Bokrecension: Jag saknar dig, Jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Handlingen utspelar sig en bit utanför staden, på landet nära en småbåtshamn.
Även fast boken inte innehåller många miljöbeskrivningar får man ändå veta att det är väldigt vackert.
”Ni bor ju i paradiset!” Är en ofta återkommande replik som sammanfattar det hela väl.
Den mest utvecklade beskrivningen är av huset de bor i, Rosengård.
Rosengård ligger en bit in från en landsväg som kallas ”dödens väg” i folkmun.
Till huset hör en vacker trädgård med fruktträd, en stor gräsmatta, många rabatter och så klart rosenbuskar!
Tack vare alla beskrivningar av rosengård ser jag ett stort hus med underbart, vackra omgivningar. Ett perfekt ställe att växa upp på!

När man läser boken får man aldrig riktigt grepp om vilket årtionde man befinner sig i. Det kan vara idag, eller för trettio år sedan.
Det ända man riktigt vet säkert är att boken utspelar sig över ett år.

Detta är ingen fiktiv berättelse om två påhittade flickor och deras liv.
Den här boken är skriven efter minnen, tankar och även dagböcker om hur ens liv ter sig efter tvillingsysterns död.
Man får möta Cilla och Tina, till både sättet och utseendet lika men som under ytan är två väldigt starka individer.
Redan i början av boken får man klart för sig att det här är berättelsen om en ensam tvillingsyster och hennes väg till att hitta sig själv, och bli en egen individ, både inför sig själv och andra efter systerns plötsliga bortgång.
Man får följa tinas kval om huruvida hon är sig själv eller bara en blek kopia av Cilla…

Även tvillingarnas släkt och vänner har en stor del i boken och det ger en tanken: Hur skulle man själv reagera om det förut fanns två och nu bara en?

Hur svårt skulle det inte vara att mista någon man älskar och samtidigt ha en identisk kopia i närheten!
Kan man själv förstå hur det måste kännas att förlora en del av sig själv?
Den delen som alltid fanns vid ens sida och klargjorde att du är du, och jag är jag, Vi är två helt skilda individer!

Huvudpersonerna Cilla och Tina är identiska till utseendet, samma raka näsa, vackert böjda mun, lockiga mörka hår och likadana mörkt, mörkt blåa ögon.
Båda två älskar att skriva och läsa, är väl insatta i den musikaliska världen, både genom eget utövande och ihärdigt lyssnande.
Båda två drömmer även om storhet inom teater och film, Cilla bakom och Tina framför kulisserna.
Båda två är öppna och glada, även om Tina ibland kan verka fladdrig i sitt sätt och attityd till killar, medan Cilla är lugnare, hemlighetsfull och ibland även lite svår att komma nära inpå tack vare sitt allvarliga sätt.

Även fast flickorna är olika och väldigt ofta bråkar tar de alltid hand om varandra och håller varandra om ryggen mot resten av världen.
Båda två är mycket sympatiska och lätta att tycka om speciellt när man får en sådan insyn i deras tankar och känslor.
Varenda person som är med i boken är egentligen viktig för handlingen, för alla har på något sätt inverkat eller blivit påverkade av flickorna under deras fjortonåriga liv.

Den röda tråden i denna bok är just det att alla sörjer Cillas död på ett eller annat sätt, samtidigt som de försöker handskas med att Tina fortfarande finns kvar som en påminnelse om det som varit och om en människa många älskade djupt.
Men först och främst handlar denna bok om Tinas kamp för hennes egen individualism bland människor som såg henne som en del av en duett, och hennes egen sorg efter hennes syster.

Det tänkvärda med den här boken är att man aldrig glömmer personer man älskar, tycker jag.
Och att man inte alltid måste säga det med ord, hela våran kropp berättar det med små, små rörelser!
Men även att man har rätt och sörja!
Tiden kanske inte läker alla sår men det blir i alla fall lättare efter ett tag.
Man lär sig att leva vidare och komma ihåg alla ljusa stunder man hade tillsammans.

Det finns två citat i denna bok som beskriver det hela bra:

1. Det är bara sorg alltihop, bara sorg.
2. De djupaste känslorna döljer sig längst in bland de osagda orden.

Språket i boken är väldigt enkelt och flytande.
Författaren har använt ett ungdomligt språk genom att lägga till ord som ungdomar använder i det dagliga livet.
Boken innehåller varken talspråk eller speciellt mycket dialoger, vilket gör det lätt att h...