William shakespeare

5 röster
13651 visningar
uppladdat: 2006-11-11
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Många uppgifter om William Shakespeares liv är osäkra, men genom arkiv har en del säkra fakta om den man som hette William Shakespeare kunnat erhållas. Vissa forskare ställer sig dock kritiska till att det skulle vara han som är författaren bakom dramerna (se vidare avsnittet Författarfrågan). Utöver dessa oklarheter tillkommer alla de rykten och legender som traditionen vävt in i hans levnadsberättelse, och som ofta utgör merparten av hans biografi.

Han föddes i ett hus på Henley Street i Stratford-upon-Avon i Warwickshire. Modern Mary Arden tillhörde en katolsk släkt, troligen samma släkt Arden som adlats av Vilhelm Erövraren, fadern John Shakespeare var handskmakare och fastighetsägare, och innehade tidvis ämbeten i staden. William hade två äldre systrar, men de dog i ung ålder. Dopet förrättades 26 april 1564 i Heliga Trefaldighetens kyrka i Stratford. Han fick senare fem syskon till, tre bröder och två systrar.

Shakespeare utbildades sannolikt vid Stratfords grammar school som grundats av stadens gille på 1200-talet, och han fick troligen sina kunskaper i latin där. Det finns emellertid inga matriklar som kan styrka detta, utan är ett antagande som bygger på förhållandet i staden och faderns ställning. Fadern, som kom från en arrenderande bondeklass, hade skaffat sig lite pengar, gifte sig rikt med dottern till godsägaren han arrenderat av, och fick med tiden betydande förtroendeuppdrag i staden. Men framgången i faderns affärer var ombytlig, och enligt traditionen fick den unge Shakespeare avbryta studierna vid elva års ålder. Under något år ska Shakespeare enligt traditionen ha försörjt sig som lärare.

Titelbladet till "den första folion" (1632)Fadern blev på 1580-talet indragen i en rättsprocess, anklagad för bristande kyrksamhet. Även William Shakespeare ska enligt legenden har varit i kontakt med rättvisan, då han dömdes till spöstraff efter en olovlig jakt i Sir Thomas Lucys hjortpark. Denna uppgift är ifrågasatt, på grund av att Sir Thomas Lucy inte hade någon hjortpark. Det skaffade sig släkten Lucy generationen därefter enligt kungligt brev. Om uppgiften ska ha någon sanning, bör det alltså ha varit fråga om någon annan jakt.

27 november 1582 utfärdades äktenskapsbevis av biskopen för Shakespeare och Anne Hathaway, som var omkring åtta år äldre, visserligen från bondeklassen men ganska rik, och familjerna Shakespeare och Hathaway hade länge umgåtts. Vigseln skedde efter endast en lysning, trots att tre lysningar är regel. Exakt när vigeln ägde rum vet man inte. Sex månader senare föddes dottern Susanna, som döptes den 26 maj. Två år senare föddes tvillingarna Hamnet och Judith, vilka döptes den 2 februari 1585, Hamnet dog den 11 augusti 1596 vid 11 års ålder, eventuellt av pesten.

I senrenässansens England hade teatern en stor betydelse för hög som låg, och kunde nästan mäta sig med Spanien därvidlag. London var dess medelpunkt, där flera teatrar byggdes omkring 1580. Levnadsvillkoren för teaterfolk var mycket ogynnsamma, och en teater klarade sig inte utan en rik och mäktig beskyddare. Till denna miljö sökte sig Shakespeare på 1580-talet som skådespelare, men började även författa egna verk. Från 1590-talet var han erkänd som landets store dramatiker, och blev snart en förmögen man. Under hans första år i London drabbades teaterkretsarna hårt av pesten, och han miste samtidigt sin ende son och en syster, och detta måste ha påverkat honom djupt.

Hur Shakespeare kom i kontakt med teatern vet ingen med säkerhet. Resande teatersällskap hade besökt Stratford, och det är rimligt att Shakespeares nyfikenhet vaknade genom ett sådant möte. Det mesta om hans liv är dock spekulationer. Efter det nämnda spöstraffet ska han enligt traditionen ha författat en smädesskrift till Sir Thomas Lucy som var så elak att han var tvungen att lämna staden. Huruvida detta är sant är det ingen som vet. Detta brukar emellertid vara den förklaring som ges till varför han tvingades försörja sig annorstädes. Att bli yrkesskådespelare är inte ett givet val för någon i Shakespeares position, eftersom fadern var förmögen. Inte heller författarskap är något som hans samhällsklass förknippas med. Ett annat skäl att förundras över hans val, är pesten.

Förmodligen tillhörde Shakespeare först den grupp skådespelare som beskyddades av Pembroke. Från 1594 tillhörde Shakespeare Lord Chamberlain''''s Men, och i den gruppen stannade han resten av sitt verksamma liv. Under dennes beskydd kom han att spela inför det kungliga hovet, och det är genom en dedikation i bland annat The Rape of Lucrece säkerställt att Henry Wriothesley, 3rd Earl of Southampton var hans mecenat. Earlens mor var för övrigt dotter till greven av Montague; Montague är även Romeos släktnamn i dramat Romeo och Julia. Kungen tog senare över beskyddet av Chamberlaine''''s men, och de kallades därefter King''''s Men.

Att Shakespeare var ett berömt namn 1592 känner man till genom skriften Groatsworth of Wit av en Robert Greene, som där häcklar en viss "Shake-scene" för att vara en uppflaxande kråka, en skådespelare som borde veta sin plats och inte skriva blankvers. I denna skrift finns parodier på Henry VI. Greene avled strax därpå. Skriftens förläggare bad omedelbart om ursäkt. Denna incident brukar ses som ett tecken på att åtminstone detta år var Shakespeare berömd.

3 mars 1592 spelades Henry VI på The Rose, som var belägen på Themsens södra strand, av teatergruppen Strange''''s Men, men det är inte helt säkerställt att det är Shakespeares drama som spelades, eftersom det inte finns andra belägg för att han ska ha haft kontakt med den teatergruppen. I april året därefter ger bokförläggaren Richard Field ut den episka dikten Venus and Adonis, och då är Shakespeare angiven som författare. 9 maj 1594 får Shakespeare tillstånd att ge ut The Rape of Lucrece, som trycks i kvarto. Vid julfestligheterna 1594 spelas The Comedy of Errors på Gray''''s Inn i London.[1] Flera andra uppsättningar och utgivningar finns säkert daterade, och han nämns vidare i några välkända dagböcker av samtida.

1599 lät han och hans sällskap uppföra teaterbyggnaden The Globe, där han själv agerade och satte upp flera av sina skådespel. 1613 brann emellertid taket, och 1644 förstördes teatern totalt.

Återstoden av New Place, Stratford, Shakespeares sista hemShakespeare övergav aldrig Stratford, trots framgångarna i London. När han blivit förmögen hjälpte han fadern att skaffa sig ett heraldiskt vapen 1596; till detta krävdes inte bara medel utan även moderns härstamning. Till motto tog släkten Non sanz droict, "Inte utan rätt".[2] När fadern avled ärvde han huset på Henley Street, men han var tillräckligt rik för att skaffa sig fastigheter i London, och New Place i Stratford, där han slog sig ner 1597. I London blev han delägare till teatern Blackfriars.

Dottern Susanna gifte sig med John Hall, en berömd läkare, 1607, och Shakespeare gjorde paret till sina huvudarvingar, över hustrun och den andra dottern. Dottern Judith gifte sig med Thomas Quiney 10 februari 1616, vilket orsakade en enorm skandal, något som säkert bidrog till utformningen av det testamente, som undertecknades 25 mars samma år.[3]

Han tillbringade de sista åren av sitt liv i hemstaden, och avled på New Place 1616. Han gravsattes i Heliga Trefaldighetens kyrka, som han döpts i, och där han hade köpt sin gravplats redan 1605 för 440£.[4] På gravstenen finns en strof ingraverad, som Shakespeare troligen skrivit själv:

Good friend for Jesus sake forbeare,
To dig the dust enclosed here.
Blessed be the man that spares these stones,
And cursed be he that moves my bones.
Hustrun Anne överlevde honom, och dog 1623. Dottern Susanna ärvde New Place, men inga ättlingar överlevde 1600-talet. Ättlingar till hans syster levde kvar i Stratford till 1800-talet.[5]

Huset på Henley Street är bevarat, och Stratford har genom Shakespeare nominerats till att förklaras som världsarv av Unesco.


Verk [redigera]
William Shakespeare är kanske mest berömd som dramatiker, men han har även skrivit episka dikter och sonetter. Hans samlade dramer publicerades postumt 1623, sju år efter hans död, av några vänner från teatern. Denna samling kallas "den första folion". Före detta hade 18 dramer publicerats som kvarto, men dessa anses vara av dålig kvalitet.

Den så kallade Juliabalkongen i Verona.
De välkända Shakespearedramerna [redigera]
Av de 38 dramerna är det särskilt några som blivit berömda. Hamlet är en av dessa. Den trycktes 1603 med titeln Den tragiska historien om Hamlet, prins av Danmark, och bygger på en krönika av Saxo Grammaticus. I denna pjäs framför Hamlet en monolog, och I denna monolog finns det ofta citerade uttrycket ''''Att vara eller inte vara''''. Många tror felaktigt att prinsen håller i ett kranium när han säger detta, men det är i själva verket ur en annan scen; kraniet tillhör hovnarren Yorrick, som var en god vän till Hamlet. Just tillvarons intighet och det meningslösa i att en bedragen hämnas, brukar framhållas som dramats kärna.[6] Tragedin Romeo och Julia har närmast blivit ett allmänbegrepp för den omöjliga kärleken, och ligger till grund för verk av andra konstnärer, som musikalen West Side Story. I Verona, där Romeo och Julia utspelas, finns en balkong som kallas Juliabalkongen, och som staden anser verkligen är den plats där den känslosamma balkongscenen ska ha skett på riktigt.


Dramernas genrer [redigera]
Traditionellt delas Shakespeares dramer in i tre kategorier: tragedier, krönikespel och komedier. Denna indelning föreligger redan i "den första folion". En del dramer är svåra att indela i dessa grupper. Till dessa hör Hamlet, Macbeth, Kung Lear, Julius Caesar med flera, där dramat både har drag av krönika och av tragedi. En del krönikespel, som Henrik VI, har drag av komedi. Senare forskning har velat tillföra ytterligare grupper. De sista dramerna, Perikles, Cymbeline, En vintersaga och Stormen, förs ofta till en egen grupp, sagospelen. Ibland urskiljs även de romerska dramerna, Titus Andronicus, Julius Caesar, och Antonius och Cleopatra.

Hamlet, akt V, scen 1Eftersom endast de episka dikterna, sonetterna och en bråkdel av hans sammanlagt 38 dramer publicerades av honom själv under hans livstid, har man utifrån historisk-biografisk metod försökt både rekonstruera hans liv och samtidigt tidsbestämma dramerna, vilket är en svår uppgift, och därför förekommer olika dateringar och olika kronologier. Ett fåtal dramer kan dateras säkrare genom att de tillhör de 18 kvarto-dramerna och man vet när de uppfördes. Till dessa hör Kung Lear, som trycktes våren 1603 och spelades julen 1606.

Shakespeares äldsta dramer antas vara krönikespel. De behandlar kungar i Englands historia. Till denna grupp hör Henry IV, Rickard III, vilka anses vara de första dramerna han skrev, och Henry VIII.

Därefter började Shakespeare författa komedier av vilka The Comedy of Errors anses vara den äldsta. Romeo och Julia är troligen den äldsta tragedin.

Ophelia ur Hamlet, oljemålning av John William Waterhouse (1984)
Sonetterna [redigera]
Shakespeares sonetter, 154 stycken samlade i en serie, anses representera en brytpunkt i hans författarskap; samtidigt som dessa skrev han dock Kärt besvär förgäves. De publicerades 1609, men enligt den allmänna uppfattning tillkom de under loppet av flera år under 1590-talet. Före sonetterna hade han troligen skrivit krönikespel och lätta komedier. Efter sonetterna innehåller dramerna ett annat allvar. [7] Sonetterna handlar om Mörka Damen som han älskar, och som ibland ses som en nyckel till att förstå de senare komplicerade kvinnoporträtten vilka förkroppsligar ondskan i dess skilda skepnader. Endast ett fåtal kvinnoroller efter "sonettkrisen" är oskyldigt anklagade, som Hermione i En vintersaga och Desdemona i Othello. I sonett 144 framkommer ytterligare ett tema: "Two loves I have of comfort and despair, Which like two spirits do suggest me still; The better angel is a man right fair, The worser spirit a woman colour''''d ill". Frågan om Shakespeare var bisexuell har sysselsatt flera forskare under 1900-talet; före dess har frågan inte varit aktuell. Könsroller är centrala teman även i andra verk, i synnerhet Trettondagsafton och Macbeth.

Vem Mörka Damen i verkligheten var, har ingen lyckats lista ut, men att det sannolikt inte var Shakespeares hustru i Stratford är de flesta eniga om. Att lyckas identifiera kvinnan anses numera omöjligt, och likaså att säkert veta av vilken slags kärlek han hyser till de olika personerna stroferna vänder sig till. I sonetterna framkommer sorgen efter den döde sonen mellan raderna, samt en kärlek som tar sig metafysiska uttryck. Hans anses med dessa sonetter vara den främste poeten under sin samtid.[8]


Förlorade dramer och apokryfer [redigera]
Huvudartikel: Shakespeares apokryfer
Bevarade dokument från teatrar och annat arkivmaterial har visat att Shakespeare författat åtminstone två dramer som gått förlorade: Cardenio och Love''''s Labour''''s Won. Cardenio byggde förmodligen på Miguel Cervantes Don Quixote vilken översatts till engelska 1612, och det förlorade dramat tillskrevs Shakespeare och John Fletcher 1652. Titeln Love''''s Labour''''s Won anspelar på Love''''s Labour''''s Lost.

Krönikespelet Edward III publicerades anonymt 1596 och har på senare tid satts upp av Royal Shakespeare Company. Sir Thomas More som bygger på Thomas Mores liv, finns bevarad som manuskript, och tillskrivs numera Shakespeare. Ett flertal andra verk är det osäkert om Shakespeare skrivit, men dessa ingår inte i de 38 dramer där författarfrågan anses vara klar.


Motiv, teman, stoff, stil [redigera]
Ellen Terry som Lady Macbeth av John Singer Sargent (1889).Dramerna kännetecknas av en litterär och historisk bevandring, som han inte säkert kan ha skaffat sig genom sin borgerliga utbildning, vilket är ämne för mycket forskning och många kontroverser. Stoffet Shakespeare använder är omarbetningar av andras dramer, av krönikor, antika författare och italienska noveller. Det är i språket och blankversen, samt i hanteringen av stoffet, som hans storhet vilar. I många fall har han valt att komprimera faktiska skeenden, för att skapa en förtätad narration, varför dramerna inte kan läsas som historiska fakta. Ett annat narrativt element är de folkloristiska inslagen, som häxorna i Macbeth, vilka spelar en avgörande roll för intrigen och som underhållning. Dessutom föreligger vissa förvrängningar i syfte att behaga publiken, som fallet är i gestaltningen av Lady Macbeths ondska; den på hennes befallning mördade Banquo var enligt traditionen förfader till Jakob I som stigit upp på Englands tron något år före dramat skrevs. Hennes agerande är emot naturens ordning, och när hon säger Unsex me före mordet på Duncan, initierar detta, med dåtidens syn på könsroller, att naturen rubbas. I verkligheten var dessutom Banquo själv delaktig i mordet på Duncan.

Karaktärsskildringarna är vad de flesta anser vara vad som utmärker Shakespeares genialitet. Personligheterna i hans dramer är dynamiska och sammansatta och genomgår under handlingen förändringar, reagerar på miljön och på ödet, vilket ger gestaltningarna en mycket realistisk prägel. I detta är han en sann humanist. På grund av svårigheten att förstå så många olika slags personligheter, har han kallats "en man med tusen själar".[9] Den poetiska språkdräkten är ytterligare en grund till hans enorma berömmelse, och detta inte bara i den lyriska diktningen, utan det är även ett sporadiskt återkommande, stilistiskt drag i dramerna, i avsikt att illustrera en tanke, förgylla en scen, eller förtydliga ett element.[10]

Vissa frågeställningar återkommer i hans verk. I tragedierna är rättfärdigheten eller motivet till ett mord ofta intrigens kärna, och under påverkan av Seneca är flera scener mycket bloddrypande. Sinnessjukdom, svek, dödssynd, oskuld och illusioner är andra teman. Komedierna handlar vanligen om kärleksförvecklingar, med högmodiga självbedragare och listiga bedragare som stående figurer. Högt blandas med lågt, antingen genom stilen eller genom rollfigurernas karaktärer. I sann tidsanda får alltid syndaren sitt straff, men de vilkas död är intrigens kadens är inte självklart onda. Så är till exempel inte nödvändigtvis fallet med Julia och Romeo

Enligt en vedertagen uppfattning varieras tre bildmotiv i de flesta av hans dramer, och är Shakespeares poetiska förankring:

En kontrasterande relation mellan naturen och människorna, och mellan människors naturer
Folktro och mytiska gestalter
Besjälade årstider
På...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: William shakespeare

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2008-02-04

    BRA JOBBAT . Texten innehåller

  • Inactive member 2008-03-11

    inte allt, men nästan allt är

Källhänvisning

Inactive member [2006-11-11]   William shakespeare
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=7085 [2024-05-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×