Frukosten är serverad

1 röster
2541 visningar
uppladdat: 2007-12-20
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Brödet är rostat, nu kommer den där doften igen. Doften av ny rostat bröd. Det vattnas i munnen men inte av välmående, det är av illamående. Kaffet hamnar i toalettstolen.
Jag stirrar ut i genom köksfönstret och ser ner mot gatan, allt ser dött ut, precis som det gjorde då, när jag satt vid hans bord kanske var det för att jag bara såg min egen spegel bild, för jag vet att solen sken också på den tiden även om jag inte värmdes av den.

Hans bord är inte likt mitt, det är fullt av märken och sprickor. Märken från olika ljusstakar och köksföremål, sprickor som han åstadkommit med hjälp av mammas skalle.
Frukosten är serverad, rostat bröd, jordgubbssylt och Florasmör, precis som alltid.
Jag har förflyttat mig från stolen och sitter nu på fönsterbrädet och ser på när han kallar min kropp för hora, och parasit var jag visst i dag också, jag som trodde att man skulle bli försörjd när man var elva. Men jag ska ändå inte äta, jag ska genomföra den här stunden på tom mage.
Jag ser på min bror, han sitter bredvid mig, hans blick är fäst på margarinförpackningen för stunden, annars flackar den mest omkring just nu.
Den nu ursinnige mannen börjar vifta frenetiskt med armarna framför mitt likvita ansikte, saliven smutsar ner kinderna och själsorden ekar i köket. Mamma kommer in, hennes naglar punkterar huden när hon sliter upp mig från stolen, hon knuffar mig mot dörren,
Den yngsta av oss står i dörröppningen, hon ropar efter mamma och för ett ögonblick vaknar jag till, jag kastar mig tillbaka in i mitt skal, nu känner jag att det ömmar i armen. Jag håller om min syster när hon torkar sina yrvakna ögon med det gula nattlinnet, hon skriker och kämpar sig fast i dörrlisten när jag lyfter ut henne, mamma ropar på min bror efter en tillsägelse från den onde, och vi alla får lämna rummet, mamma stannar kvar i köket. Dörren smälls igen.

Pappa kommer och hämtar mina syskon samma dag. Utanför fönstret kan jag se hur han kramar om dem, och hjälper dem med helgpackningen som ska in i bilen. Jag vill också vara där, men mamma vill att jag stannar. Och lyckan över att hon just väljer mig är obeskrivlig.
Den blå skåpbilen lämnar gatan, det blir imma på fönstret och nu kan jag bara se strålkastarna i mörkret. Och ibland blev även jag räddad, räddad från nuet och omfamnad med trygghet, men aldrig räddad från verkligheten. En verklighet som ett barn inte kan ändra på, men kanske måste.


Tiden gled förbi, som ett svart orosmoln, som slukade allt ljus.
Det blev många sömnlösa nätter. Högljudda steg i trapphuset som skulle kunna tillhöra honom, mammas grin och mina lönlösa försök att fylla lungorna med luft. Så många morgnar som jag plockade glas från golvet och torkade blod från dörrhandtag och väggar.
Konstant rädsla, blåmärken som försvann och ersattes av nya, rasterna mellan lektionerna, då man växlade böcker ur skåpet, och nu mera även gick ut och tog en cigg och undrade om någon av mina ”rökpolare” upplevde samma helvete som jag.
Lektionerna bestod mest av sömn och bråk med olika lärare och elever. Var jag inte med i något gårdsbråk så kunde man alltid hitta mig sovandes på bänken. Det enda som kunde väcka mig då var om en dörr öppnade eller smälldes igen. Ibland försvann synen också och då brukade jag få ligga på sjuksysters sjuttiotals inspirerade rum. De orange lakanen och de bruna väggarna var det första jag såg när jag vaknade. Jag var där ofta, och eftersom mina läppar var förseglade så förblev mina fysiska problem för andra oförklarliga.
Trots allt som jag gjorde för att skydda min mor så kunde hon inte ge samma medicin tillbaka. Hon slussade vidare samtalen från skolan, fastän hon visste vad konsekvenserna av det skulle bli. Min far blev utsatt för telefonterror. Lärare och arga föräldrar ville ha en förklaring till mitt sjuka beteende, för min pappa var det oförklarligt liksom för alla andra. Skillnaden med min ”store starke far” var att han borde veta.

De få helgerna som jag vistades hemma hos min pappa, var långa. Signaler i luren som inte besvarades, inga telefonsamtal med min moders röst togs heller emot. Ibland fick jag reda på att dem hade dragit ur jacket för att få en trevlig helg tillsammans. För oss blev det tvärtom. Ibland grät till och med pappa när han trodde att mamma var död. Jag grät också, inombords, jag skulle ju aldrig mer kunna ha flätor i håret om hon skulle försvinna, min pappa var aldrig bra på att fläta.

Men en dag fick jag nog.
Vi var hemma i den nya lägenheten, jag tror att det var den sjätte på tre år. Mamma satt i-hop-kurad på golvet med telefonen i ena handen. Vi hade bara haft det hemliga numret i några timmar.
Jag hade en av mina få vänner på besök den dagen. Han hörde också min mammas snyftningar ifrån köket. Jag vred och vände på mig, ökade volymen på teven lite och skrattade högt åt de fåniga skämten som kom från den tecknade komediserien, de som jag knappt förstod.

Så fort min vän hade klivit över tröskeln ut till trapphuset rusade jag in i köket och slet telefonen ur min mammas hand, jag skrek väl något i stil med: Jävla kukhuvud! och la på. Tårarna föll från hennes rödsprängda ögon som var inramade i blått. Jag tog hennes kalla händer och kramade om hårt. Nu ringer du eller så gör jag det, med en hastig rörelse grabbade jag tag i telefonkatalogen som låg på mikron och drämde den i bordet och upprepade mig, nu gör du det eller så gör jag det.
Mamma ringde, hon grät och det lät som om hon pratade ett främmande språk. Det tog inte mer än tio minuter så stod det fyra män klädda i uniform på parketten i vardagsrummet.
Jag satt på golvet och spelade på mitt Playstation, när en av poliserna tittade med stora nyfikna ögon på mig, jag kunde se hur hans läppar rörde sig.
Den här gången fick jag kämpa hårt för att hålla mig kvar, men bubblan blev skör och sprack, de ångestfyllda skriken gjorde små hål i den, och jag hörde allt, berättelsen om mamman och den lilla horungen spyddes upp och kletade sig fast på anteckningsblocket.
Tusen små nålar genomborrade bröstkorgen och naglarna bildade halvmånar i handflatorna.

Vi fick åka polisbil hem till en av mammas arbetskamrater. Bilen lämnade gården för att ta oss dit, stillsamt och utan några syrener rullade vi fram.
Allt jag kunde se utanför de ljudisolerade fönstrena var snöflingorna som dansade i ljuset från gatlyktorna, allt annat var nattsvart.

Vi togs i mot i hallen av mammas väninna och hennes man. De bar in min väska i vardagsrummet, den placerades vid den bruna skinnsoffan som skulle förbli min sovplats i några veckor. Jag fick en genomgång av hur fjärrkontrollen fungerade och lakan att bädda i ordning med. De vuxna lämnade mig framför teven och drog sig in mot köket, de stängde dörren om sig, precis som om de försökte gömma något. Och det är klart att filmen som jag spelat med i var barnförbjuden, men jag hade ju redan spelat med, delat huvudrollen med min mor. Så jag hade redan men för livet, monster som gömde sig långt inne i garderoben, och som gör den än.
Jag kunde höra mammas hulkningar, och deras tröstande ord.
Arbetskamratens man frågade om jag ville ha något att äta, jag log, och klappade mig på den obefintliga magen och tackade artigt nej. Jag somnade på soffan.

Ljuset i tunneln han bara tändas för att släckas.
Min mor la ner anmälan. Och jag fick flytta hem till min far.
Jag var inte längre välkommen i hemmet som nu hade blivit deras gemensamma. Mamma fick varken lov att träffa eller ringa mig. Han sa alltid att det var på grund av mig som det inte funkade mellan dem, att det var på grund av mig som han skändade hennes kropp. Jag ville inte tro honom, men det gjorde jag. Jag minns en gång då han frågade mig: Vill du inte att jag och din mamma ska vara tillsammans? Han fick ett svar som han inte vill höra och även den dagen slutade i katastrof.

Dagar och veckor gick, jag hade givit upp hoppet på en framtid tillsammans med min mamma. Jag försökte att glömma henne, sudda bort hennes existens. Jag hade ingen mor, jag...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Frukosten är serverad

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-12-20]   Frukosten är serverad
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9026 [2024-07-22]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×