Otto von Bismarck - mannen som enade Tyskland

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vem var Otto von Bismarck?

Otto von Bismarck föddes den 1 april 1815 och dog den 30 juli 1898. Han var son till en brandenburgsk storgodsägare och hade på moderns sida rötter i den preussiska statsbyråkratin. Han kom att studera i Göttingen där han förde ett extravagant liv. Han påbörjade en ämbetsmannakarriär men misslyckades med denna och ägnade sig istället åt skötseln av ett av faderns gods. Under denna period inspirerades han av Sturm und drang (konstnärlig epok) och fick tillnamnet ”den galne junkern”. Så småningom stadgade han sig under inflytande av sin pietistiska fru Johanna von Puttkamer. Den kristna tro som präglade hans personliga liv satte dock inga djupa spår i hans politiska gärning som helt präglades av klassintresse och statsräson.
Som lantdagsman 1847-51 gjorde Bismarck sig känd som en lika talangfull som extrem företrädare för junkerkonservatismen och preussiska intressen i motsats till både liberalism och tysk nationalism. Han verkade som diplomat under det närmaste decenniet, vid förbunds-dagen i Frankfurt am Main, i Petersburg och Paris. 1862 utsågs han till tysk utrikesminister, och det är först efter detta årtal som han sammanfaller med Tysklands historia. Under sin tid som utrikesminister förde han tre avgörande krig för Tysklands enande: det första kriget, som är mot Danmark år 1864 för han med hjälp av Österrike, det andra kriget infaller år 1866 mot just Österrike och det tredje är det fransk-tyska kriget som pågår mellan 1870-71. Alla tre krig slutade med tysk vinst, och efter vinsten mot fransmännen hade tyskarna fått så stor makt att de lyckades ena sitt land år 1871. Samma år utsågs Bismarck till tysk rikskansler och han ansåg att stora frågor inte kan lösas med tal och majoritetsbeslut utan med ”järn och blod”. Mellan åren 1883 och 1889 genomdrev han tre olika socialskydd, som kom att bli väldigt populära. År 1890, vid 75 års ålder blev Bismarck avsatt från sin post som rikskansler, av den tyske kejsaren Wilhelm II. Sin återstående tid i livet använde han till att häftigt angripa sina efterträdares politik i pressen. Han skrev också det ”lysande men opålitliga” memoarverket Gedanken und Erinnerungen.
Bismarck stödde till viss del antisemitismen som fick sitt genombrott i Tyskland 1879, 8 år efter enandet. Men liksom vad gäller kompositören Richard Wagner och många andra framstående personer under denna tid, kan man ju säga att de genomgående var antisemitister. De gjorde såväl antisemitiska som judevänliga uttalanden och de umgicks med judiska kulturpersonligheter och vetenskapsmän. Jag anser detta som en väldigt konstig kombination. Hur kan man först stå och säga att man inte tycker om judar, att dom inte borde få existera men samtidigt umgås med judar. Jag skulle gärna vilja veta hur dessa judar som umgicks med honom tänkte. Det är ju helt absurt hur man som jude kan umgås med en antisemitist. Nej, nej det är helt fel. Antisemitismen kanske inte var så utbredd under de första åren men under Hitlers tid hade den utvecklats till något fruktansvärt. Flera hundra tusen judar dog i förintelsen och det var denna ideologi som Bismarck stödde under sin livstid. Men det kanske var så att Bismarck inte vågade vara annat än antisemitist. Alla andra högt uppsatta var ju det, så han kanske kände sig tvungen till viss del. Jag försvarar honom absolut inte, men det var nog ganska lätt att falla för grupptrycket om man säger så. Det är väldigt svårt att döma en människa genom en historiebok när man inte kände honom. Därför är detta färdig diskuterat från min sida nu.
Wienkongressen, som ägde rum 1814–1815, gjorde många tyskar besvikna, speciellt de som hade hoppats på ett enat Tyskland. Årtionden efter Wienkongressen fanns det tyska liberaler som försökte skapa ett enat Tyskland utan att lyckas. Den som istället kom att förverkliga enandet av Tyskland blev Otto von Bismarck, den konservative preussiske kanslern. Han genomförde enandet enligt den s.k. lilltyska modellen och det nya tyska riket blev egentligen ett Storpreussen med centrum i Berlin.
Som politiker hade Bismarck som främsta intresse att öka Preussens militära, politiska och ekonomiska mål. Bismarck framställs ofta som den typiske realpolitikern och det kan jag förstå. Efter att ha läst ganska mycket om honom så tycker jag att han är en perfekt politiker som slogs för sitt land och hade viljan att göra det bättre. För honom var makten det väsent-liga, medlen att nå makten var mindre viktiga. I sitt första tal han gjorde till den preussiska riksdagen som kansler gav Bismarck följande programfördrag:

”Tyskland ser inte till Preussens liberalism utan till dess makt…
Vår tids stora frågor skall inte lösas med tal och majoritets-
beslut – utan med blod och järn”

Bismarck byggde upp en armé mot riksdagens vilja, och det var just denna moderna och effektiva armé som användes i de tre snabba och begränsade krig, som ledde till Tysklands enande under Preussens ledning. Enligt min mening så är det nog alltid dumt att göra något mot sin riksdags vilja, men i detta fall gjorde Bismarck rätt. Man kan också se det ur en annan synvinkel och det är just det att om Bismarck inte gjorde som han gjorde hade Tyskland kanske inte enats lika snabbt och bra. Det krävs lite mod för att kunna vara en bra politiker, och mod var antagligen en av Bismarcks starka egenskaper eller så brydde han sig helt enkelt inte om riksdagen. Hur som helst tycker jag att han gjorde rätt val. Det är egentligen självklart att han gjorde rätt som skapade en armé, eftersom att man år 1864 vann kriget mot Danmark. Då hade man hjälp av Österrike men jag tror inte att dom gjorde så stor skillnad. Efter den vinsten fick man de tyskspråkiga hertigdömena Slesvig och Holstein, som hade varit i union med Danmark i flera århundraden. Nästa krig kom mot just Österrike, och det tog bara tre veckor för tyskarna att krossa den österrikiska armén. De flesta tyska staterna norr om floden Main införlivades nu med Preussen och den sekelgamla rivaliteten mellan Preussen och Österrike var nu definitivt avgjord. Samtidigt som tyskarna fortsatte att vinna sina krig skapades oro i Frankrike, landet hade råkat ut för det ena utrikespolitiska bakslaget efter det andra. Det fanns många fransmän som ansåg att ett framgångsrikt krig mot Preussen skulle ge Frankrike tillbaka sin ställning i stormaktspolitiken. Bismarck fortsatte att tänka smart och han förstod att ett fransk-tyskt krig skulle hjälpa till att ”skapa den nationella samlingen som krävdes för att förmå de sydtyska staterna att ansluta sig till enhetsverket”. För att provocera fram en fransk krigsförklaring så utnyttjade Bismarck 1870 en obetydlig tvistefråga. Frankrike ansågs nu som angripare och alla tyska stater slöt upp på Preussens sida. Det tog bara några veckor innan fransmännen blev tvungna att kapitulera. Medan belägring och beskjutning pågick i Paris utropades det Tyska riket vid en ceremoni i spegelsalen i Versailles i juni 1871. Kejsare blev Preussens kung Wilhelm I och Bismarck blev kansler. Freden tvingade Frankrike att lämna ifrån sig Alsace/Lothringen och betala ett stort skadestånd till Tyskland. Samtidigt som Tyskland nu hade blivit enat så hade man fått en hämndlysten fiende. Frankrike kommer ju senare att verkligen hämnas på Tyskland, efter första världs-kriget. Jag återkommer till just det när jag berättar om Bismarck och första världskriget.
Jag vill helt enkelt prisa Bismarck som strateg, han genomdrev tre krig för att ena sitt land, på denna tid var det nästan nödvändigt med krig för att komma dit man ville. Jag är hundra procent mot krig, men hade jag varit i Bismarcks situation på den tiden hade jag nog tyckt att krig var nödvändigt för att komma dit jag ville. Samtidigt tror jag att en man som han inte kunnat genomföra ett enande av sitt land idag, i alla fall inte på samma sätt som han gjorde 1871. Då var krig nästan något dagligt mellan länder, idag är det inte dagligt på samma sätt. Visserligen pågår ganska många krig idag, men det är mest inbördeskrig som inte enar några länder på långa vägar. Eller så är det kärnvapen krig men inga krig som gör det bättre för i alla fall ett land, som det gjorde för Tyskland år 1871.
Nu tänker jag hoppa fram till år 1914, det var då första världskriget bröt ut. Även fast första världskriget startade 16 år efter Otto von Bismarcks död så tycker jag att det ändå finns något samband mellan kriget och Bismarck. När kriget bröt ut var det 43 år sen det tyska riket hade enats under Bismarcks styre som utrikesminister. Tyskland hade år 1871, efter tre avgörande krig, bildats till ett stort rike mitt i Europa. De hade ungefär samma status som England och Frankrike när det gällde att vara en stormakt. Efter vinsten över Frankrike kände sig fransmännen förödmjukade och började göra sig beredda för ett nytt krig. I mitten av 1800-talet hade fransmännen skaffat sig en större armé än Tyskland och för Bismarck var det franska hotet uppenbart. Han inriktade sig på att skaffa bundsförvanter och 1882 lyckades han få ett förbund mellan Tyskland, Österrike och Italien, trippelalliansen. Min första tanke när jag läste detta var hur Österrike kunde gå samman med Tyskland i ett förbund, efter krigsförlusten bara 14 år tidigare. Så för mig kändes det helt fel, men samtidigt kanske Österrike tyckte att det var som en liten trygghetsgaranti att gå in i ett förbund med ett så starkt land som Tyskland. Man får tänka åt två olika håll i det läget, men det visade sig att jag hade helt fel i det här läget. I själva verket var det mer spänt mellan Italien och Österrike, detta eftersom Italien gjorde anspråk på södra Tyrolen som hade italiensk befolkning.
En ledande tanke i Bismarcks utrikespolitik var att i en konflikt med Frankrike i väster undvika ett krig med Ryssland i öster, ett s.k. tvåfrontskrig. Så ett gott förhållande till Ryssland var en angelägenhet för Bismarck och han slöt senare ett hemligt fördrag med ryssarna. Nu var Frankrike isolerat och genom de två förbunden kunde Bismarck förhindra att motsättningarna mellan Österrike och Ryssland om inflytandet på Balkanhalvön ledde till krig. Jag måste säga att Bismarck var en otroligt smart man när det gällde att styra ett land. Han gjorde det mesta för att Tyskland inte skulle hamna mittemellan två stormakter, och han lyckades bra med det också. Jag skulle vara glad om Sverige hade en ledande gestalt som tog bra beslut, så att samhället någon gång kunde gå åt rätt håll. Samtidigt måste jag poängtera att situationerna är helt annorlunda, Bismarck var ju tvungen att förhindra krig från två fronter och mycket annat, men problem av dessa slag har vi inte i dagens Sverige. Men enligt min mening skulle det ändå behövas en viljestark styrande person i Sverige.
Efter en konflikt med kejsare Wilhelm II får Bismarck år 1890 avgå från sin plats som rikskansler. Nu dröjde det inte länge förrän det diplomatiska system som Bismarck byggt upp började rasa samman. Fördraget med Ryssland förnyades inte och detta öppnade vägen för ett närmande till Frankrike, och år 1884 slöts ett rysk-franskt förbund. Frankrike lånade ut pengar till Ryssland så dom kunde bygga järnvägar och i gengäld lovade ryssarna att stödja frans-männen mot Tyskland. Jag är redo att skylla på kejsare Wilhelm II i det här läget. Hade han inte sparkat Bismarck så hade det gått lite bättre för Tyskland. Tyskarna hade antagligen vid detta läge vant sig vid att ha en person av Bismarcks kaliber som styrde och fick riket på fötter. När han sedan tvingades avgå så föll allting i spillror. Fast det kanske inte spelade någon roll om han blivit avsatt fem år senare, eller så var det just det som var felet. Hade Bismarck suttit kvar i några år till, så kanske förbundet med ryssarna växt sig starkare och hållit längre, även när Bismarck inte satt kvar. Detta är ju något som man aldrig kommer att få veta, och det hade antagligen inte ändrat på världshistorian f.o.m. 1890 men kriget kanske hade slutat på annat vis. Detta är en punkt man kan diskutera och analysera fram och tillbaka hur länge som helst, men jag tror att kriget kunnat få en annan utgång. Tyskarna hade kanske sluppit att bli skuldbelagda och inte blivit helt ruinerade som dom blev. Nej, kejsare Wilhelm II tycker jag inte om!
Slutsatsen jag till slut vill komma till är att första världskriget och framförallt Wilhelm II raserade precis allt som Bismarck byggde upp under sin tid som tysk rikskansler. Visser-ligen var Tyskland fortfarande enat men ekonomin var körd i botten, socialdemokraterna hade tagit över makten och landet sågs som syndabocken till kriget fast det egentligen var Öster-rike- Ungern som startat det hela. Samtidigt som jag tycker lite synd om tyskarna efter kriget så blir jag ändå arg, dom gick ju in i Belgien, som var neutrala och helt oskyldiga.
Freden som följde är för Tysklands del den absolut sämsta freden någonsin, Versailles-freden som slöts 28 juni, 1919. Då tvingades tyskarna att underteckna fredsfördraget och platsen var spegelsalen i Versailles, där tyskarna hade förödmjukat fransmännen 1871. Denna fred innebar att tyskarna avträdde Alsace/Lothringen till Frankrike och en del av Schlesien till Polen. Man förlorade alla sina kolonier, fick stå utanför det nybildade NF, förbjöds att ha en armé med över 100 000 man och de tvingades erkänna sig vållande till kriget och fick betala ett stort skadestånd. Många – även bland segrarna – har sagt att flera av villkoren var orimliga. Denna fred lade väg för ett nytt krig, som kom att bryta ut 1939.
Efter detta krig och efter den dumma freden så hade Tyskland förlorat land, hade dålig ekonomi och landet var helt enkelt i kris. Det var alltså första världskriget som raserade det starka riket som Bismarck en gång byggt upp. Så anser jag att det var, och fransmännen var så hämndlystna på tyskarna så att dom fick igenom detta fredsfördrag var nog en jätteseger för fransmännen. Detta tål att diskuteras… eller?

”Det ljugs aldrig så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt”
Otto von Bismarck

Detta är ett av B...