Ödet - Tur i oturen.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Han stod framför badrumspegeln. Den millimeterlånga skäggstubben skulle bort. Gårdagens festande hade dragit ut på tiden och hade det inte varit för den där efterfesten…

I ett annat badrum, i en annan del av staden la hon sin makeup. En blick på armbandsuret visade att hon var försenad. Första dagen på sitt nya jobb. Ödet skulle inom några minuter sammanföra de båda. På ett smärtsamt sätt.



Medan mannen steg in i sin silverfärgade bil så grenslade tjejen sin rosafärgade cykel. Mannen körde lugnt, med dåligt samvete över att all alkohol ännu inte försvunnit ur hans kropp och därmed en försämrad reaktionstid. Kvinnan trampade igång och slog än en gång en titt på klockan.

Fingrarna trummades otåligt på ratten. Han skulle svänga till vänster där deras tragiska möte skulle äga rum. Han började ifrågasätta om trafikljuset fungerade som det skulle. Vid trafikljuset passerade kvinnan den silverfärgade bilen och utan att ta notis om den. När mannen fick grönt ljus och började påbörjade sin vänstersväng hörde kvinnan sin mobiltelefon ringa i sin svarta ryggsäck. Han var strax bakom kvinnan när hon släppte styret med sin högra hand för att nå mobiltelefonen, vinglade till och kom framför den silverfärgade bilen…

Det hela hände på en hundradels sekund. Mobiltelefonens signal överröstades av ljudet av däckens tjutande, ljudet av cykelns metall som mötte bilens, den dova dunsen av kvinnans kropp som slog i marken. Sedan blev allt tyst…

På vägbanan låg glassplitter, en livlös kropp och en krossad mobiltelefon.

Inom några minuter så hade ambulansen plockat upp den medvetslösa kvinnan.

”Hennes tillstånd är kritiskt” sa sjuksköterskan. ”Hon befinner sig i koma och kommer troligtvis aldrig att kunna gå igen”.

Mannen sa inget. Han såg alla slangar, dropp och mätare och plötsligt brast allting inom honom. Han föll ihop på knä på golvet framför sängen. Han grät. Hejdlöst!



Den följande tiden fanns mannen vid hennes sida dag som natt. Han vakade över henne, hoppades och bad om vart annat. Han bad om ett mirakel. Han var inte religiös men han bad ändå. Gud eller någon annan högre makt. Men miraklet lät vänta på sig... Mannen gav vid detta tillfälle ett löfte. Mellan tårarna viskade han tyst till henne

”Om du någonsin vaknar upp ur detta så lovar jag att ändra mig och ta hand om dig.”

Han läste dikter för henne. Dikter om Kärlek. Därefter kysste han hennes panna.

Efter att ha suttit i flera timmar varje dag blev hans böner besvarade. Det var när han åkt hem för att få lite sömn när telefonen ringde.

”Hej. Det är syster Thérèse” sa rösten. ”hon är på väg ur sin koma.” fortsatte hon. ”Det verkar som om någon del av hennes medvetande varit aktivt…därför att hon frågade efter den unga killen som varit hos henne” Mannen trodde knappt sina öron. Hans hjärta bultade när han slängde sig i en taxi.



Det var halvmörkt i rummet och ett par stearinljus var tända..

”Hon minns inget före olyckan” sa syster Thérèse ”Men hon minns att du suttit vid hennes sida. Faktum är...”

Sjuksystern samlade sig och fortsatte :

. ”…att det var hennes förslag att vi skulle tända ljusen” sa hon log mot honom.

”Hon gillar nog dig!” Därefter lämnade hon de båda ensamma.

”H-hej” fick hon fram. Hon var utmattad. Ögonen var glansiga av all medicinering. Han berättade hur det låg till. Att det var han som kört på henne och att han hade varit vid hennes sida. Stora tårar rann längs hans kinder.

”Jag vet” viskade hon. ”Gråt inte!”
De följande veckorna märktes stora förändringar. Hon blev allt klarare. Hon var förlamad från midjan och neråt. Men skallskadan skulle bli helt återställd.

Killen hade tagit tjänstledigt från jobb. Flera timmars talträning och sjukgymnastik gjorde att de nu kunde tala obehindrat med varandra. En dag när han satt hos henne kom hennes föräldrar på besök. Mamman, som såg hur han verkligen ställde upp helhjärtat för henne, brast i gråt och bad om ursäkt för sitt beteende den där första gången. Då hon hade flugit på och överröst honom med knytnävsslag i blint ursinne. Han sa åt henne att det var glömt nu. Han förstod hur förtvivlad hon var när hon hade sett sin lilla dotter ligga så svårt skadad och sen få syn på mannen som hade orsakat all denna smärta.

När de hade gått hem så satt han vid hennes sida och höll hennes hand. Det var då det hände…

”Vet du om att jag älskar dig?” hade han plötsligt frågat henne. Hon såg på honom en lång stund och la sedan sitt ansikte på sned. Hon log mot honom med ett leende som kunde smälta stora isberg. Hon log med munnen men även med sina ögon. Det avväpnande leendet fick även honom att le.

”Ja!” svarade hon kort. ”det vet jag.”

Mannen kände en bubbla av lycka explodera djupt inom sig. Hon berättade att hon hade haft många ut-ur-kroppen upplevelser från olyckan och från sin sjukbädd. Hon hade följt honom sedan han satt paralyserad i sin silverfärgade bil och sedan besökt honom regelbundet. Att se hans äkta engagemang hade fått henne att inse att detta var rätt man för henne. Hon hade även hört alla de vackra dikterna han läst. Hennes astralkropp hade suttit bredvid honom där han hade suttit bredvid henne vid sjuksängen. Hon hade sett när han kärleksfullt pussat henne. Mannen berättade då att han känt hennes närvaro även när han befann sig hemma hos sig. Fast han hade inte kunna förklara det. Då!

De såg länge på varandra. För ett tag så fanns bara han och hon. Inget annat existerade. De möttes i en lång kyss. Cirkeln var nu sluten. Det fanns ingen återvändo. De varken ville eller kunde gå tillbaka. De var förälskade… Nej… De älskade varandra! När de somnade den kvällen så var det de två lyckligaste människorna i hela världen. Nu hade de funnit varandra och ingenting skulle kunna få dom att gå skilda vägar.

Hennes tillfrisknande gick med rekordfart. Hon skulle fortfarande inte kunna lära sig att gå men lärde sig snabbt att ta sig fram i en rullstol. De tillbringade all tid som var möjligt tillsammans och han tog henne ofta på turer ut i naturen. Efter två månader var det dags för henne att skrivas ut.

De hade funnit varandra och han hade funnit en gemensam lägenhet åt de, som var handikappanpassad och låg på första våningen med en underbar ute terrass. Hon grät av lycka och glädjetårarna forsade fram på hennes kinder.

En tid av lugn och harmoni sänkte sig över deras tillvaro. Efter fem månader så ba...