Hamlet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ingen pjäs genom världshistorien kan väl vara mer välkänd, mer citerad och efterhärmad än just Hamlet. Handlingen utspelas visserligen i det tidiga 1600-talets Danmark, men det finns väl ingen som inte kan känna igen de mänskliga dragen i den unge prinsens starka känslor.

Shakespeare har skildrat en ung man som just förlorat sin far och kort därefter sett sin mor gifta om sig med faderns bror som blir den nye kungen av Danmark. Sonen lider av att se sin mor ta så lätt på faderns död och känner sig som den enda som känner äkta sorg för den forne kungens bortgång. Man kan också se drag i prinsens ångest som man skulle kunna tolka som ett slags uppror mot hovlivet, lyxens leverne och framförallt mot den vardag som han är uppväxt med, alltså ett liv i rikedom.

Det första citatet jag valt är en monolog i början av pjäsen, scen två, Hamlets tolfte replik. I denna utgåva av Hamlet återfinns monologen på sidan 31.

”O kunde detta skammens fasta kött få töa, smälta, lösas upp i dagg! O, att den Evige ej hade stadgat sin lag mot självmord! Gud! O Gud! Vad allt är platt och meningslöst i denna värld med all dess usla strävan. Tvi dig, du värld! Du är en vanskött trädgård som går i frö – där frodas bara ogräs som kväver allt. Att det har gått därhän! Två månader – nej mindre – sen den dag han dog, en kung så lysande som en Apollo mot den satyren där. Så kärleksfull emot min mor, att knappast han lät vinden få smeka hennes kinder alltför fritt. Åh, jord och himmel! Att jag måste minnas! Vid honom klängde hon sig fast, som om aptiten bara växte då den stillats. En månad bara… Inte tänka på det! Svaghet, ditt namn är kvinna! – Knappast ens en månad, och förrän hon gått in de nya skorna hon hade på min stackars fars begravning, en Niobe i tårar. Hon, av alla! O Gud! Ett oförnuftigt kreatur sörjer nog längre. – Maka till min farbror, min faders bror, men inte mer lik far än jag lik Herkules. Efter en månad förrn saltet i de falska tårarna från hennes röda ögon dunstat bort gifte hon sig. Så syndigt brått hon hade, så flinkt hon bytte lakan för sin brånad! Det kommer aldrig något gott av detta! Men brist, mitt hjärta! Munnen måste tiga.”

I denna text lär läsaren för första gången känna Hamlet. Man har tidigare bara fått insikt i ytliga förhållandena omkring prinsen så som att han är prins, att han bor i Danmark och att han förlorat sin far, men man har inte fått veta vad han egentligen känner. Hans avsky för sin farbror är tydlig. ”Maka till min farbror, min faders bror, men inte mer lik far än jag lik Herkules.”, som han uttrycker det. Föraktet och sorgen genomsyrar allt Hamlet säger. Att drottningen gifte om sig så snabbt smärtar honom mycket. Men, frågan är också vad han egentligen känner för sin mor. Efter att ha läst detta stycke verkar han inte bry sig om sin mor mer än någon annan kvinna, han ser henne lättare i sexuell synvinkel än vad jag tror det verkligen skulle vara för en son. Med sexuell synvinkel menar jag att han talar om den sexuella relationen mellan henne och hennes farbror istället för det lojala som jag tycker skulle vara mer relevant för en son. I alla fall i dagens samhälle. Fast Shakespeare levde ju i ett land styrt av en kvinna, så jag kan tycka att han kunde ha gett kvinnorna i dramat mer karaktäriska roller än det vanliga utbudet, som för det mesta innebar ”madonnan, horan eller modern”. I andra pjäser har Shakespeare skildrat kvinnor bättre tycker jag, men i denna pjäs kan man nästan utskilja ett slags kvinnohat, särskilt i just detta stycke.

Hamlets nära vänner Marcellus och Horatio ser en syn en kväll när de håller vakt utanför slottet, en syn som påminner mycket om den förre kungens gestalt. De meddelar Hamlet och han följer med dem för att möta vålnaden. Det visar sig verkligen vara faderns ande som går igen för att meddela sin son sanningen om dennes tragiska bortgång. Hamlet får på detta sätt veta att, som han tidigare misstänkt, det verkligen var den nye kungen som mördade sin egen bror, Hamlets far. Genom ett påhitt och hjälp av en skådespelartrupp får han påståendet bevisat för sig. Hamlet svär att hämnas sin faders död om han så ska mista livet på kuppen.

Hovkanslern Polonius har en ung vacker dotter vid namn Ofelia, med vilken Hamlet tidigare har haft en kärleksaffär. Polonius övertygar dock Ofelia att Hamlets känslor inte är äkta och att hon för att behålla sitt rykte måste avvisa Hamlets inviter. Hamlet spelar galen för att kunna försäkra den nye kungen och drottningen att han är tokig och fullständigt ofarlig. Att lida av kärlekssorg till den vackra Ofelia skulle vara anledning nog för den plötsliga galenskapen. När Polonius föreslår att olycklig kärlek kan vara anledningen till Hamlets galenskap beslutar sig kungen för att testa honom genom att föra ihop honom och Ofelia ensamma i ett av slottets rum. Ögonblicket innan Ofelia och Hamlet möts uttalar Hamlet den mest kända teaterrepliken genom tiderna medveten om att han är tvungen att ständigt skådespela, men ovetande om att kungen och Polonius står bakom draperierna intill. Det är följande monolog jag valt som nästa citat, akt tre, scen ett, Hamlets första replik. I denna version finns monologen på sidan 131:

”Att vara eller icke vara – frågan betyder: är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt? Att få dö – att sova, inte mer, och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar som köttet fått till sin arvedel – det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om. Att dö, att sova, sova, kanske drömma – ja, det är stötestenen! Vilka drömmar ger dödens sömn när vi har kastat av oss allt jäkt, och kapat livets ankartross? Den tanken hejdar oss, och det är den som gör eländighetens liv så långt. Vem skulle tåla världens gisseldrag, tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet, fröaktad kärleks pina, lagens tröghet, ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten? – Vem tålde livet om han kunde göra sig kvitt allt detta med en dolk? Vem skulle dra på bördorna och stöna och svettas under livets ok, om inte vi fruktade för något efter döden, det oupptäckta landet från vars gräns ingen har återvänt? Det lamslår viljan, och hellre bär vi våra vanda plågor än flyr till andra som vi inte känner. Den inre rösten gör oss alla fega. Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över, och företag av högsta vikt och flykt kan falla platt och mista namnet handling. Se där! Ofelia, den fagra! – Nymf, inneslut min synd i dina böner!”

Denna monolog kan tolkas på många sätt men mest av allt är den nog ett tvivel, ett tecken på Hamlets tvivel på världens orättvisor. Ett tvivel på att livet är värt att leva och att ingen antagligen skulle leva om man inte var så rädd för vad döden innebär. Han förbannar sig själv för att inte vara modig och aktiv nog i kampen mot sin farbror och han förbannar att Gud har gjort det syndigt för människan att ta livet av sig. Han själ är fylld av ångest och sorgen är delvis förvandlad till hat och förtvivlan.

Den stackars Ofelia som egentligen inte har något med Hamlets våndor att göra tror att allt är
hennes fel och blir helt förtvivlad. När hennes far senare blir mördad av Hamlet i tron att det är kungen som gömt sig bakom ett skynke under ett privat samtal mellan Hamlet och drottningen och inte hovkanslern Polonius, drivs hon till vansinne av sorgen.

Hamlet blir förvisad av kungen med motivet att han måste skyddas mot folkets vrede för mordet på Polonius. I själva verket planerar kungen att låta Hamlets två före detta gamla vänner, kungens nuvarande förtrogna ta livet av den unge prinsen.
Hamlet har tur och får reda på planerna innan det är för sent.
Medan Hamlet är borta dör den unga Ofelia i sin förtvivlan. Till allas förtvivlan har hon drunknat i en å när hon var ute och plockade blommor. Man frågar sig om hennes dödsfall verkligen var en olycka eller om den stackars förvirrade flickan egentligen tog sitt liv med flit. Folket är inte riktigt nöjda med att man inte undersökte fallet ordentligt eftersom en vanlig person, som inte var adlig, aldrig skulle ha tillåtits få en kristen begravning om dödsfallet visade sig berott på självmord.

En dödgrävare diskuterar detta med en bekant just i samma ögonblick som Hamlet och Horatio passerar förbi påväg mot slottet, äntligen hemkomna från resan. Hamlet blir upprörd över hur dödgrävaren behandlar resterna efter döda människor som han gräver upp. Då utspelas följande dialog mellan Hamlet och Horatio, akt fem, scen ett. Jag har valt att börja mitt citat med Hamlets femte replik i denna sen. Sidan 251:

”Hamlet: Den där döskallen hade en gång en tunga och kunde sjunga, och så slänger drummeln den på marken som om det var Kains åsnekäke, den som han begick det första mordet med! Det kan vara en diplomatskalle som det nötet behandlar så odiplomatiskt, en av dem som kunde lura vår Herre själv, inte sant?
Horatio: Jo visst, min prins.
Hamlet: Eller en hovman som sa ”God morgon, ers nåd. Hur behagar ers höghet må?” Den kan ha tillhört greve Si-och-Så som berömde greve Så-och-Sis häst bara för att få den till skänks.
Horatio: Mycket möjligt, min prins.
Hamlet: Just det, ja. Och nu har han hamnat hos markisinnan fru Mask och kan inte sticka ut hakan när han får på skallen av dödgrävarens spade. Upp-och-nervända världen för den som har ögon att se med! Har det kostat så litet att föda och fostra dessa ben att man nu får spela käglor med dem? Det värker i mina egna ben när jag tänker på det.”

Jag har valt just denna dialog för att jag tycker att dess budskap är mycket intressant. I just denna dialog kan man finna bevis på att Shakespeare parallellt med den spännande intrigen via Hamlet velat förmedla ett slags budskap. Ja, jag skulle nästan vilja gå så långt så att jag skulle kalla det ett politiskt budskap. Summan av budskapet i denna dialog skulle för mig bli att vi i slutändan alla är människor som en gång dör, fattiga som rika, unga som gamla. På det här sättet kan man säga att Hamlets karaktär distanserar sig från att anse sig själv vara förmer än andra och även från hovets lyx och förtryck mot det fattiga folket. Jag har också lagt märke till att Hamlet inte någon gång under denna pjäs gjort ett stort nummer av vare sig han skulle få bli näste tronföljare eller ej. Han blir av dessa anledningar en slags folkets man och kanske just därför så omtyckt av alla publiker genom tiderna. Han vågar kritisera hovet, samhällets toppen där även han själv är fostrad, samtidigt som han dessutom kritiserar sig själv och sin egen feghet. Han känns mänsklig och sårbar men förför en samtidigt med den nypa ironisk humor som hans karaktär tilldelats som en extra krydda utöver de andra dragen.
I denna scen känner man också igen den kända döskallescenen då Hamlet tar upp en döskalle tillhörande en avliden hovnarr som han tidigare känt och talar till den. I nästan alla sammanhang som berör dramat ”...