Samtal och kommunikation Reflektion

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag jobbade en gång i tiden uppe i Örebro.
Jag hade flyttat dit för att min storebror, som även han är från Helsingborg, bodde där med sin flickvän och son och dom hade fixat jobb inom vården till mig.
Jag bodde för tillfället i Landskrona och var arbetslös därför packa jag mina
saker och flyttade upp.
Jag började jobba som timmanställd på ett långtidsboende med vårdtagare som bara var gamla d.v.s. ingen på min avdelning var dement, alla var något så när klara i huvudet.

Jag märkte att dom flesta vårdtagarna inte sa så mycket när man hjälpte dom. Det verka som om dom blivit väldigt nedstämda och egentligen inte orkade så mycket mer, och dom var så inrutade på rutinerna som skapats på äldreboendet att man nästan kunnat göra vad som helst med dom. Jag tyckte det kändes hemskt så många gånger när jag hade tid så satt jag ner med dom och fika eller gick ut med dom. Ibland när vi hade städ dag så fick dom hänga med mej och vara där jag var när jag städa och sjöng eller prata. Jag vet inte hur mycket dom förstod eftersom det mest ibland såg ut som att dom bara stirrade ut i det blå. Men ibland kunde jag ta dom i handen och säga något och då kunde det hända att dom reagera och smila mot mig.

Under de dagliga rutinerna så prata jag och försökte få dom förstå att jag var där för att hjälpa dom och vissa av dom fick visa mej hur dom ville ha det eftersom jag var ny.

Med tanke på att jag var 23 år då och ganska oerfaren så märkte jag att vissa av vårdtagarna blev lite konfundersamma och försökte få mig att göra en massa saker som jag egentligen inte skulle behöva göra. Det kunde hända att någon av personalen sa till mig när dom såg att jag blev ”utnyttjad” men sen visste jag vad som gällde, så det var ingen som blev sur eller så, jag kan tänka mig att det händer ganska ofta när man är både ny och ung och inte har så mycket erfarenhet.

Det fanns även några av vårdtagarna som vägrade att prata med mig när dom hörde att jag prata skånska och jag fick ta emot en hel del gliringar och dom kunde låtsas att dom inte hörde ett dugg av vad jag sa. Men det brydde jag mig inte om, jag prata på ändå och tillsist så gav dom sig och tyckte att det var helt okej. Där var till och med en som tillsist sa ”Oh! Är det skåningen! Det var ju väl att du kom!”, så det var ju kul att det blev så bra.
Men däremot var där en person som inte gav sig, han tyckte inte om mig för att jag prata skånska och det blev ganska otrevligt för gjorde jag minsta lilla fel då fick jag höra att det var för att jag var skåning och ”ni danskar kan inget”.


Men ett jobb är ett jobb och jag fick bita ihop och göra det bästa utav det endå. Ibland kunde jag se det komiska i det och skratta för mej själv. Min storebror som pratar värre skånska än mig hade även han råkat ut för samma sak med andra. Det roliga var att han försökte föreställa rösten och prata Örebroska men det hade låtit ännu värre, så han höll sig till sin skånska endå.

Däremot hade vi en liten gumma som inte kunde prata varken svenska eller engelska då fick jag försöka kommunicera med händer och försöka visa på så vis och hon gjorde likadant även om det var svårt att förstå ibland. Men det gick bra endå. Vi hade några tjejer i personalen som kunde hennes språk och när dom jobba så tog dom hand om henne och kunde ge oss lite översättning så det blev bättre och lättare för oss allihop. Med tanke på att det även blev en kulturkrock så fick vi lära oss lite på den biten också och det var både trevligt och intressant. Även det gjorde att det underlättade lite för oss eftersom då visste vi lite mer om hur hon ville ha vissa saker och vad hon är van enligt hennes bakgrund.

På något sätt är det kul att se när folk har fördomar utan grund. Det brukar visa ...