Det Röda Huset

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag går upp för trappan till den stora verandan och knackar på dörren. Jag har kommit hit, till det röda huset, för att vara ledare på ett barn och ungdomsläger.
Det var en sådan där spontan grej som jag kom på i våras när jag surfade runt på nätet och råkade hamna på lönnvikensungdomsläger.se. Det fanns en annons där som sökte en ung, helst manlig, ledare med social kompetens och med intresse av och helst erfarenhet av att jobba med ungdomar.
Det är jag som ska ha det där jobbet, tänkte jag direkt. Sen skickade jag in en ansökan. Någon vecka senare kom ett mail med en bifogad vägbeskrivning, där det stod att jag var välkommen.
Så nu står jag här.

Dörren öppnas av en medelålderskvinna. Hon har mörkbrunt hår och snälla ögon, jeans och en röd kofta. Jag känner genast att jag tycker om henne.
”Välkommen, säger hon och ler mot mig, det måste vara du som är Hannes. Jag heter Yvonne.” Snart dyker det upp en man bakom henne som ser ut att vara i ungefär samma ålder. Han presenterar sig som Nils-Erik, en riktig lek- och mysfarbror ser han ut att vara. Jag tvivlar inte en sekund på att det är de rätta personerna att hålla i ett ungdomsläger.

Senare, när vi sitter och fikar vid det rejäla köksbordet i det stora, ljusa, lantliga köket.
Berättar de hur roligt de tycker att det här lägret är.
”Vår dotter, Katarina kommer hem ikväll för att hjälpa till på lägret, på samma sätt som du”, säger Yvonne. ”Ni är nog förresten i ungefär samma ålder.” Nämner hon sedan i förbifarten.
”Då ska vi planera det sista som inte är klart än och du ska få se schemat som vi har satt upp för de närmaste två veckorna. Det är ju ganska preliminärt förstås men du kanske får lite bättre hum om dina arbetsuppgifter tillägger Nils-Erik.”
Sedan pratar vi om allt möjligt, mest om saker som rör lägret och det känns som om jag hör hemma här i deras kök, som om de är mina vänner och alltid varit det.

Mitt rum, där jag ska bo ligger på tredje våningen och har snedtak. På golvet ligger en blårandig trasmatta och längs ena väggen står en säng med ett vitt, virkat överkast. När jag packat upp och gjort mig hemmastadd i ”mitt” rum, tar Yvonne med mig ut på gården och visar mig runt. Hon visar mig sjön med bryggan, ekan och tre kanoter som ligger uppradade på stranden, skjulet med flytvästar, paddlar och diverse saker, den lilla strandremsan, flygelbyggnaden och de andra uthusen. Ett av dem har för länge sedan varit stall men är nu ombyggt till snickrarverkstad. ”En del av killarna ägnar det mesta av sin fria tid härinne”, förklarar Yvonne, vi gjorde i ordning det för några år sedan och upptäckte att det var mycket populärt.

Vid femtiden kommer Katarina, hon är en ganska lång tjej med mörkt, brunt hår i en hästsvans som sin mamma och ett tilltalande leende som sin pappa. Hon är klädd i gympaskor, svarta träningsbyxor och en mörkblå långärmad luvtröja.
”Hej, det är jag som är Katarina”, säger hon och ger mig ett snabbt leende och ett fast handslag. ”Men du kan kalla mig Katta”, tillägger hon sedan.
”Jaha, eller Hej! ”, säger jag, jag heter Hannes. Jag kommer liksom av mig av hennes otroligt hurtiga personlighet.

”Jaha, Hannes” säger Nils-Erik, senare när vi sitter runt köksbordet och pratar efter att vi ätit middag tillsammans.
”Så här ligger det till, imorgon vid tiotiden kommer lägerdeltagarna, de är 25 stycken. Ungefär en tredjedel av dem har varit här innan men de andra är nya.
Först brukar vi hälsa dem välkomna och så delar vi ut lite information till föräldrarna så att de kan åka hem och vi blir av med dem.
Sedan visar vi alla vart de ska bo och efter det blir det samling här ute på gräsmattan. Då delar vi in dem i grupper. Du, jag, Katta och Yvonne blir gruppledare för varsin grupp, det blir ungefär sex stycken barn i varje. Vi försöker blanda olika åldrar, killar och tjejer så gott det går. ”
Nils-Erik fortsätter att berätta om resten av veckans program. Det innehåller allt från fria aktiviteter, det vill säga till exempel bad och kanotpaddling, till fotbolls och brännbollsturnering, olika lekar, tipspromenad och lite mer lugnare samlingar på kvällarna där det blir högläsning och kanske lite sång. Han går igenom ungefär vilka regler som gäller för de olika aktiviteterna och sedan lite allmänt om vad som kan inträffa när 25 barn lever ihop under två veckor.

”Hej, vem är du? Du var inte här förra året.”
En liten kille har kommit fram till mig. Han är nog ungefär tolv år, har brunt hår och bruna ögon.
”Nej, det stämmer, men det var du?”
”Ja, jag har varit här vartenda jävla år” svarar han.
Oj, det var värst, tänker jag.
”Men då måste du ju trivas bra här”
”Äh… det är väl okej.” ”Har inget annat att göra”, svarar han lite nonchalant. Föresten är det mest mamma som vill att jag ska åka så hon får lugn och ro.
Men hans blick och sättet att prata skvallrar om att Lönnviken är hans paradis på jorden.
”Vad heter du då?” Frågar han sedan.
”Hannes, vad heter du?”
”Mattias”
Sedan fortsätter vi att prata om ditt och datt en stund. Jag känner alltmer hur jag vinner Mattias eller Mattes (som han hellre vill bli kallad), förtroende. Han verkar vara en kille som är tuff me mycket känslig och ödmjuk inuti.

Mattias är en av de första som har kommit. Klockan är ungefär tjugo i tio och allt fler bilar kör upp på gårdsplanen. Snart försvinner han för att ”säga hej till några som var med förra året”.
Sedan uppstår värsta röra, alla oroliga föräldrar vill ha svar på sina frågor och alla barn vars föräldrar har åkt vill veta var och med vem de ska bo. Jag springer mest runt och känner mig allmänt överflödig, men försöker i alla fall hjälpa till så gott det går.

Några timmar senare när den värsta stormen har lagt sig, föräldrarna har åkt och barnen fått fika, är det dags att samlas vi ute på gräsmattan för att dela in oss i grupper.
Min grupp består av Mattias, två killar som är 12 och 14 år, två tjejer som är 11 och 13 år och så Ronja som snart ska fylla femton.
Jag lägger speciellt märke till Ronja, hon verkar så blyg. Hon verkar vara en person som liksom försvinner, men eftersom jag var ungefär lika blyg själv när jag var i hennes ålder, lägger märke till just henne och tänker att jag ska ägna henne lite extra av min uppmärksamhet. Inte favorisera, nej, det får man inte göra men i alla fall se henne, det är hon värd.
Men det är visst inte bara jag som har sett henne, jag ser att Mattias tittar lite extra, och undrar för mig själv, varför?

Efter fyra dagar av lägret börjar både jag och barnen känna oss hemmastadda, vi känner till rutinerna och människorna som man umgås med varje dag är inte längre okända ansikten. Det känns som vi har blivit en enda stor familj. Än så länge har veckan flutit på utan några större problem. En del små incidenter har förstås inträffat, stickor i fötterna, några slagsmål, skrubbsår och igår hamrade en liten kille, som heter Thomas, sig på tummen i snickeriet.
Men annars så är både Nils-Erik och jag överens om att det har rullat på enligt planerna. Vi sitter på verandan ganska sent en kväll när lägerdeltagarna sover, eller i alla fall ska sova, och pratar om dagarna som har gått. Nils-Erik ska snart gå och lägga sig och jag ska sitta vakt i natt. Vi har turats om med det, suttit vakna nere i köket varsin natt, mest för att de ska veta att vi finns där om det skulle hända något. För att orka med det får man sova några timmar på dagen.
När jag sitter där och vaktar knackar det på dörren till köket. När jag öppnar står en liten ynklig Ronja där. Jag släpper in henne utan att fråga något. Vi sätter oss vid köksbordet Ronja stryker bort håret som hänger framför ansiktet och då ser jag att tårarna strömmar ner för hennes kinder.
”Vad är det som har hänt?”, frågar jag.
”Inget”
”Men, något är det ju”
”Ja, men jag vet inte” säger hon ”eller jo… allt är skit, jag känner mig så värdelös, fast jag vet inte varför”.
Jag känner så väl igen det där. När jag själv var i tidiga tonåren hade jag också ofta sådana tankar på hjärnan och vad jag behövde mest då var någon som uppmuntrade, tröstade och talade om att jag var bäst.
”Men du är inte värdelös, du är bäst, jag och många fler här, är jag helt säker på, tycker jättemycket om dig” säger jag därför,
”Säkert” säger hon sarkastiskt, men jag märker att hon verkligen tar till sig det, och gråten börjar så småningom avta.
Jag berättar också att jag många gånger känt mig precis lika värdelös som hon.
”Nähä?” säger hon, ”du som verkar så säker på dig själv, du som är så, så perfekt, på något sätt”
Det har andra också sagt till mig och jag blir lika förvånad varje gång, jag är ju den mest osäkra människan som gått i ett par skor…
”Men…” börjar hon sen och avbryter mig i mina tankar. Det är visst något mer hon vill få fram.
”Säg…”
”Matte”
”Ja…?”
”Han är så dum!”
”Men, du sa väl till mig att du tyckte han var söt härom dagen”
”Ja, det kanske jag sa, men han är ändå dum i huvudet”
”Vad har han gjort?”
”Han är så himla taskig”
”Har han sagt något dumt till, till dig?
”Mmm…”
Sen berättar hon att Mattias hela tiden beter sig så överlägset mot henne, retar henne och är taskig. Jag tror det är så att han känner sig osäker inför Ronja, eftersom hon är så tyst och blyg. Han är nog inte riktigt säker på vad hon tycker, och vad han ska tycka om henne. Fast jag tror inte att han tycker illa om henne. På något sätt verkar de dras till varandra. Ronja tycker nog inte Mattias är så dum heller egentligen, det är väl därför hon tar så illa upp när han klankar ner på henne. Fast jag tror inte att hon skulle erkänna, varken för sig själv eller någon annan, om hon gillade honom, han är ju tre år yngre än henne, det är mycket i deras ålder.
Jag lovar Ronja att jag ska prata med Matte. Inte berätta att hon sagt något till mig om honom, utan säga att jag inte tycker att han är riktigt schysst mot henne.

Jag säger också till Ronja att jag blir glad att hon kommer till mig och berättar det här, att det betyder mycket för mig att hon ger mig ett sådant förtroende. Hon förstår mig inte riktigt, det är självklart för henne.
”Det är ju dig jag tycker bäst om, det känns som jag kan prata om allt med dig” säger hon.
När jag får höra något sådant känner jag att jag verkligen har lyckats.

Nästa dag, när vi har ätit och Mattias och jag tar hand om disken passar jag på att prata med honom.
Han förstår inte alls vad jag menar, han har absolut inte sagt något elakt till Ronja, i alla fall inte enligt honom. Han verkar ta riktigt illa upp när jag säger att jag tycker han varit taskig mot henne.
Egentligen brukar jag aldrig hålla med om när andra säger att ”kärlek börjar alltid med bråk”, eller att när en kille retar en tjej det ett tecken på att han gillar henne, men i det här fallet verkar det faktiskt vara så.
Mattias lovar i alla fall att han, i fortsättningen ska försöka tänka på att det är lättare att såra människor än vad man tror, speciellt när det gäller Ronja.
Efter det märker jag att stämningen mellan Ronja och Mattias blir en annan, mycket mer försiktig, avvaktande liksom. Ingen av dem vet riktigt hur det ska hantera situationen, de nästan undviker varandra.
Men eftersom det följer en så hektisk tid på lägret; det händer saker hela tiden, hinner jag inte lägga märke till vad som händer mellan dem, eller rättare sagt vad som inte händer. Det är inte förrän efter en vecka ungefär, som Ronja och jag tar upp det samtalsämnet igen. Jag frågar henne om Mattias har skärpt sig.
Jo, det har han, men det var nästan ännu värre nu. Han ser henne inte längre, pratar inte med henne, säger hon.
”Men vill du att han ska prata med dig?” frågar jag.
”Jag vet inte riktigt, jo det vill jag nog men samtidigt är jag rädd för vad han ska säga, vad han tycker om mig, han tycker säkert att jag är jätte töntig”
”Nej det tror jag inte… men han är nog lika osäker som du. Vad tycker du egentligen om honom då? Tycker du om honom?”
Ronja tittar tvivlande på mig och jag ser hur hon samlar mod innan hon svarar.
”Ja”
”Mycket?”
”Mmm”
Senare på dagen pratar jag lite med Mattias, han säger ungefär samma sak om Ronja som hon sa om honom, fast inte riktigt på samma sätt. Han vill ju vara så tuff fast han nog egentligen är lika känslig som hon. Men jag känner ändå att jag har hans fulla förtroende, att han anförtror mer saker till mig än vad han gör till någon annan. Och det är så tydligt att de gillar varandra, fast Mattias tror inte på mig, när jag säger till honom att Ronja tycker om honom. Men han blir glad, det kan han inte dölja.

Jag bestämmer mig för att hjälpa dem lite på traven. Vår grupp får som uppgift att ordna en ”kunskapsrunda”, en runda med både tipsfrågor och bemannade stationer som barnen får gå i skogen, jag fixar så att jag, Mattias och Ronja sitter på en station tillsammans. De är väldigt blyga för varandra först, men sedan efter ett tag när vi pratat en stund så slappnar de av. När det vant sig vid sin uppgift lämnar jag dem där ute i skogen, och sedan på kvällen frågar jag Ronja hur det gick.

”Bra”, säger hon och skrattar, jag ser en finurlig glimt i hennes öga och förstår att det har hänt något mellan henne och Mattias där ute i skogen, fast jag inte får veta vad.

Det är det sista kvällen barnen är här. Det är sent, och jag har bestämt mig för att gå en liten promenad för att liksom säga ”hejdå”. Det känns så konstigt att det snart är över.
Jag går förbi flygeln, där allt verkar lugnt, konstigt nog eftersom det är sista kvä...