Schizofreni

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Schizofreni utmärks av positiva symtom och oftast även negativa symtom. Positiva symtom, som betraktas som uttryck för "psykos" är bland annat vanföreställningar, hörselhallucinationer och tankestörningar. Negativa symtom kan innefatta avtrubbade känslor, social tillbakadragenhet eller bristande motivation. Vissa modeller inordnar så kallade formella tankestörningar och planeringssvårigheter i en tredje grupp, ett "desorganiseringssyndrom".
Dessutom kan neurokognitiva brister förekomma, i form av brister i psykologiska funktioner såsom minne, uppmärksamhet, problemlösningar, exekutiva funktioner och/eller social kognition.
Schizofreni debuterar oftast i sen pubertet eller tidig vuxen ålder, män tenderar att visa symtom tidigare än kvinnor.
Psykiatern Emil Kraepelin var den första som skilde ut det han kallade för dementia praecox ("prematur demens") från andra psykotiska sjukdomar. År 1911 döpte Eugen Bleuler om "dementia praecox" till "schizofreni", då han ansåg att Kraepelins term var vilseledande, eftersom störningen inte berodde på någon form av demens.
På senare år har det argumenterats för att schizofreni bara är en sida av ett upplevelse- och beteendespektrum; alla människor kan ha sådana upplevelser under sitt liv. Detta synsätt kallas för ”psykoskontinuummodellen” eller det ”dimensionella synsättet”, och hävdas starkast av psykologen Richard Bentall och psykiatern Jim van Os.
Även om inga definitiva orsaker till schizofreni har identifierats, så är de flesta forskare och kliniker eniga om att schizofreni i första hand är en störning i hjärnan. Man anser att schizofreni uppstår som en kombination av genetisk benägenhet (olika typer av genetiska studier har visat att släktingar till människor med schizofreni med större sannolikhet än andra att uppvisa tecken på schizofreni) och påfrestningar i miljön (forskning antyder att ett påfrestande liv kan föregå en schizofren episod).
*

Det var i slutet eller man skulle kunna säga att det var efter gymnasiet som jag fick min första kris som senare skulle utmynna i en förföljelsemani, rädslan över att hela tiden vara under hot, som i sin tur skulle ge mig diagnosen paranoid schizofreni.
Mina kompisar skulle bli advokater, framstående personer inom politiken och höga Vd poster var några av planerna. De skulle plugga vidare direkt efter gymnasiet, Chalmers, Uppsala universitet, you name it. Alla visste vad som väntade, men vad skulle jag då bli? Vart skulle jag ta vägen? Jag ville göra mina föräldrar stolta, ville jobba som nått fint.
Jag kom från en helt vanlig familj, bosatt i Stockholm, vi hade kanske de till och med bättre än vad många andra familjer hade de, om man skulle kolla på den ekonomiska biten, också annars var jag älskad, precis som alla andra barn är. Det var kanske därför som jag inte ville göra mina föräldrar besvikna. Hade ett förhållande med en kille, tre år äldre och som med hjälp av sin pappa redan var en högavlönad arbetare inom affärsjuridiken, han ville självklart också att jag skulle vara ”fin”, att jobba som butiksbiträde skulle inte räcka långt, inte om jag såg mig själv bredvid honom i framtiden.
Jag fick panik, ångest visste absolut inte vad jag skulle göra, vart jag skulle ta vägen, jag behövde hjälp. Men under den här perioden hade jag ingen som helst tanke på att jag var på väg att bli sjuk, psykiskt sjuk. Jag bestämde mig i alla fall att fortsätta studera, jag kom in på Uppsala universitet och började läsa juridik, men eftersom saknaden av motivation var stor, så gick det inte som planerat, jag klarade inte pressen, tänkte att jag behövde komma bort, så jag sökte samma linje i Umeå. Jag kom in, men trivdes inte alls.
Under tiden jag hade flyttat runt, var kontakten med mina kompisar fortfarande bra, dessvärre hade jag och min pojkvän glidit alltför långt ifrån varandra. Mitt psykiska tillstånd och mående gick hela tiden upp och ner.
Slutet mellan oss kom när jag bestämde mig för att ge upp allt pluggande och flytta hem till min familj. Det var jag som gjorde slut och han blev hysterisk och fattade inte hur jag kunde lämna honom, han skulle ju ge mig allt, han var min framtid enligt honom. Min första psykos kom i januari 1995 efter att jag mottagit ett hot som från min sida sett var betydligt större än i själva verkligheten. Jag vart livrädd och fick mina föräldrar att byta lås på dörrarna ett flertal gånger, jag hörde röster i mitt huvud som att mitt ex skulle komma och mörda mig. Fast han egentligen hade glömt mig för flera veckor sedan. Samtal till polisen var vanliga och att jag knackade på mitt i natten hos grannarna för att höra om de sett något ovanligt hörde till vardagen.
Jag dansade även balett och jag var väldigt framgångsrik., men jag vägrade att gå till ett ställe där alla ville komma åt mig, jag visste att alla tyckte att jag var bäst i gruppen och det var ju därför de ville åt mig, ville få bort mig ur gruppen.
I juli samma år orkade inte mina föräldrar längre med mig och förstod att något var fel, jag blev intagen på Psykos- och Rehabkliniken, när jag väl kommit in till undersöknings rummet säger rösterna till mig att läkarna ville lobotomera mig och göra experiment med min hjärna, jag vägrar att gå med på allt som de föreslår och min medicin vägrar jag att ta. Trots detta blir jag hur som helst utskriven efter några veckor, utan diagnos eller andra riktningar för att hjälpa mig leva ett så normalt liv som möjligt. Jag var inskriven på kliniken i ungefär sex veckor, under den här tiden hade de flesta av mina så kallade kompisar lämnat mig, de kallade mig ”psyko” på skämt, men de hade inte en aning om var jag varit. Eftersom att mina föräldrar inte ville tappa sitt anseende, hade de valt att säga till mina kompisar att studierna gick bra i Umeå. Och som följd till detta, vart jag kallad; svikare och dålig kompis eftersom att jag aldrig svarat eller ringt upp på deras samtal.
Mina föräldrar valde att tro att jag var frisk, men samtidigt kände de en stor sorg, för innerst inne visste de att allt inte var som det skulle, oron och förtvivlan var stor. Självklart kände jag också mig frisk, jag trodde att mina röster och mitt sätt att se på saker var verklighet, vilket trams att jag skulle vara schizofren?!
Efter en tid vart saker ännu värre jag började göra allt som rösterna sa till mig att göra, vanföreställningarna var många och tankar om döden dykte upp allt oftare. Jag hörde saker på radion och trodde att det var mig de pratade med, terrorhoten kändes direkt riktade mot mig, jag vågade inte gå ut och träffa folk längre, fick för mig att hela vårt hus var under spaning och att kameror satt i varje hörn, att ”organisationen” som var ute efter mig hade full koll på vad jag gjorde, vart jag var och vilka tider detta var. Rösterna sa till mig att skriva ett brev till alla jag kände, för att varna dem, myndigheter, polisen, läkarna, familjen och alla kvarstående vänner fick alla ett varsitt handskrivet brev.
Det var detta som gjorde att jag i april 1996 blev tvångsintagen för akut psykvård och omedelbart tvångsmedicinerad vilket ledde till att jag snabbt tillfrisknade för tillfället. På avdelningen där jag låg hade man en så kallade ESL-kurs som gav mig insikten om att jag var sjuk.
ESL-kursen gick ut på att man skulle få:
 Ett fungerande personligt stöd
 Ett fungerande dagligt liv
 Mindre symtom
 Bättre kontakter med andra
 Bättre problemlösning vid dagliga svårigheter
 Bättre koncentration och mindre tankestörningar
 Rikare fritid
 En sysselsättning som är meningsfull
Frågeställningarna som jag fick svara på för att ta mig bort från mina röster var bland annat; hur ofta tänker jag som jag gör? När kommer tankarna? Vem är de som säger detta till mig? Är jag säker på de? Hur känns de när jag tänker på detta? Vad vill de mig?
Genom att jag besvarade dessa frågor förstod jag att jag hade problem, inte vilka problem som helst, utan stora psykiska problem. Jag fick en insikt i en sjukdom jag tidigare aldrig trott jag lidit av. Två månader senare fick jag diagnosen Paranoid Schizofreni.
*
Ända sedan jag var ett litet barn hade mina föräldrar vetat att jag haft ett svagt psyke, jag tålde knappt att folk sa till mig att det inte var så man skulle göra eller att kompisar inte hade tid att vara med mig. Jag kände de som direkta påhopp, varför vill de mig så illa och många dagar, både efter dagis och skolan kom jag hem och grinade, men mina föräldrar accepterade de, det var inge större problem med detta, inte just då. Men ju äldre jag blev, ju obstinatare blev jag och mina föräldrar och kompisar har ofta fått kritik från mig och jag ser på mig själv när jag var liten som en väldigt krävande unge.
Efter jag fått min diagnos levde mina föräldrar under stor skam, eftersom att min sjukdom fått en stämpel som inte är fin att bära. Deras sorg var oerhörd, hur kunde detta hända deras dotter? För dem kändes min diagnos som en förlust. Vilket för mig blev ännu en motgång som skulle genom arbetas innan jag kunde gå vidare.
För att överhuvudtaget kunna leva ett drägligt liv, var jag tvungen att flytta in på ett behandlingshem i oktober 1996 där jag fick bo tillsammans med samma problem som mig, jag fortsatte att höra röster, inbilla mig saker, fortfarande kunde jag inte alltid skilja på min verklighet och den verkliga verkligheten, men med tiden lärde jag mig att bli bättre och bättre. Men efter en tid på behandlingshemmet, blev det sämre igen, de hände de att jag blev rädd för sjuksystrarna, var rädd att de skulle förgifta mig och trodde många gånger att de blandat ammoniak i min mat. Jag såg de på dem, var mitt försvar. Jag kunde inte längre sitta tillsammans med övriga på hemmet, de ville ju komma åt mig, jag vägrade att visa mig, blev totalt isolerad. Kontakten med alla mina kompisar var bruten för länge sedan, och besöken från familjen kunde jag räkna på min vänstra hand, men det var även min vilja, de hade ju sitt liv, jag ville inte vara en belastning för dem.
Jag bodde på hemmet till i maj 1998, då hade jag genom arbetat mitt problem och kunde på egen hand sköta mitt liv någorlunda. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt, känslan av att inte duga, en ledsenhet över att just jag skulle bli drabbad och ilskan över att ingen förstod mig var stor. Allt kändes svårt och hopplöst.
*
Idag, 2006, är jag 30 år gammal men lever fortfarande med mitt problem, men nu är det långt emellan mina psykoser. Jag har lärt mig att leva med mina röster, idag kan jag skilja på min tanke och verkligheten. Fast jag är fortfarande långt ifrån att bli friskhetsförklarad.
Isolering skulle idag kunna vara mitt andra namn, mitt sociala nätverk är lika med noll. Min familj kommer och hälsar på mig ca två gånger per år. Idag känns det enbart skönt att det är så sällan, med tanke på att de egentligen inte vet något om min sjukdom eller vad jag har gått igenom. Hade jag åter igen hamnat i samma situation hade jag valt att mina föräldrar skulle vara vid min sida och stöttat mig mer.
Jag har pratat med många kuratorer och psykologer och alla har hela tiden tjatat på mig för att jag ska be mina föräldrar om hjälp, vilket jag vägrat. I mitt arbetsschema som jag dagligen följer, finns punkten; samtala med nära anhörig. Detta har jag hoppat över vilket har lett till att min rehabilitering också tagit längre tid än planerat.
Mitt största projekt just nu är att i maj 2007 ska jag flytta och målet är att skaffa mig ett mindre kontakt nätverk och att jag till hösten samma år ska kunna börja arbeta lite smått. Jag vill in i samhället igen, det känns som att jag hamnat utanför systemet. Mitt liv kommer aldrig att bli som det varit och att leva i förhållande tillsammans med någon kommer kanske att vara en omöjlighet, men jag hoppas att...