Saknar dig!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Saknar dig...

Ingen bad dig stanna, Ingen bad dig att gå. Men nu sitter jag vid skrivbordet och tänker; Vad ska jag göra nu. Det jag gjorde var dumt. Så jävla dumt!
Jag var otrogen mot dig, min älskling. Har försökt fått kontakt, på olika sätt! Skickat sms. och blommor, Ringde till och med din mamma, som jag haft god kontakt med. Hon svarade och lyssnade, gav mig goda råd. Jag sa att jag ångrade mig, ville prata med dig. Min Sanna, vad fin du var. Fick rådet skriva istället, Jag skrev ett brev till dig. Tog en paus, orkade inte gå igenom allt igen. Gick ut genom dörren, In till centrum och gallerian. Gick in i ett rum med skynken. La in pengarna, satt där, när det blixtrade omkring mig. Jag satt där och grät. Varför lät jag dig gå! Gick ut. Tog fotona i lådan. Såg på dem. Jättebra, Jag lyckades se ut som min själ såg ut just nu. Ett blödande sår! Kom hem, läste brevet och fortsatte att skriva. Jag grät av sorg och saknad. Vad skulle vi göra ikväll om du fortfarande var här. Vi hade kanske gått på bio, ätit gott på restaurang. Ägnat eftermiddagen åt planering, handlande och lagat maten av de handlande av ingredienserna. Jag hade stängt dörren om mig i vardagsrummet, dukat med fina glas och bestick ifrån vitrinskåpet i vardagsrummet. Medan du och Oliver garnerade maten i köket.

Kent, Jag läste brevet. Såg att det hade varit blött, några torkade vattendroppar som jag visste långt inne var tårar. Det var så fint, Det du skrev om ditt blödande sår och korten du skickade. Jag fällde en tår, eller var det två? Jag kan förlåta. Om du inte gör det igen. Behövde en paus. Eller jag vet inte. Är så förvirrad.
Var ute och gick igår, på vår stig. Kommer du ihåg den, den breda stigen som gick till sjön. Jag hoppas det, eller det måste du göra. Den där höstdagen då löven föll Och vi stod nära, så nära att jag kände din mage mot min stora, som några månader senare blev Oliver. Det slöt med en kyss, så mjuk och fin. Och efter den stunden trodde jag att jag aldrig skulle förlora dig. De minuterna spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag har saknat dig så mycket, och det kanske var vad vi behövde. Lära oss att vi kunde sakna varandra, En paus. Tid att tänka på sig själv och fundera på vad man vill. Men nu är jag redo. Jag är redo att träffa dig igen. Frågan är bara var?
P. S. Oliver har skickat en teckning. Ds.



De träffades på stigen. Det var sommar. Hon kom i en ljusgrön klänning, flipflop skor. Gyllenbrunt hår och såg helt underbar ut. Han kom i shorts, vita i grunden och olika nyanser av gröna blad, Och bar gyllenbrun överkropp med ett sexpack på magen. De gick där och höll varandra i handen när plötsligt kom en pojke springande emellan de och ställde sig ett par meter framför. I ett par sekunder stod han där. Ropade:
– Pappa! Och hoppade upp i Kents solvarma armar.
– Hej, min Oliver!
– Hej gubben sa mamma Sanna, som inte erkände att hon var lite svartsjuk.
– Släpp ner mig! Sa Oliver som hade så mycket spring i benen.
– Hur har du haft det vid mormor och mamma?
– Bra, svarade han kort och lite ansträngt för han inte kunde komma ner.
– Men vad har ni gjort?
– Spelat fia med knuff.
Kent släppte ner honom på marken och sprang. En snabb puss till Sanna, Sedan sprang han efter.
– Här kommer monstret och tar Oliver! Jag ska äta honom till frukost imorgon tror jag! Oliver tjöt av lycka och glädje. Under tiden tog Kent av sig sin shorts, pojkens skjorta och byxor. Sen hoppade de i vattnet, plaskade på och med varandra. Man kunde tro att det inte var en vuxen man där som hade, bara några dagar tidigare Suttit vid skrivbordet, gråtit av förtvivlan och längtan till sitt barn och sin fru.

De åkte hem till mormor på kvällen.
De åt god mat, ...