Att byta klass

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Att börja som ny elev på ett helt nytt ställe är inte helt lätt, faktum är att det är svårare än man kanske tror. Att bli en i det nya gänget och lämna dina gamla kompisar är inte lätt, även om man är utåt och framåt.
De nya kompisarna, dom med stort K. Det är ju de som man oroar sig mest över. Kommer man att passa ihop? Visst, det tar tid att lära känna varandra, något som är viktigt att tänka på. Kompisar som man växt upp med som man alltid har känt, dom relationerna skapades på ett annat sätt å för så länge sen att jag nästan glömt hur man gjorde när man ”skaffade kompis”. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna personer jag bara ”känner”, men vi känner varandra på ett annat sätt. När man gått i samma klass, bott på samma ställe, umgåtts mer eller mindre i arton år så vet man precis vars man har varandra, man känner till varenda underton i skratten, varenda menande blick, man vet exakt vars man har varandra. Sådant som bara kommer av tid, tid tillsammans.
Mina riktigt bästa kompisar de pratar jag fortfarande med nästan varje dag, bara om lite andra saker. Kanske är det bra, kanske är det dåligt. Men i vilket fall, så går det ganska bra, nu när jag vant mig.
Vi pratar inte längre om den där killen vi såg i maten, eller det som hände på festen i helgen. Jag var ju inte där och så kommer det bli för alla förr eller senare. Jag kommer inte att vara it-tjejen för alltid. På plats där allt händer… men, that’s life.
Att flytta till ett ställe som internatet ger en tjugo nya möjligheter till fantastiska vänner för framtiden. Man bygger relationer som kommer att finnas med en för resten av livet och det roliga är att vi alla har ett ursprung från olika delar av Sverige, fast allt detta visste ni säkert redan, det är ganska självklart.
Det som var tufft var mest att lämna sina vänner, mina föräldrar bor utomlands så dem kan jag ändå inte träffa så ofta. Kompisarna är det som ger mig ett slag under bältet ibland. Förr eller senare splittras gänget, det visste jag hela tiden och det är det jag påminner mig själv om när jag verkligen vill tillbaka. När jag tänker hem så minns jag bara allt det roliga, alla knäppa, kuliga och andelens underbara kvällar, helger och sena nätter.
Det där som kallas långtråkigt, skoltrött eller ovänner det har jag inte ett minne kvar av, om jag inte tänker efter väldigt, väldigt mycket. Det är klart att de dagarna också fanns hemma, bara det att det var lite lättare att ta död på tristessen. Jag fokuserar kanske lite väl mycket på det som var, men så finns ju också något nytt.
Ibland från stund till stund har jag svårt att se fördelar. Men när jag tänkte på det och frågade runt lite så fanns det plötsligt fler. Alla gillar faktumet att man får fler vänner som är spridda över hela Sverige, men sen är det möjligheterna att börja på nytt, att ingen vet något om dig, du har fria händer att göra nya intryck på alla du möter. Du får en andra chans, om du behöver en.
Skillnaden mellan min gamla skola och denna är mest att vi bara är tjejer, att det handlar om hästar och att den ligger på en annan plats. Ibland är det jobbigare och ...