Diktatorer emellan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en regnig höstmorgon när han klev upp ur sängen den dagen. Det var den 14:e oktober 1939. Han tänkte att ”nu kommer nog den första snön nå staden snart. Det var då tiden hann i kapp honom; han var faktiskt i borgmästarbyggnaden i Vladivostok nu och inte hemma i storpalatset i Moskva. ”Höstarna brukar åtminstone vara två veckor längre här än i Moskva, det är ett kustnära klimat”.

Det knackade på dörren och kamrat Molotov kom in. Han hade nyheter om att Adolf hade rönt stora framgångar i Österrike och det resulterade i en massa extra arbete för utrikesministeriet och propagandaministeriet här hemma.

Han visste att Adolf inte var att leka med trots att både han personligen och utrikesminister Molotov hade undertecknat traktaten som herr Ribbentrop lämnat i deras händer vid ett tidigare statsbesök.

Nu började han faktiskt inse vilken fara ett ytterligare utökat inflytande för nationalsocialismen skulle få för Europas kommande politiska utveckling.

För att stäva det helvetiska händelseförloppet och om möjligt till och med sätta stopp för det så beordrade han ett möte mellan dels honom själv och dels marskalk Zhukov och kamrat Kalinin.

De bägge kamraterna hade enligt hans tycke mycket insiktsfulla analyser om världsläget och de var sympatiska med honom på alla områden. Det var därför han valde att följa deras råd.

Som skenmanöver kom de överens om att han skulle avgå från posten som generalsekreterare i SUKP, ta landvägen till Malmö, därifrån färdas över vattnet till Kiel och slutligen ta sig till Berlin för att där (i egenskap av sovjetisk diplomat) personligen ta livet av Adolf Hitler antingen med gift eller någon annan metod. Han skulle enbart ta en färdkamrat med sig och valet föll på justitieminister Valentij Beria.

Det första han företog sig att göra efter mötet med sina bägge förtrogna var att i ilfart inleda hemfärden mot Moskva. Resan, som vanligtvis brukade ta två veckor, tog nu bara tre dagar.

Nu, då han äntligen var tillbaka i sin hemstad tillika landets huvudstad så började han med de sista planeringarna inför den kommande, statsomvälvande kuppen. Han beslöt även att följande dag hålla en slutgiltig presskonferens med sina tillförlitliga och självuppoffrande kamrater i politbyrån.

När han anlände till konferensen dagen därpå så stod det stora skaror av arbetare utanför byggnaden där konferensen skulle hållas. Tanken slog honom att folket omöjligen kunde känna till att han skulle avgå (eller överhuvudtaget veta vart mötet skulle hållas) redan innan han tillkännagivit för sina planer inför unionens samlade befolkning. Det hade faktiskt varit en omfattande censur kring ämnet.



Nu var han i alla fall där, i talarstolen. ”Jag tänker fatta mig mycket kort” sa han och fortsatte vidare ”Jag, Iosif Vissarionovich Dzhugashvili tänker i egenskap av generalsekreterare i SUKP och således även Sovjetunionens statschef ta ett beslut som kommer påverka allas vårat liv. Eftersom jag har full bestämmanderätt på alla politiska beslut i den här statsbildningen så kan jag bestämma när landet ska byta statschef och vem landets statschef ska vara. När jag nu har den möjligheten så avgår jag från alla mina förtroendeposter i det här landet och låter kamrat Georgij Malenkov efterträda mig i väntan på att en folkomröstning (om landets blivande statschef) kan komma till skott i januari, 1940.”

När han kom hem så rakade han av sig sin ökända mustasch, packade det som behövdes och sökte reda på kamrat Beria, för att med honom använda sig av första bästa färdmöjlighet till Leningrad.

När de stått vid vägen och väntat i två timmar så kom det första fordonet. Det kördes av en turkmensk fåraherde och eftersom han hade gott om plats så var det klart att han erbjöd dem skjuts.

Efter åtta timmars bilfärd och de forna toppolitikernas första möte med den usla sovjetiska infrastrukturen så hade de bara nått fram till Pavlovsk, så de beslöt sig för att övernatta i ett övergivet skjul utanför den lilla staden för att vila upp sina krafter fram till morgondagen.

De bägge forna statsmännen hade inte sovit i en höstack sedan oktoberrevolutionen för drygt tjugotvå år sedan. Det var dessutom länge sedan de hade ätit annat än rysk kaviar till frukost. Nu fick de återigen känslan av att vara en del av det ryska proletariatet och kunde även återigen börja beteckna sig som vanliga medborgare.

Från Pavlovsk till Leningrad var det bara en timmes bilfärd så de skulle vara i staden innan lunch. Väl där så ställdes de inför ett ultimatum. Skulle de ta landvägen eller sjövägen över den finsk-sovjetiska gränsen? Efter många om och men bestämda de sig för landvägen, eftersom det låg farligt många tyska u-båtar i trakterna kring finska viken.

Förvånande nog så stötte de inte på några som helst problem i den finska tullen, de finska tjänstemännen tyckte att deras pass var helt i ordning (naturligtvis var de förfalskade). Förmodligen skulle de inte ha lika god tur under precis hela resan.

I Finland liftade de varje dag med nya fordon och sov varje natt i övergivna hus eller vindskydd. Så fortsatte resan hela vägen till Torneå vid den svenska gränsen, då de återigen skulle ta sig igenom en tullkontroll.

Beria visste att de flesta svenska sovjetsympatisörerna levde här i norra Sverige, så man kanske skulle kunna ta hjälp av dem på något sätt genom tullen. Problemet var bara att de bodde i Sverige och de själva på andra sidan gränsen, i Finland.

När de hade tillbringat en vecka i sin tillfälliga bostad i Torneå, så hade de kartlagt lokalbefolkningens resvanor tillräckligt för att ha gjort en plan för att ta sig in i Sverige.

Det var nämligen som så att det kom många svenska leveranser av olika varor flera gånger om dagen här i gränstrakterna och norrbottensborna verkade ha väldigt goda handelskontakter med finnarna. Deras plan var att vid något tillfälle kontakta någon svensk affärsman som körde över gränsen de närmsta dagarna.
De gick så en dag till ett vandrarhem i staden där de visste att många svenskar brukade äta lunch och hittade en ung man vid namn Rolf Hagel som brukade köra timmer över gränsen varje dag. De berättade om sin situation för honom och han kunde tänka sig att smuggla dem över gränsen mot en viss ekonomisk ersättning och så blev det.

Två timmar senare befann sig de bägge männen för första gången i sina liv på svensk mark. Problemet var bara att de var i fel ände av landet, planen var att ta sig till Malmö och det betydde att resan var långt ifrån över för deras del.

De visste sedan tidigare att Sverige hade ett välutvecklat kollektivtrafiksystem med tågstationer i landets alla hörn, så även här i Kalix. De använde sig av sin rysk-svenska ordbok och lyckades utläsa och översätta att nästa tåg skulle komma om en timme och fyrtiofem minuter. Här i Sverige fanns det möjlighet att kunna åka raka vägen från Kalix till Malmö, om man så ville. Denna resa skulle i och för sig ta två dygn och kosta en massa pengar, men nu var de trötta på att lifta.

Kassörskan och alla resenärer på tågstationen tittade konstigt på dem när de betalade mer än vad medelsvensson hade i månadslön för en tågresa (som i och för sig var ungefär 200 mil lång).

De fick se en glimt av Stockholm i förbifarten, den staden som Lenin köpte sin berömda rock i och det var den rocken som han använde varje dag under resten av sin levnad sen.

När de hade åkt i en sisådär 43 timmar i sträck så började de tro och hoppas att de snart skulle vara framme och det hade de rätt i eftersom det ekade i högtalarna något om Växjö. De kunde sin geografi och visste att Växjö inte ligger alltför långt från Malmö och tågen här i Sverige var faktiskt mycket mer välservade och dessutom snabbare än i hemlandet.

Nyligen komna till Malmö så började de leta reda på stadens hamn, som de skulle ta någon lämplig färja ifrån.

Det var livsfarligt att åka över Östersjön med tanke på alla tyska ubåtar, men alla farvatten i Europa var förvisso sprängfyllda med tyska ubåtar för tillfället. Det var för övrigt inte så särskilt troligt att tyskarna skulle attackera en svensk neutral färja, det hade i alla fall inte hänt hittills under kriget.

Först och främst var de tvungna att skaffa fram svenska pass (för det skulle vara totalt omöjligt att ta sig in i Tyskland som sovjetisk medborgare) och eftersom de hade kontaktmän och diplomater från sitt eget land i Malmö (som var landets tredje största stad) så var det riktigt enkelt att skaffa sig dessa pass.

Färjan var en av landets största så där kunde de lätt smälta in i mängden av personer vilket var positivt för deras del. De hade även tur att de lyckades köpa till sig ett par biljetter, för när de kom fram till biljettförsäljningen var det bara sju biljetter kvar.

Resan över sundet gick utmärkt och de bägge kamraterna kunde ta sig över den tyska gränsen och in i Kiel. Den stora frågan var nu hur de skulle ta sig till rikets huvudstad och det var nog inte så särskilt stor sannolikhet att de överhuvudtaget skulle klara av att ta sig dit, om möjligt i alla fall inte bägge två.



De liftar med en bonde till Lübeck, han verkar reagera på deras östeuropeiska brytning, så de vill inte prata mer med honom än nödvändigt. Efter en timme är de framme och de hoppas innerligt att mannen de just åkt hit med inte är Gestapoagent, eller någon tjallare anställd av regeringen.

De förstår att det inte är klokt att lifta med någon mer av lokalbefolkningen om de inte vill åka fast. Det är otroligt riskabelt och onödigt att ha någon kontakt med folk som mycket väl kunde vara direkt anställda av regeringen eller åtminstone medlemmar i NSDAP.

De tar några övergivna militärcyklar som de hittar i ett dike vid vägkanten någonstans i det nordtyska höglandet och cyklar österut med dessa, så att de efter fem dagar når hansestaden Wismar. Från Wismar är det bara ungefär 30 mil till Berlin och de vet att den farligaste delen av resan fortfarande är framför dem.

De sista etapperna i den långa resan kräver en hel del planering så de stannar i Wismar och bosätter sig i en gammal kolmila i granskogen. Efter tio dagar så har de planerat och vilat ut sig tillräckligt mycket för att fortsätta färden.

Under den kommande veckan så cyklar de drygt tolv timmar om dygnet på olika skogsvägar tills de anländer till Neustrelitz. De diskuterar kring det militära läget i Nordtyskland och resonerar som följer: Beria säger: det är ett under att vi inte har blivit tvungna att mönstra eller fått arbeta med krigsförberedande verksamhet under det tyska försvarsministeriets ledning. och Iosif svarar: det finns nog några förklaringar till detta. För det första så skulle inte ens Nazityskland vilja ta ut 60-åriga herrar i strid och för det andra så har vi svenska pass och vilket land skulle väl vilja använda ett annat lands medborgare i sin armé (om de nu inte vore anställda legosoldater förstås), det bäddar bara för utländskt spioneri.

”Bara för att vi förmodligen inte kommer bli uttagna till strid i det här landet så betyder inte det att vi ska vara mindre försiktiga”. De fortsatte alltså att använda vägar som inte tycktes ha blivit använda sedan det första världskriget som en försiktighetsåtgärd. Efter ytterligare några dagars cyklande så anlände de till den avskilda lilla staden Neuruppin som knappt hade några vägförbindelser med några andra tyska städer.

I Neuruppin fanns det (precis som det sovjetiska utrikesministeriet lovat dem innan avresan) en stor byggnad med telefonförbindelser med hela Nordtyskland som den sovjetiska unionen hade förhandlat till sig med von Ribbentrop tidigare samma år.

De bosatte sig där, inrättade sitt högkvarter och lyckades locka dit alla sovjetiska spioner och diplomater i den norra delen av detta rike. Efter fem dagar var det etthundratrettio människor samlade i det lokala högkvarteret.

De bestämde sig för att sända ett telegram till politbyrån hemma i Moskva, som i sin tur skulle bli ombedda att skicka ett telegram till regeringen i Berlin om att Sovjetunionen snart skulle komma att skicka en diplomatisk delegation till staden.

Hitler gick förstås på hela planen och välkomnade alla sovjetiska diplomater som skulle komma att anlända till Berlin någon gång under de närmsta två månaderna.
Iosif beslöt därför att lämna sin färdkamrat i Neuruppinkolonin, men själv planerade han för en kommande Berlinresa tillsammans med en d...