Vad är Europa?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I det här arbetet ska jag besvara den frågan och ta reda på om Europas gränser bestäms endast av de geografiska eller om även kultur, mentalitet, politik och ekonomi spelar in.
Vad har Europa varit, vad är det och vad kommer det att bli? Finns det en europeisk identitet? Det är även två av de frågor jag ska söka svar på genom att blicka tillbaka i historien, från Romartiden ända fram till idag. På frågan vad är Europa finns det inget lätt svar.

Det är flera olika faktorer som genom tiderna bundit samman och enat det vi idag kallar Europa. Något som är typiskt för ett europeiskt land är demokratin, som startade i Grekland på 400-300-talet före Kristus.
Något som också ses som självklart för ett europeiskt land är marknadsekonomin, men med denna definition så skulle även USA, Australien, Nya Zeeland och Canada vara Europeiska länder, menar Ingmar Karlsson, författare till boken Europa och folken.

Frågan är inte om Frankrike, Tyskland eller Sverige är Europeiska länder, utan osäkerheten gäller Europas östra gränser. Men även de östligaste staterna har klyfts i två block vitt åtskilda, både religöst, politiskt och ekonomiskt. På ena sidan de katolskdominerade Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien, Slovakien, Kroatien och Litauen, samt protestantiska Estland och Lettland, alla deokratier med god eller någolunda god ekonomi. De fyra första är EU kandidater, de tre första är redan med i Nato.
På andra sidan Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Makedonien, alla ortodoxa, ingen av dem med god ekonomi, ingen av dem speciellt demokratiska och ingen av dem i närheten av ett EU eller Nato medlemskap. På denna sida står även muslimska Albanien, och halv muslimska Bosnien, båda med lika hopplösa ekonomiska utsikter.
Gränsen mellan de här två blocken går nästan precis där gränsen drogs mellan öst- och västrom, mellan Bysans och Vatikanen för mer än 1000 år sedan. På den östliga sidan om sprickan skedde ingen Reformation, ingen Renässans, ingen upplysning, inte heller gjordes någon åtskillnad mellan kyrka och statsmakt.
Det är alla de här sakerna som spelar in då vi har svårt att kalla dessa länder för europeiska.
Jag tror att det finns en anledning till varför den här gränsen har dragits just där, på samma ställe under flera sekel. Ett land som inte genom gått Reformation, Renässans, upplysning och vars stat och kyrka fortfarande hänger samman, ligger så enormt långt efter i utvecklingen, och får på så sätt ingen gemensamhet med resten av Europa, och den Europeiska identiteten.
Grunden för det europeiska tänkandet kommer från Grekland, där demokratin byggdes upp och Romarriket, där republiken fick sin start. För det är ju ändå det som mer än något annat känner tecknar en Europeisk makt.

Romarriket var från början endast halva nuvarande Italien, men seger efter seger gjorde romarriket stort och mäktigt. Det var segrarna som band ihop folket, och fick dem att fortsätta sina erövringar, det var här som för första gången i Europas historia som imperietanken dök upp. Romarriket varade i 200år vilket är mycket långt för ett så stort rike. Mellan antiken och medeltiden började folkvandringarna, det var en orolig tid, folk både i och utanför Rommarriket började röra på sig. Detta förde med sig krig och förstörelse. Mest drabbat var det väst romerska riket, det blev svårare och svårare att hålla samman det stora romerska riket, 395 delas riket i en östlig och en västlig del. (se bifogad karta) Västrom faller sakta sönder, men östrom lever kvar som kejsardöme ända fram till 1453, då turkarna erövrar Konstantinopel. Anledningen till att Östrom kunde leva kvar så länge var tack vare den ryske tsaren som tog på sig att bevara den gamla kulturen, och även skydda Östrom. Nya riken bildades och Frankernas- och anglosachsarnas riken blev viktiga, Östrom fanns kvar i ytterligare ett årtusende. När västrom föll sönder så förblev kyrkan stark, bland annat på grund av bra organisation. Kyrkan förde ut idéer om en internationell gemenskap. Kyrkan använde latin som var ett internationellt språk länge, vilket underlättade arbetet över gränserna. I Rom fanns biskopen som fick större makt och tog titeln ”papa”, fader eller påve.
Tidigare hade ”papa” varit ett hedersnamn för alla biskopar. Rom hade varit ett politisktcentra men nu ett andligtcentra. Munkar sändes ut för att missionera. Så fick västeuropa en gemensam religion; den romersk.katolska, ett internationellt språk; latinet, samt en gemensam kultur med kyrkor, kloster och universitet.
Romarrikets fall betyde att Europa delades in i mindre riken och provinser, detta ledde kanske inte till något enande, men jag tror heller inte att detta splittrade Europa. För man kan se en betydande likhet, och gemensam kultur mellan de länder som idag ligger där romarriket en gång låg. Spanien, Frakrike, Italien och Grekland te.x. har väldigt mycket gemensamt, och jag tror det är tack vare romarriket. Alla de fyra språken kommer från latinet, som var roms officiella språk, de har även gemensam religion.
Men frågan är om Sverige, som ändå anses av de flesta vara Europeiskt, har så mycket gemensamt med länderna längs medelhavets kust. Själv så känner jag inte speciellt stor sammhörighet med de syd europeiska folken. Varken i vår kultur, våra seder och bruk, vårt språk eller vår mentalitet ser jag någon minsta likhet. Är det då dom eller vi som inte tillhör Europa? Svaret är att vi båda till hör Europa, för vi har gemensamma värden, strävar efter samma mål så som; jämstäldhet, yttrandefrihet, religionsfrihet, mm.

Tillbaka till historien...
På juldagen år 800 ägde en märklig cermoni rum i Peterskyrkan i Rom. Mitt under julmässan krönte påven frankernas kung Karl till romersk kejsare. Frankerna var ett germanfolk som bosatt sig i nuvarande Frankrike under folkvandringarna. Under nästan hela sin regeringstid (768-814) höll Karl den Store på med erövningskrig, när det var som störst omfattade det den västra delen av Europa, lite mindre område än västrom. Centrumet låg mellan det frankiska området och det germanska, precis som dagens EU. Även här återkommer imperietanken, kanske var Karls dröm att återupprätta det romerska imperiet?
Vid ett kyrkomöte i Frankrike 1095 höll påven Urban ett tal då han manade folket att "befria Jerusalem från muslimerna". Alla som drog ut i detta krig mot islam skulle få kyrkans välsingnelse. Han eggade upp folkmassan genom att beskriva alla illdåd som muslimerna begått. Bl.a. på stog han att de brukade tortera sina offer genom att sticka hål på deras navel, dra ut ett stycke av tarmarna och binda fast det vid en påle, varefter de med piskrapp tvingade offret att springa runt tills dess att inälvorna slets ut och offret störtade till
marken. Korstågen som skulle omvända alla muslimer och hedningar skapade enighet. Men det var inte det ända de gjorde, korstågen bidrog till att handeln med Indien och Kina kom igång. Köpemän i Venedig importerade hem lyxvaror som siden, konst och kryddor. Det gjorde att staden blomstrade och blev till en stormakt i medeltidens Europa. Korsfararna förde även med sig jordbruksväxter hem, så som ris, citroner, meloner och aprikoser. Korstågen stärkte och höll samman kyrkan, Påven blev på allvar den andlige ladaren i Europa.

Korstågen gjorde bariären mot öst ännu starkare, och fientligheten mot muslimer och "hedningar" blev ännu större.
Ända fram till 1200-talet var Påven den mäktigaste fursten i Europa, men han började få konkurrens. Tidigare var det Påven som hade tagit in skatter från kyrkor över allt i Europa men nu började den franske och engelske kungen att ta in skatterna i sina länder. Påven förbjöd detta, och konflikten löstes inte förrän den franske kungen skickade soldater till påven och tog honom till fånga. Påven dog straxt där efter, och hans efterträdare bosatte sig därefter i syd frankrike istället för i rom. Endast franska påvar utsågs vilket gjorde att respekten för Påvedömet minskade utanför frankrikes gränser. Förtroendet minskade ytterligare när Påven flyttade tillbaka till Rom och Frankrike valde en ny, egen Påve. Inte förens 1417 lyckades man på ett stort kyrkomöte enas om en påve, men då var det för sent, påvedömmets förfall hade redan banat vägen för reformationen. Påven var en av de få saker som på den här tiden höll Europa samman, jag tror att det var en stor förlust när tilltron och respekten minskade.

1517 träder en man fram, Martin Luther (1483 -1546). Han vill få kyrkan att ändras, reformeras, han tycker att det viktigaste är tron, och att den nödvändigtvis inte behöver gå igenom prästerna. Många tyska furstar såg möjligheten att göra sig oberoende av påven genom att ansluta sig till den nya läran, det var tack vare furstarna som Luthers lära fick sådan verkan. (se bifogad karta) Kungen på den här tiden, Karl V ville behålla den religiösa enigheten i sitt rike, för det underlättade att hålla samman det, men det gick inte. Den katolska kyrkan insåg att det måste till en förändring om inte fler områden skulle gå förlorade. Påven sammankallade till kyrkomöte där det skulle bestämmas om vad som skulle göras för att stoppa reformationen. Mötet drog ut på tiden och 18år senare var de klara, mötet stärkte den katolska kyrkan. Men det var bara början på den motreformation som skulle komma att förnya den katolska kyrkans inre och motverka protestanterna. Men mötet var ett baksteg för jämnlikheten, efter mötet förklarade den katolska kyrkan att "Mannen är kvinnans huvud, liksom kristus är kyrkans huvud, och som kyrkan är underkastad kristus, må kvinnan underkasta sig mannen."

Det stora problemet i tyskland under 1500-talet var religions motsättningar, det blev allt svårare att skilja på politik och religion. Tillslut ,1618, bröt det ut ett krig som brukar kallas för det trettioåriga kriget, men egentligen så varade det mycket längre. Det här blev det första europeiska kriget, nästan alla stater var vid någon tidpunkt med. Det blev ett mycket förödande krig, som resulterade i att en tredjedel av tysklands befolkning dog. 1648 slöts Westfaliska freden, som fick stor betydelse, den innebar slutet för Tyskromerska riket som maktfaktor. Ett system av stater fastslogs också, som skulle finnas kvar i 200år.

Europa börjar mer och mer delas upp i de nationalstater vi i dag känner igen. Det som gjorde nationalstaterna överlägsna var att deras förmåga att ta in skatter från folket. Skatterna gjorde det möjligt att sätta upp stora arméer som kunde andvändas mot andra stater men också bevara lugnet innom landet, de gjorde också det möjligt att bygga krigsfartyg. På så sätt blev europeerna överlägsna gentemot de utomeurpeiska folken, och gjorde dem herrar på världshaven. Detta ledde till ökad konkurans mellan nationalstaterna, och det bidrog till att europa utvecklades fortare än resten av omvärlden. Vi ligger än idag före större delarna av världen i utvecklingen. Europas största och starkaste granne var Osmanska riket. Det var kulturellt högtstående, och förde arvet vidare både från den islamska världen och från det östromerska bysantiska riket. Osmanska riket var, när det var som störst, lika stort som östrom, med nästan exakt samma grännser. (se bifogad karta) Men på grund av Europas ny funna styrka så kunde inte Osmanska riket utvidga mer, dessutom så bröts handels vägen genom riket då europeerna tog sjövägen istället för att undvika osmanernas beskattning. Européerna fick ett växande ekonomiskt och tekniskt försprång, och turkarna gjorde inget för att förändra och förnya sitt samhälle. 1566 var Osmanska riket som störst, men efter det så gick det bara nedför.

Europa sprang förbi turkarna, vilket gjorde klyftan ännu större mellan öst och väst. Osmanska riket levde på att utvidga och plundra,de levde på imperietanken, det var den som band det stora riket samman, så när de pga sin starka granne inte kunde göra det så dog riket.

1566- 1815?

Efter Napoleonkrigen samlades de stora staterna på en fredskongress i Wien 1815. Syftet var att förhindra nya revolutioner och att stärka maktbalansen i Europa. Detta skedde dels genom att segrarmakterna utökade sina territorier - Ryssland fick en stor del av Polen, Preussen fick Sachsen och delar av Rhenlandet, Storbritannien fick Malta. Men givetvis var det omöjligt att vrida klockan tillbaka. Den accelererande industriella revolutionen gjorde att människornas levnadsvillkor förändrades. Fler flyttade in till städerna och krav började ställas på medbestämmande, utbildning och olika sociala reformer. De liberala idéerna fick allt större spridning, och från och med andra halvan av 1800-talet växte sig också arbetarrörelsens ideologi, socialismen, allt starkare. Flera gånger gick det så långt som till sammanstötningar mellan de olika samhällsklasserna - Frankrike kan nämnas som exempel med revolutioner både 1830 och 1848.

En uppfattning som fick stor betydelse var att folk som talade samma språk, tillhörde samma religion och hade samma seder hörde samman i en nation. Varje nation borde också höra samman i en stat, så att nationalstater bildades. Denna nationalism var av två slag: En riktning ville frigöra nationer som tvingats underkasta sig andra stater.
Dessa frihetsrörelser fanns inom bl.a. Osmanska riket (Turkiet), Österrike, Ryssland och Latinamerika.

En annan riktning, enhetsrörelser, strävade efter att föra samman folk som var splittrade i småstater till en enda stat. Så var fallet på den italienska halvön och i de tysktalande staterna. Nationalisterna fick stöd av liberalerna som här såg en chans att bryta den bestående ordningen och införa nya demokratiska styrelseskick och sociala reformer. Mot dem stod Wienkongressens konservativa furstar som inte var roade av denna utveckling. Vid ett flertal kongresser samlades stormakterna och beslöt att ingripa militärt i olika länder för att behålla ordningen.

Utvecklingen gick dock inte att stoppa: Under 1820-talet gjorde sig Latinamerika fritt från Spanien och Portugal med stöd av Storbritannien och USA. Under samma decennium bröt sig Grekland loss från Osmanska riket. Under återstoden av århundradet och början av 1900-talet lämnade så gott som hela den europeiska delen av detta rike, och stater som Rumänien, Bulgarien, Serbien och Albanien bildades. De franska revolutionerna 1830 och 1848 inspirerade frihetsrörelserna i många länder; polackerna gjorde misslyckade uppror mot ryssarna; norditalienarna, ungrarna och tjeckerna mot österrikarna. Belgien lyckades dock göra sig fritt från Nederländerna och 1860 blev Ungern jämställt med Österrike i den s.k. dub- belmonarkin Österrike-Ungern.

1861 bildades Italien genom enandet av ett antal småstater och tio år senare var det dags att utropa det enade Tyska riket. Revolutionsåret 1848 hade nationalisterna och liberalerna gjort ett misslyckat försök att ena Tyskland. Istället blev det nu Preussens konservative statsminister, Otto von Bismarck, som lyckades sammanföra de tyska staterna. Enandet skedde genom tre krig - mot Danmark, Österrike och Frankrike - ett sätt att dels ta över områden med tysktalande befolkning, dels att ena det tyska folket genom att ställa det mot gemensamma yttre fiender. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet urartade nationalismen alltmer. Den egna nationen, och framför allt den vita rasen, började anses som överlägsen. Något som rättfärdigade att de europeiska länderna, plus Ryssland och så småningom Japan och USA, nu kunde utvidga sina territorier och vinna politisk makt på andra världsdelars bekostnad. Just den politiska makten bör nog ses som den främsta drivkraften till denna imperialism även om ekonomisk vinning - råvaror till den växande industrin och nya marknader där de färdiga produkterna kunde säljas - givetvis också var en viktig orsak. Ytterligare motiv står att finna i viljan att sprida kristendomen och "civilisationens ljus" över "de stackars vildarna", samt ren och skär upptäckarglädje - reseskildringar från spännande och exotiska platser var för övrigt den mest lästa litteraturen i sekelskiftets Europa.
Imperialismen nådde sin kulm under 1800-talets två sista decennier. Under denna period styckades hela Afrika upp. Vid en konferens i Berlin 1884-85 delade de europeiska stormakterna in Afrika i intressesfärer, och sedan var det bara att invadera "sina" områden och med vapen i hand befästa sina intressen. Endast två afrikanska områden lyckades behålla sin frihet; Liberia som var en fristat för frigivna slavar och Abessinien (nuv. Etiopien) som lyckades besegra Italien(!).

Efter tysklands enande så hade flera stormakter växt fram, och europa var inte stort nog för dom alla. Första världskriget som bryter ut 1914 var kulmen på den stormaktsrivaliteten. På ena sidan stog Tyskland och Österrike-Ungern som även fick hjälp av Turkiet, på andra sidan England, Frankrike och ryssland som fick stöd av japan. Tyskland förlorade och de vinnande makterna träffades 1919 i Versailles för att stifta fred. Efter många om och men så försvagades tyskland kraftigt för att inte kunna göra om samma sak, all militär utrustning förbjörs i tyskland och de fick även ett mycket stort krigsskadestånd att betala. Efter freden var nästan alla europas 28 stater parlamentariska demokratier, för ryssland medförde kriget en revolution och för finland så innebar det nationell frigörelse.
Det tog inte alltför lång tid innan Tyskland hämtat sig och 1939, under ledning av Adolf Hitler, går de till angrepp mot Polen. Förlusten i första världskriget hade varit förutm...