Döden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vetenskapen har sin bestämda biologiska uppfattning om vad liv respektive död är. Liv har med fortplantning och ämnes- och energiomsättning att göra; död innebär att en organism inte längre har förmåga till dessa saker, inte heller spontan rörelse, den reagerar inte på yttre påverkan o.s.v. Det är att på det mest empiriska vis skrapa på ytan. Om vi vet vad liv och död är i vetenskaplig mening, är det därmed inte sagt att vi förstår varför vi måste dö (eller för den delen varför vi måste leva). Vetenskapen är bra på detaljer, men någon övergripande kosmologi ger den oss nödvändigtvis inte. Denna text skall bli ett försök till en metafysisk förklaring till framför allt dödens nödvändighet.

Låt oss börja "från början". Det som utgör varat, både till sin helhet och till sina enskilda existenser, är dels materia (varav det fysiska består) och dels form. Allt som existerar är alltså en substans som består av dessa två storheter: 1) materia, som inte är ett bestämt ting, och 2) gestalt eller form, som bestämmer vad tinget är för något. Den formlösa materien - råmaterialet - är möjligheten till vad substansen kan tänkas bli, medan formen är de tillfälliga egenskaperna och betydelsen eller identiteten hos substansen; formen är vad materien har blivit.

Materien består av ett i princip oändligt antal möjligheter - den består av idéer till möjliga existenser. Formen är det som uppstår när ett urskiljande uppstår. Materien formas enligt en särskild idé genom att skiljas från det oändliga havet av andra idéer. För att göra detta måste omkringliggande, överflödiga idéer förintas, huggas bort, för att genom materien kunna skapa en enskild substans. Formen är alltså den enskilda idén.

En typ av existens är livet, som fungerar enligt samma principer, men befinner sig en nivå "högre". Det som har idéer hos människan är själen (d.v.s. utrymmet för våra mentala handlingar). Därför kan man i en enkel modell tänka sig att materien består av ett slags oändlig själ med idéer. Av detta följer att livets orsak och ursprung är just själen, både den allomfattande och den individuella. Kroppen är alltså själens materia, och själen är kroppens begrepp.

Nu kommer döden in. På var sin sida står själen och förintelsen med sina förlängningar: själens idé är livet, medan förintelsens idé är döden, som helt enkelt är frånvaron av liv. Man kan se dem som motståndare, men kanske är det vettigare att se att de samarbetar för att under livets gång forma varelsen. Medan livet och döden är två olika tillstånd, så är själen och förintelsen aktiva representanter eller utövare av dessa. Själen bygger upp, medan förintelsen bryter ned, och de kämpar på var sitt håll för att bidra till de två motsatta tillstånd vi kallar liv respektive död. Människan är en varelse av materia (och dess attribut liv), som skänkts ett urskiljbart uttryck tack vare döden. Utan döden kan vi inte urskilja livet: utan dödens urskiljande kan vi så att säga inte uttyda någon skillnad i det föränderliga virrvarret av liv.

Medan själen är alla sjudande idéer till liv i materiens hav, så är förintelsen livets tolkare och skulptör, som bryter igenom råmaterialet, skapar skillnad mellan materia och materia, delar upp det, och är den urgröpande kraft som ger materien form och mening. Förintelsen formar, tar bort överflöd och skiljer idéer åt för att skapa något enhetligt. Biologiskt sett skulle man kunna kalla det livets idé för DNA. På detta sätt blir ett lejon ett lejon, och en människa en människa.

För att ta inte vimsa runt för mycket i det abstrakta, så tar jag hjälp av ett konkret exempel för att förstå förintelsens och dödens betydelse: när vi skapas som foster i livmodern, är t.ex. våra händer till en början otympliga klumpar med celler; för att kunna forma klumpen till det vi kallar hand, med fem fingrar, så måste ett stort antal celler dö. "Simhuden" mellan fingrarna försvinner, de förintas. Även under vårt liv måste miljontals celler i vår kropp dö varje dag när de fullföljt sin funktion, helt enkelt för att vi skall kunna leva vidare.

Om varat i stort är evigt så är livet förgängligt och tillfälligt i och med förintelsen, som gör att den enskilda existensen övergår till icke-existens, och liv övergår till död, eller kanske snarare: kombinationen (harmonin) av materia och form upplöses i enbart materia, för att sedan nå form igen. Liv eller existens på det hela taget är en harmoni av materia och form, eftersom enbart livets idé eller enbart dödens idé inte kan ge kvalitet åt livet. Vi har alltså sett att dödens funktion är att gestalta livet.

Även om nu döden fullt naturligt inger saknad när man förlorar en nära anhörig, så sörjer den vise varken levande eller döda, därför att det som existerar egentligen aldrig upphör att vara - det genomgår bara förvandlingar, vilket är fullt naturligt och oundvikligt ("Kart, druva, russin, allt förvandlingar, men ej till ett icke-varande utan endast till ett ännu icke varande."). Inom jordens ekosystem cirkulerar mineralämnen och energi som bekant i ett evigt kretslopp. Utvecklingen av arter på jorden är bara ett sätt att formge det byggnadsmaterial som jorden är. "Allt skapat är oformat i början, format i mitten, och oformat i slutet. Vad är här att sörja över?" säger Krishna. Eller Marcus Aurelius:

Skrämmer dig förvandlingen? Men vad kan väl ske utan förvandling? Vad är alltså kärare för allnaturen, mer överensstämmande med den? Kan du själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas? Eller kan något som helst gagneligt nå sin fullkomning utan förvandling? Inser du då inte att det med din egen förvandling förhåller sig på samma sätt och att den är lika nödvändig för allnaturen?

Medan förintelsen ger kvalitet åt det liv som finns, så kan tillståndet döden jämföras med en naturlig övergång, från ett tillstånd till ett annat, kanske även ett mentalt sådant. En sorts andlig död ses i lidandet kopplat till begäret, vilket är den återfödelse som troligen först senare kommit att tolkas bokstavligt i Orienten, men som i ursprungliga texter mer sannolikt beskriver hur vi tvingas in i en ond cirkel av begär, tillfällig tillfredsställelse, ännu större begär o.s.v.

Rädslan för dödens makter hänger i dag inte alls nödvändigtvis ihop med att man är rädd för själva övergången mellan liv och död, själva dödsögonblicket. Nej, rädslan ligger i just den funktion vi beskrivit: att utgallra, att öka kvaliteten för den långväga utvecklingen hos allt som lever. Anledningen till människosläktets nuvarande mycket låga biologiska kvalitet har sitt ursprung i vårt system att inte tillåta döden rensa ut det överflödiga inom vår art. Det låter alldeles fruktansvärt för nästan vem som helst i dag, man liksom reagerar "instinktivt" på sådana ord. För det vi fruktar i de här orden är inte döden i sig, utan det den avslöjar: människors olika värde. Som bekant har jämlikhetsläran mycket att tacka kristendomen för, och vad gäller just döden är den en uttrycklig fiende, som man vill göra allt för att utplåna. Man vill inte se sorg, klagan eller smärta i den här världen. Utgångsläget i den bibliska traditionen tycks i det närmaste vara ett liv där döden och dess attribut av nödvändighet inte finns närvarande. Döden träder först senare in på scenen, som en onaturlig inkräktare, en fiende, som vi p.g.a. arvsynd tvingas leva med, tills det att Jesus Kristus - tydligen av medlidande - räddar människan från detta onda, onaturliga. I Bibeln är döden och "det onda" ovillkorligt sammanbundna storheter: onda handlingar leder till döden, och döden uppstod genom en ond handling.

Men hur kan man veta något om livet när man räds döden? Genom att möta alla negativa saker i livet lär vi oss handskas med dem, varför de inte kan leda till vår undergång. Detsamma med krig, vapen o.d. Sätt en okunnig pojke med en kniv och nog djävulen kommer han att skära tummen av sig rätt vad det är. Om vi i stället lär honom på tidigt stadium hur han skall hantera kniven, så kommer han aldrig till skada, utan kan tälja sig en träfigur. Att hantera det destruktiva i livet är nog så viktigt, på det att det inte skall undertryckas och sedan bubbla upp i orimliga proportioner. Så låt döden bli en skicklig skulptör, som tar bort det överflödiga och skapar det vackra. Låter vi honom som krukmakare sitta och slöa i ett hörn, blir krukan allt annat än vacker och duglig, och i vredesmod kommer vi att slängas på golvet, och skärvorna av det historien kände som "mänskligheten" sopas bort.

Trots dödens vikt, finns många stora filosofier som betonar strävan efter det eviga, d.v.s. efter det som inte är tillfälligt och lyder under pendlandet mellan liv och död. Hur går det ihop? Nämnda strävan är en form av evolution som i sin förnuftigaste form inte innebär att man vill avsäga sig livet eller döden, utan att man vill övergå i en ny, högre form av existens, närmare det eviga, just genom dödens förändrande kraft. Döden kan alltså skapa nytt genom att lämna rum för ett nytt, bättre liv.

Men i fantasilösa tider händer det att tomrummet aldrig ersätts med något bättre. Modern tids negativism, där man inte bryr sig om vad någonting är, utan vad det inte är, kan ses som en effekt av att man gör ett ideal av förstörelsen och vill göra ett tillstånd av det ödeläggande - tomrummet fylls aldrig. Ett konstverk, anser man, måste alltid vara överskridande och normbrytande, något som kritiserar egenskaper hos något annat. Positiva egenskaper hos konsten blir därför inte relevant. Men det är kanske inte så märkligt: Precis som i samhället i övrigt, så konfronteras vi i konsten av något som inte fungerar. Vi vill bygga nytt, och för att kunna bygga nytt, så måste vi först rasera det gamla.

Problemets kärna är att våra idéer är döda, och vi håller oss i stället kvar vid gamla fungerande idéers skal. Anledningen till att vi blir hysteriska om en gammal vacker byggnad rivs, är att vi inte har något bättre att ersätta den med, eftersom vi i...