nöjda och inte sända olyckor till människorna.
Det fanns ett antal olika tidpunkter på året då man skulle blota. Det var vårblot, höstblot och julblot.
Vårblotet ägde rum i mitten av april varje år, och firades till minne av krigstågen.
Höstblotet firades i mitten av oktober för att bringa lycka under det kommande året. Detta blot kallades även alvablot.
Julblotet ägde rum vid vindtersolståndet i slutet av december. Detta var den högtidligaste och största offerfesten på hela året, och anledningen var främst att få gudarnas välsignelse över de groende växterna. Denna högtid kallades även midvinterblot eller julofferfest. Denna fest gjorde förkristnandet av Norden något enklare, eftersom den ligger vid samma tidpunkt som kristendomens firande av Jesu Födelse.

Det fanns två olika sorters blot. Dels det privata blotet, som varje gård höll för sig och som varierade mycket från gård till gård, och dels det offentliga blotet, där hela socknen, regionen eller länet samlades till blot.
Vid det privata blotet var det gårdens överhuvud som hade huvudansvaret för offer och ceremonier. Vid det offentliga blotet var det till exempel kungen, landshövdingen eller någon liknande högt uppsatt som såg till att allt blev gjort på rätt vis.
De privata bloten ägde ofta rum på någon utsedd helig plats nära gården, till exempel vid en fors, på en stenhäll eller på något annat ställe som avvek från resten av naturen. Vid de större och viktigare offentliga bloten var man ofta vid speciellt uppbyggda tempel eller på annat sätt heliga platser.

Vid blot offrades ett eller flera djur, vars blod stänktes över marken och omgivningarna. Efter att djuren var offrade lästes besvärjelser och rituella texter i timmar, tills man på kvällen tillagade det eller de slaktade djuren och inbjöd gudarna att intaga kvällsvarden tillsammans med sina hängivna.
Jag har även hittat uppgifter om att det i Uppsala hölls ett niodagarsblot vart nionde år. Vid dessa blot offrades nio stycken av varje varelse av manligt kön, alltså även nio människor.
Även döda människor kunde vara föremål för blot, trots att det inte alltid var säkert att den döda var vänligt inställd till sina efterlevande. Det finns många sägner och berättelser om folk som väcker sina äldre släktingar till liv för att fråga dem om råd.

Traditionerna genom livet
Det första som hände i en människas liv efter födseln var namngivningen. Detta var en viktig ceremoni, som hade stor betydelse för hela släkten.
Oftast var det barnets far som höll själva ceremonin. Eftersom det var säkert på ett helt annat sätt vilken kvinna som var ungens moder, tog fadern därmed upp barnet i familjen och axlade det ansvar som ett litet barn utgör.
Det var vanligt att barnen fick samma namn som någon av de nyligen döda i släkten. Man trodde att den dödas egenskaper därigenom ärvdes ner, och att barnet då skulle bli likt sin namne.
Det man gjorde vid namngivningen var att man läste några verser för att ge barnet lycka och för att glädja gudarna, och sen öste man vatten över den namngivna. Detta är alltså ingen sed som kom till Norden med kristendomen.
Under barndomen fanns det diverse andra traditioner, som tandgåvan då den första tanden växte ut, firande vid de första stegen och andra viktiga händelser i ett litet barns liv.

Efter giftermål och bröllop hölls det rituella ceremonier, och trots att brudparet själva fick välja platsen där de skulle vigas var det ett krav att det var på en öppen plats, så nära makterna som möjligt. Till bröllopsriterna hörde en ring, Edsringen, som sågs som en fruktbarhetssymbol och även användes när viktiga löften skulle avläggas.

Många ritualer och ceremonier var förknippade med döden och begravningen.
Inte bara rika krigsherrar hyllades, utan även slavarna troddes ha ett liv efter döden.
Det sades att alla slavar som tjänat sina herrar väl skulle komma till Tors boning och leva i hans salar för evigt.
Vad gäller de mer välbärgade människorna så berodde deras slutdestination på vilken gud de hade hyllat mest under sin livstid. Hade man alltså blotat flitigt till Frej, var det i Frejs hem man hamnade till slut. De som dog i strid valdes ut av valkyriorna att komma och fira i Valhall hos Oden för evigt, men man trodde även att en del av dem som dog i strid hamnade hos Freja. Varför vet jag inte, men Valhall blev väl för trångt.

Huruvida detta är sant eller inte, vet jag inte, men jag har läst att man hyllade de riktigt stora vikingahövdingarna genom att lägga dem på ett skepp. Med hövdingens vapen, hans fru och hans äldsta slavar och annat av hans husfolk på skeppet satte man sedan eld på alltihop och lät det segla ut till havs. Detta var för att han skulle ha ett rikt liv där på andra sidan, så att han inte skulle vara helt utblottad när han anlände dit. Detta var grymt mot alla som tvingades följa med honom, eftersom de då brändes levande.

En annan sägen som jag har hört är att man trodde att ett skepp höll på att byggas i underjorden. Detta skepp tillverkades av alla de dödas naglar, därav namnet, Nagelfar. Därför var man alltid mycket noga med att hålla sina naglar i trim, för när skeppet väl var färdigbyggt skulle det segla upp och kriga på jättarnas och de ondas sida i Ragnarök.

Vad man gjorde med de döda utöver det jag redan har skrivit vet jag inte, det har jag inte hittat någonstans.


Världarna i den nordiska mytologin
Asatron grundade sig på att alla de olika världarna hängde fast vid livsträdet Yggdrasils rötter. Yggdrasil var det största trädet i världen, en jättelik ask.

Världsträdet hade tre rötter. Den första av dem ledde ner till människornas värld, Midgård, och till gudarnas värld, Asgård. Den andra ledde till jättarnas värld, Jotunheim, eller Utgård. Den tredje ledde till Hel, underjorden som låg på askens norra sida.

Under varje rot fanns det en brunn.
Under den rot som ledde till människornas och gudarnas världar låg Urdarbrunnen, vid vilken gudarna höll sina ting och rådslag. Urdarbrunnen var även den brunn varifrån nornorna tog vatten för att vattna Yggdrasil.
Vid den rot som ledde ner till jättarnas hemvist låg Mimers brunn, vishetens och kunskapens källa. Det var vid Mimers brunn som Oden offrade sitt öga för visdom.




Lite om de viktigaste gudarna och gudinnorna
Det fanns väldigt många gudar och gudinnor, och jag har valt att skriva om dem som jag tycker är viktigast och mest intressanta.

Oden
Oden var guden över alla gudar. Han var gift med Frigg, och tillsammans hade de en gudason, Balder. Oden var även far till Tor, Tyr, Vidar, Höder, Våle, Brage, Idun och många fler människo- och jättebarn.
Oden var en mycket vis gud, och hade offrat mycket för sin visdom.
Ett exempel är att han offrade sitt ena öga till Mimers Brunn för att få all visdom i världen, och för att kunna se allt som händer och kommer att hända i världen.
Ett annat exempel är att han naglade fast sig själv vid foten av Yggdrasil, livsträdet, för att få veta universums mörka hemligheter.
Oden omgav sig alltid med trogna och kloka djur. Bland andra den åttafotade hästen Sleipner, korparna Hugin och Munin och vargarna Gere och Freke. Alla djuren hade väldigt speciella namn, till exempel betyder Gere ’Den Glupske’, Hugin ’Tanke’, och Munin ’Känsla’.
Oden vandrade ofta i rikena utanför Asgård, Midgård, där människorna bodde, och Jotunheim, också kallat Utgård, där jättarna bodde. När han vandrade i människornas rike, Midgård, var han klädd i slokhatt och slängkappa. Där hade han många olika namn, och väldigt många älskarinnor. Därmed hade han även drösvis med människobarn.
Oden var mäktigast i världen, och kunde göra många nyttiga saker utan minsta ansträngning. Bara genom att titta på dem kunde han få fiendens vapen slöa. Han kunde förvandla sig till vilket djur som helst genom att gå i dvala, och han hade full kontroll över vädret. Han hade förmågan att sjunga de allra kraftfullaste trollformlerna, galdrarna, och kunde uppväcka döda för att fråga dem om råd.

Tor
Tor var åskguden och den starkaste av alla gudar. Han var gift med Siv, och de hade tre barn tillsammans. Tor var Odens äldsta son.
Han hade ett fasansfullt humör, men han var aldrig elak. Han var den sortens person som vikingarna beundrade allra mest, enkel och tapper.
Han var den som skulle skydda hela Asgård mot allt ont, och han hade starka vapen till sin hjälp. Ett av dem var den mytomspunna Mjölner, som när den kastats for runt tills den träffade sitt mål och därefter kom tillbaka till Tor.
Vikingarna trodde att det var Tor som kastade sin hammare när det blixtrade, för den flög fram så snabbt att man bara kunde se den som en blixt. Några sekunder efter att man ser blixten kommer ju åskan, och då sades det att det var Mjölner som hade träffat sitt mål.
Tor använde även styrkebältet Meningjord och en järnhandske på högra handen i sin kamp för att skydda Asgård mot vidunder.
Tors största fiende var Midgårdsormen, och på den yttersta dagen, Ragnarök, skulle de mötas i en kamp på liv och död.

Frej
Frej var fruktbarhetens och grödornas gud. Han var son till de båda vanerna Skade och Njord, och Freja var hans syster. Han var gift med jättinnan Gerd.
Frej såg till att allt kunde växa som det skulle, och att folk kunde få barn.
Från början ägde Frej mäktiga vapen och ståtliga hästar, men som mutor för att få de saker han ville gav han bort flera av dem. Till exempel gav han sitt magiska svärd till jätten Gymer för att få äkta hans dotter, Gerd.

Freja
Freja var kärlekens gudinna. Hon var syster till Frej, och hennes föräldrar var alltså också Skade och Njord. Hon sades vara gift med en vanlig människoman, men honom sågs det inte mycket av.
Freja ägde det vackra smycket Brisingamen, vilken hon alltid hade på sig. Hon ägde även många djurskinn som asarna brukade låna när de behövde förvandla sig till djur. De flesta var fågelskinn, men hon hade andra också.
När hon skulle färdas någonstans gjorde hon det i en vagn dragen av sina två jättekatter.
Vissa forskare tror att Freja kan ha varit samma person som Odens hustru Frigg, men detta går ju inte längre att bevisa.

Heimdall
Heimdall var eldens gud och väktare av bron Bifrost, som var den enda vägen in och ut ur Asgård. Det påstods att han föddes av havsjätten Ägirs nio döttrar, men hur det skulle ha gått till är något oklart. Det är i alla fall säkert att han var sprungen ur havet.
Han har ett horn som heter Gjallarhornet som han ska blåsa i när jättarna kommer för att anfalla Asgård när Ragnarök börjar. Eftersom Gjallarhornet varje dag fylls med vatten från vishetens källa är Heimdall nästan lika vis som Oden.
När Oden och hans bröder Vile och Ve hade skapat de första människorna begav sig Heimdall till Midgård för att förädla människosläktet. Genom sina affärer med olika kvinnor blev Heimdall upphovet till de tre stånden träl, fri man och kung.

Loke
Loke var egentligen ingen gud, utan av jättesläkt. Han var mycket trollkunnig och använde sina kunskaper till att ställa till det för andra. Han ljuger och sprider rykten och osämja överallt där han går, både bland människor och gudar.
Han var gift med Sigyn, en fridsam kvinna som födde honom sonen Narve. Utöver Narve hade Loke också flera underliga barn. Till exempel Midgårdsormen, Fenrisulven, Hel och även Odens häst Sleipner. Sleipner födde han själv efter att ha blivit betäckt av en jättes hingst när han var förvandlad till märr. Under hela dräktighetstiden på elva månader kunde han inte förvandla sig tillbaka till människa.
När tiden kom för Ragnarök skulle Loke slåss för jättarnas räkning.
Loke var även den som såg till att Odens arvtagare, Balder, blev dödad.

Balder
Balder var Odens enda barn med sin fru Frigg, och därför även hans enda rättmätige arvtagare. Han var ljushyllt och den vackraste av asarna, helt felfri och älskad av alla utom Loke. Han var gift med Nanna, och tillsammans hade de en son, Forsete. Forsete var rättvisans son.
När Balder hade fötts gick hans mor ut i världen och avkrävde vartenda ämne och varenda varelse ett löfte om att aldrig skada hennes son. Men hon förbisåg ett enda litet träslag: misteln. Detta visste Loke, och han gjorde en pil av mistel som han övertalade den blinde guden Höder att skjuta mot Balder när denne lät gudarna träna prickskytte på honom. Det var en lek som de brukade roa sig med eftersom han inte kunde skadas. Men när Höder sköt mistelpilen på honom fanns det inget som kunde rädda honom.
Efter Ragnarök skulle Balder återuppstå och överta rollen som härskare över kosmos efter sin far.

Historien om våra veckodagars namn
Alla våra nutida veckodagar har ursprung från långt tillbaka i tiden, och många av dem är direkta hyllningar till våra forna gudar. Detta tycker jag är så intressant att jag skriver det spontant, men veckodagarnas namn är ju också en sorts tradition.

Måndag
Den första dagen i veckan är uppkallad efter den fornnordiska guden Måne, som var bror till gudinnan Sol. Sol och Måne var två små barn som fått sina namn för att deras far tyckte att de var så vackra. Detta tyckte gudarna var ett förfärligt skryt, så de lät Måne rida på den häst som drog Natts vagn, och Sol fick rida på Dags häst.

Tisdag
Tisdagen är uppkallad efter asaguden Tyr, som var son till Oden och krigets och kampens gud. Hans favoritvapen är svärdet, och han hjälper ofta Tor i hans duster med jättarna.

Onsdag
Onsdagen är uppkallad efter Oden och kallas ibland lillördag. Detta kommer sig från att pigorna brukade vara lediga på onsdagarna i stället för på lördagarna, då de hade mycket att göra med att ta hand om sitt husfolk.

Torsdag
Tor är den gud som givit namn åt denna dag.

Fredag
Enligt en del forskare är fredagen uppkallad efter Odens hustru Frigg, medan andra hävdar att det är kärlekens gudinna Freja som är upphovet till detta namn. Vissa forskare tror även att Frigg och Freja kan ha varit samma person.

Lördag
Lördag – lögaredagen. Att löga sig är ett gammalt ord för att bada, och på vikingatiden var det tradition att just löga sig på lördagar.

Söndag
Söndagen är uppkallad efter gudinnan Sol, som även kallades Sunna, eller ibland Sunne.

Sammanfattning
De frågor som jag utgått från, och försökt hålla mig till, när jag har skrivit denna uppsats är följande:
- Finns det några nutida traditioner som kan sammankopplas med vår forntida religion, och vilka är de i så fall?
- Hur skiljer sig tillbedjan till gudarna och ’utövandet’ av asatron från vårt nutida utövande?
- Vad gjorde vikingarna med de döda, och vad trodde de hände efter döden?

Väldigt mycket som vi gör idag har sin grund i det forna Norden.
Många namn på platser, namn på dagar och namn överhuvudtaget är traditioner från vikingatiden.
Bland annat har våra veckodagar fått namn från Asatron.
Det vi tror är det ondas hemvist kallas helvetet idag, och det som fanns i Hel var de själar som inte förtjänade att komma till Asgård.
Även många av de namn vi använder här i Norden har sitt ursprung i vikingatiden, men det har jag inte gått in på i den här uppsatsen.

Nu för tiden har vi nya sätt att fira våra högtider, men flera av dem infaller ungefär samtidigt som de gjorde för längesedan.
Till exempel har vi julen, som både heter likadant och firas samtidigt som julen och julblotet gjorde förr.
Vi har påsken, som ganska ofta infaller i mitten av april, och som i alla fall alltid infaller någon gång i mitten av våren så som kalendern vill ha den.
Även vid den tid då man förr firade höstblotet har vi nu nya högtider, Halloween och Alla helgons helg. Jag är inte helt säker på om båda är gamla rester från vikingatiden, eller om bara den ena kan kopplas samman med den, och i så fall vilken av dem det skulle vara.

De traditioner som följer en människa genom livet har flera likheter nu mot förr.
Vi ger våra barn namn som de ska bära genom livet, samtidigt som vi tar upp dem i familjen och ber Gud att välsigna dem och ta dem till sig som en av sina. Till det har vi en fest, och ceremonierna är, även om de är kortare än vad de var förr.
När man och hustru förenas i ett äktenskap har vi även nu ritualer, ringar och festligheter.


Även om det finns många likheter i våra traditioner, så är allt som rör det gudomliga helt olika förr och nu.
Asarna trodde på många gudar, en för i stort sett alla tillfällen och händelser, medan vi idag bara har en allsmäktig Gud.
I det forna Norden var vidskeplighet och religion samma sak, och alla trodde på allt som fanns att tro. Idag är vi i Sverige så sekulariserade, att de som faktiskt tror på Gud har blivit en minoritet.
De som fortfarande idag tror på och tillber Gud gör det genom eftertanke, bön och goda gärningar. Vikingarna utövade sin tro på ett mycket mer fysiskt sätt, med blodiga offerriter och gåvor till sina gudar.

Vad som gjordes när de vanliga enkla människorna dog har jag inte kunnat hitta någonstans.
Däremot har jag hittat uppgifter om att hövdingar och högt uppsatta män hyllades med hela skepp som brändes, med fruar, vapen och tjänare ombord, allt för att livet efter döden skulle bli rikt.

Vad som skulle hända efter döden var omspunnet av många myter.
Man trodde att de tappra krigarna som dog i strid skulle hamna antingen hos Freja eller i Valhall, hos Oden.
Alla trogna slavar och tjänare troddes hamna hos Tor. De som inte var varken krigare eller tjänare skulle hamna hos den gud eller gudinna de hade offrat mest till.


Diskussion
När jag började skriva den här uppsatsen tyckte jag att Asatron och den fornnordiska mytologin var spännande och intressant.
Nu när jag vet så mycket mer om vad den faktiskt innebar är jag mycket mer tveksam till detta sätt att leva.
Jag tycker att deras vana att slakta djur på ett grymt och plågsamt sätt var vidrig, och när jag läste om människoblotet äcklades jag än mer.
Det var inte bara hjältesagor och rikedomar som ingick i denna tro.
På den punkten har jag förändrats under arbetets gång. När jag var liten så läste min pappa ofta sagor om de gamla nordiska hjältarna för mig, och jag var länge fast besluten att bli Asagudinna.
Intresset för gudasagorna svalnade med tiden, men inte förrän nu är jag helt säker på att jag absolut inte skulle vilja befatta mig med Asatron. Jag skulle inte vilja ha någon kontakt med vare sig nutida utövare eller de forna, genom en tidsresa.
Detta beror på att jag först nu insett hur brutal och omänsklig Asatron var, med sitt blotande av människor och djur, och med sin grymhet.

De svar jag fick på mina frågor blev annars i stort sett vad jag förväntat mig. Jag visste redan från början ganska mycket om Asatron och den Fornnordiska mytologin, så svaren blev inte några direkta överraskningar.
Något som dock förvånade mig var att de årliga traditioner som vikingarna firade faktiskt var på så lika tidpunkter på året som de högtider vi firar nu.
Jag blev även både förundrad och beklämd när jag läste om hur de brukade blota människor. Trots att detta inte timade så ofta var det ju fruktansvärt! Tänk att behöva leva med vetskapen om att det nästa gång kunde bli man själv, ens förälder, syskon, bästa vän eller någon bekant som skulle offras.

Något som jag fann intressant när jag sökte information om gudarna var att så många veckodagar är döpta efter gudar. Detta var jag naturligtvis tvungen att undersöka noggrannare, och jag tror att jag hittade en hyfsad anledning till att ta med det i arbetet.

Men så som vid alla teoretiska arbeten man gör, att det kan vara svårt att hitta den fakta man vill ha, har det varit även denna gång. Till exempel har jag inte hittat så mycket information om vad man gjorde med de döda som jag skulle vilja, men så blir det ju lätt.

Ett annat problem jag haft när jag har skrivit den här uppsatsen, är att jag haft svårt att hålla mig till ämnet. Jag hittar hela tiden nya intressanta sidospår som måste undersökas, och jag får svårt att begränsa vad jag ska ta med och vad jag helt enkelt ska skippa.
Jag tycker även att jag har misslyckats lite med att hålla mig till just religionen och i stället halkat över en de...