Joan Miró

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den katalanska målaren Joan Miró föddes 1893. Han var därmed yngre än flertalet av de ledande modernisterna under 1900-talets första halva. Han kunde bygga vidare på deras konstnärliga erfarenheter och i flera avseenden skjuta fram deras positioner.
Där både Picasso och Matisse genom studier lät sig påverkas av s.k. primitiv konst verkar det som om Miró hade denna konsts tänkande med sig i sitt barndomsbagage, bl a föreställningar om månens mystiskt styrande roll i människans liv. Men detta modifierades av idéer som var i rörelse på 1920-talet och som gick tillbaka på en gnostisk mystik.
Med hjälp av ofta lyriska titlar på sina målningar kunde han ytterligare skjuta betraktarens uppmärksamhet bort från vad konstverket handlade om för honom personligen.
Ju äldre han blev, desto dunklare blev hans bilder bland annat därför att det är allt svårare att urskilja hans enormt förenklade figurer. Detta medverkar till att Miró, trots att otroligt många av populärkulturens utövare med förtjusning knyckt knep och detaljer från hans verk, är egendomligt outtydd. Men samtidigt äger hans kompositioner en suggestiv musikalisk rytm, som gör att man kan se på dem med en stark känsla av behållning utan att i allmänhet ha förstått ett skvatt av vad han i själva verket avsåg med konstverket.
Joan Miró växte upp i en borgerlig, relativt välbärgad familj i Barcelona. Fadern var urmakare och guldsmed. Modern hade han hämtat från Mallorca. Det var en spanskt auktoritär familj, som visserligen hade en viss förståelse för sonens konstnärliga intressen, men som ändå tvingade honom som 17-åring att börja som bokhållare i en importfirma.
Detta resulterade i ett nervsammanbrott för Miró som följdes av en långvarig febersjukdom. Det var så uppenbart att sjukdomen var psykosomatisk att familjen inför hans lidande småningom gav med sig och lät honom slå sig på konst. Som landsman till Pablo Picasso gick det enkelt för Miró att i Paris bli bekant med denne modernismens mästare. När han sedan slog sig ned i staden år 1921 kom han genom Picasso sedan snabbt in i de ledande modernistiska kretsarna. Men som den försiktiga person han var, lät han inte Paris sluka honom helt, utan valde att tillbringa höstarna och vintrarna på familjens lantgård Montroig utanför Barcelona och endast vårarna och somrarna i modernistkretsarna. Från Montroig målade han en serie målningar som räknas som hans första betydande verk. Det första, ”Åsnan i köksträdgården”, kom till 1919, det andra, ”Bondgården”, 1921-22 och det tredje, ”Plöjd mark”, 1923-24. Det är kartor över hans själstillstånd under denna period. Åsnan i trädgården har över sig en stor ensamhet, som man kan ana har att göra med att familjen motvilligt godtagit hans yrkesval.
Bondgården kom till när han börjat vistas halva året i Paris och mottog mängder med omtumlande intryck. Under höstarna och vintrarna i Montroig kunde han smälta impressionerna och få ordning på sina känslor och tankar. Det betonas i målningen av att livets träd med sin förmedlande kontakt mellan himmel och jord står i centrum.
I ”Plöjd mark” tycks han ha hittat fram till ett animistiskt påverkat mönster, där gårdens träd blivit en seende och hörande ande. Centrum utgörs av ett sto – en gammal mån symbol –, vars huvud och svans tecknar en liggande åtta, som i sin tur är symbolen för måncykeln, den eviga återkomsten. Vad som troligen skedde kring mitten av 20-talet var att den världsbild som han fått i arv från barndomen gestaltas om och får form giltig för Miró som vuxen. Sannolikt påverkades han därvid av detta decenniums radikala våg.
Denna våg var inte bara marxistisk till sitt idéinnehåll, som senare tiders marxistiska historieskrivning försökt få oss att tro, utan även starkt anarkistisk. Och bland intellektuella anarkister fanns ännu en levande kunskap om den gnostiska mystik, som med sin inriktning på individens frigörelse varit en viktig inspirationskälla till den anarkistiska socialismens uppkomst i början på 1800-talet. Konstnärer som Marcel Duchamp och Francis Picabia tog livsavgörande intryck av denna mystik. De omsatte dess bärande tankar i sin konst.
Någon form av den gnostiska mystiken förenade Miró med ett animistiskt tänkande byggt kring månen, som han sannolikt fått från modern. I arv från fadern hade han en mera rationell, katolsk gudsuppfattning som han emellertid tyc...