Den vassa kanten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

-Miss Random är här, hördes min hushållerskas gälla röst från nedervåningen.
En stund senare så öppnades kontorsdörren och in kom en mycket vacker ung dam i 20-årsåldern.
-Mr Rubert? frågade hon.

Hon granskade mig uppifrån och ner med en väldigt kritisk uppsyn.
Jag förstod henne mycket väl. Min lite runda, korta kropp med det runda lite skalliga huvudet kan inte ha sett så imponerande ut.

-Ja, det är jag, svarade jag. Ni måste vara Miss Random.
-Ja, men kalla mig för Hanna, bad hon.
-Slå er ner, sa jag och erbjöd henne en stol.
-Tack så mycket, sa hon.


-Det här är ett mycket personligt fall för mig så jag vill ha ert fulla engagemang om ni åtar er fallet.
-Naturligtvis, svarade jag.
- Jag har varit hos flera andra detektiver men ingen av dem har velat åta sig fallet.
Tillslut så såg jag en annons i tidningen om ett av dina uppklarade fall. Jag tror att du är rätt man för fallet.

Hon förvånade mig mycket med sitt sätt att tala. Hon var en mycket vacker kvinna med ett lite busigt utseende. Men ändå så var hon väldigt korrekt och allvarlig när hon började berätta om sitt fall.

-Detta hände för 17 år sedan då jag bara var ett barn. Jag bodde tillsammans med min moster och mamma i en lägenhet i stan. Men min moster trivdes inte med att bo i en stor stad. Hon flyttade i stället själv ut till en liten by i närheten.
Hon försörjde sig till en början som barnflicka hos en familj. Men efter ett tag så träffade hon en man i 40-årsåldern. Han erbjöd henne ett jobb som assistent på hans glasmästeri.
I början så var de inget annat än vänner. Men hon förälskade sig i honom och bestämde sig för att få honom att älska henne, till varje pris.

Hennes enda problem var att han var gift! Roger, som han hette, var gift med en strikt dam i hans ålder. Men det var känt att han hade haft affärer med unga damer tidigare. Hon förförde honom till hundra procent. Efter ett tag så flyttade hon in i hans hus. Frun tog det med en otrolig fattning och accepterade det till en viss del. Men folket i byn tyckte det var skamligt av Tiffany, som min moster hette. En av dem, Rogers och Elicias trädgårdsmästare, sökte upp henne och pratade med henne. Han var en mycket god vän till familjen. Han sa att hon var för ung för Roger och om hon inte lämnade Roger ifred, så skulle han se till att hon gjorde det. Men moster var förälskad.

Hon var en av dem som aldrig ger upp när dom vill ha något. Ungefär en månad efter de att moster hade flyttat in så hördes Elicia och Roger gräla i trädgården.
Elicia grät och skrek åt honom att om inte Tiffany flyttade ut, så skulle hon göra det. Efter en stor diskussion med tårar och hot, sa Roger att han skulle se till att moster flyttade ut.

Två dagar senare så mördades Roger!
Tiffany hittade honom död i hans verkstad. Någon hade huggit honom i halsen med en glasskärva. Det var blod i hela rummet.

Den självklara mörderskan var så klart min moster!
Hon var den enda av dem som kände Roger, som hade ett motiv till att döda honom.
Dessutom så pekade alla bevis på henne.
I ett av husen som låg intill mordplatsen, så hade en dam sett Tiffany ta sig in verkstaden genom ett fönster. Ungefär en kvart senare så hade hon sätts lämna verkstaden. Grannen berättade att hon hade verkat stressad och uppspelt. Det bevisades också genom att polisen hittade mosters fingeravtryck på fönsterkarmen.

Hon blev dömd till livstid. Två år senare så dog hon i fängelset.
Två månader innan hon dog så fick jag ett brev från henne där hon skrev att hon var oskyldigt dömd. Min mamma dog för fem år sedan. Hennes sista önskan var att jag skulle reda ut mordet. Det är därför jag gör det här.

Hanna gjorde en dramatisk paus innan hon fortsatte.
-Jag vill att ni tar reda på sanningen, vad den än bevisar, sa hon.

Jag la pannan i djupa veck och funderade. Det var ett mycket svårt fall, eftersom brottet ägde rum för så länge sen. Jag visste inte om jag skulle klara av att reda ut det hemska mordet.
Jag ville inte lura flickan så jag sa till henne som det var.

-Jag ska vara ärlig emot dig.
Jag vet inte om jag kommer att klara av att reda ut fallet. Men även om jag gör det, så vet jag inte om sanningen kommer att glädja dig.

Hon svarade mycket sakligt:
-Det vet jag mycket väl. Men om det finns någon chans att du skulle kunna ta reda på vad som hände, så tar jag den risken.
-Okej, svarade jag. Då så sätter vi igång.

Hon gav mig ett strålande leende och gav mig en bunt med papper.

-Här, sa hon. Det är protokollet från rättegången.

Jag ögnade igenom dem och såg att en av försvarsadvokaterna hade gått bort för drygt 7 år sedan.

-Jag vet att en av advokaterna har gått bort, sa hon. Men den andra försvarsadvokaten bor här i närheten.
Jag bestämde mig för att tala med alla inblandade. Både de som var med på rättegången och de som kände Roger.
Jag frågade Hanna om hon visste vilka som var inblandade.
-Tyvärr vet jag bara vissa, svarade hon. Men de andra inblandade kan du nog få tag på genom advokaterna och polisen.
-Kan du ge mig de namn som du har frågade jag.
– Naturligtvis, sa hon. Ge mig bara en stund att tänka så ska du få de namn som jag kan minnas.

Hon lutade sig bakåt och tänkte. Det syntes på henne att det här fallet betydde väldigt mycket för henne. Jag bestämde mig att göra allt för att lösa det här fallet!

-Nu tror jag att jag kommer ihåg de flesta, sa hon.

Jag tog fram mitt anteckningsblock och väntade på att hon skulle börja.

-Först så var det såklart Rogers fru, Elicia, började Hanna berätta. Men hon hade ett säkert alibi. Trädgårdsmästaren hade hört henne tappa ett glas i huset samma tid som Roger hade blivit mördad. Det var alltså omöjligt för henne att ta sig till hans verkstad som låg 2 mil därifrån.

Själv så trodde jag inte att Elicia kunde vara mördaren. Men jag skulle vara tvungen att utreda varje spår.

-Sen var det Bloster, Rogers och Elicias trädgårdsmästare, fortsatte hon. Men han var nog egentligen aldrig misstänkt. En av grannfruarna hade sett honom när han var ute och klippte gräset.

-Skulle jag kunna få se brevet, som du fick av din moster, från fängelset? Undrade jag.

Hon sträckte tveksamt fram brevet mot mig.
Jag började läsa det tyst för mig själv.

Kära Hanna!
Som du vet så sitter jag i fängelset.
Jag vet inte hur mycket din mor har berättat för dig.
Men jag hoppas att du vet att jag är oskyldig.
Jag vet att du litar på mig och jag hoppas
att det finns någon som kan bevisa det också.
Jag tänker på dig varje dag, och hoppas att du har det bra!
Jag hörde från din mor att du har lärt dig läsa!
Vad roligt!
Jag älskar dig jätte mycket och hoppas att vi snart ses!

// Moster Tiffany

Det syntes tydligt att mostern hade försökt förklara för Hanna vad som hade hänt, utan att göra henne upprörd.

-Vad tror du? frågade hon mig.
-Jag vill inte säga något, förrän jag har bevis, svarade jag.
-Tror du att du kan klara ut fallet?

Jag såg att hennes ögon var på väg att tåras. Men jag sa som det var.

-Jag vet inte. Men jag ska göra allt vad jag kan för att göra det, sa jag med en mycket bestämd röst.
-Gå hem nu. Jag söker upp dig när jag har något att berätta.
-Tack! sa hon. Du vet inte hur mycket din hjälp betyder för mig.

När hon gått satte jag mig ner för att fundera en stund.
Jag skulle vara tvungen att besöka alla inblandade. Men jag visste inte vem jag skulle börja med.

Efter en stunds tänkande så kom jag fram till att det nog var bäst att höra åklagarens historia först.

Jag ringde upp honom och bestämde en plats och tid som vi skulle ses på.

Ungefär tre timmar senare så satt jag med Mr Gorger, åklagaren, på en restaurang i närheten av hans hus.

Jag presenterade mig och berättade vad jag hade för ärende.
Förvånande nog så mindes han fallet mycket väl.

-Det fallet är ett av mina annorlunda fall, sa han.
Hon som var anklagad kämpade som en lejoninna under hela rättegången. Hon menade hela tiden på att hon var oskyldig. Trots att alla bevis pekade på henne.

Jag såg hur han smålog lite under tiden han berättade.
Han verkade tycka att det fanns något komiskt i berättelsen.

-Mr George, sa jag. Varför tror du att hon kämpade så hårt? Jag menar, hon var ju som dömd på förhand.
-Jag vet inte, svarade han. Jag tror att det var för flickans skull, sa han.
-Vilken flicka, undrade jag.
-Jag tror att det var hennes systerdotter, sa han. Den lilla flickan var bara nått år när det hände, sa han. Dem hade tydligen stått mycket nära varandra.

-Du tror alltså att hon var skyldig, undrade jag.
-Det är klart att hon var skyldig, utbrast han. Det fanns inga andra misstänkta.
Hon var den enda med möjlighet och motiv, sa han.

Jag tackade för samtalet och började gå hemåt.
Senare på kvällen så bestämde jag mig för att ta med mig Hanna till brottsplatsen.
Dagen där på så tog jag och Hanna min bil till den lilla byn.
Jag överraskades över hur vackert det var.
Överallt såg man blomstrande ängar och vackra små sjöar.
När vi kom fram så började Hanna skaka. Vi gick långsamt mot det hus där Roger och Elicia hade bott.

Vi gick igenom en gammal grind. Trädgården var full med ogräs och vildblommor. Det var väldigt vackert. Men det syntes på huset att något hemskt hade hänt där.
Det såg så lugnt och övergivet ut. Det såg nästan ut som ett sagohus. Elicia hade flyttat därifrån bara några veckor efter mordet hade begåtts.

Vi gick in genom farstun och mot köket.
Överallt där vi gick så knarrade det i golvet. Det var nästan kusligt att gå där. Jag förstår inte att Hanna klarade det. Men som genom ett under så höll hon sig upprätt.

När vi kom in i köket så skrek Hanna till. I rummet så stod det en man. Han hade ett barskt utseende. Jag skulle tro att han var i 60-årsåldern.
Vi hade tydligen överraskat honom. Han tappade glaset som han höll i handen.
-Vilka är ni frågade han misstänksamt.

Jag presenterade oss och frågade vad han gjorde i huset.

-Jag bor i huset bredvid, sa han.
-Har du bott där länge, frågade jag.
-Ja, svarade han. Jag har bott där i drygt 17 år. Innan det så var jag trädgårdsmästare här. Men sen så hände det en hemsk sak så jag var tvungen att flytta.

Jag såg hur Hanna stelnade till. Hon bara stod och stirrade med öppen mun.
Jag förklarade varför vi var här, och undrade om han skulle vilja hjälpa oss.

Han sa att han gärna gav sin del av berättelsen. Han frågade om vi kunde gå in till han i stället. Han drack alltid sitt eftermiddags kaffe 17.15.

-Har du gjort det länge? frågade jag.
-Ja, svarade han. Det har jag gjort de senaste 30 åren.

-Skulle du kunna berätta vad du hade för relation till Roger och Elicia?

-Självklart, svarade han.
Jag älskade Roger, började han berätta. Han var som min bror. Vi hade känt varandra sen barnsben. Han träffade Elicia när han var ung. De förälskade sig i varandra. De gifte sig drygt 6 månader efter att de hade träffats för första gången. Jag har alltid tyckt att de gifte sig för tidigt. Det sa jag också till Roger. Men han lyssnade aldrig på vad jag sa. Han var en man, med en vilja av stål.
Rogers affärer med yngre flickor irriterade alltid Elicia. Men till slut så vande hon sig. Det varade alltid under en kort period. Efter det så kom han alltid och bad om ursäkt.
Själv tycker jag att hon skulle ha lämnat honom. Men hon stod ut. När Tiffany kom så förändrades allt. Jag märkte på Roger att det var något annorlunda. Det var mer allvar. Ett tag så pratade han till och med om att lämna Elicia. Jag sökte då upp Tiffany och varnade henne från att fortsätta umgås med Roger. Hon var fel för honom. Hon förhäxade honom. Han blev en annan person när han var med henne. En flamsigare och på ett sett gladare person. Men han blev också mycket mer lätt irriterad och argsint. Men Tiffany vägrade att lyssna på mig. Hon sa att de älskade varandra. Men hon sa också att vad än Roger hade sagt, så skulle hon knäcka mig. Jag förstod aldrig vad hon menade med det. Men hon fick fel i alla fall. En dag, när jag höll på att rensa ogräs i trädgården, så hörde jag när Roger och Elicia grälade. Elicia skrek och grät. Hon sa att om Roger inte såg till att Tiffany flyttade, så skulle hon flytta. Efter många skrik och tårar, så lovade Roger att han skulle se till att Tiffany flyttade ut.

Jag såg hur Blosters ansiktsuttryck förändrades när han nu fortsatte.

Samma dag hörde jag hur Roger och Tiffany smög iväg till ladan. Jag visste förstås att Roger skulle berätta för Tiffany hur det stod till. Mycket riktigt så var det så. Roger kom tillbaka med Elicia. Han förklarade för henne att nu hade han berättat för Tiffany att hon skulle vara tvungen att flytta ut. Konstigt nog såg det inte ut som om Elicia tog till sig det som han sa. Hon stod bara och stirrade på honom. Jag antar att hon var glad för att det hela var över.

Två dagar senare så satt jag, hushållerskan, Elicia, Roger och Tiffany och åt middag i trädgården. Efter en stund så ursäktade sig Tiffany och gick upp mot huset. Roger gjorde detsamma. Han var tvungen att åka tillbaka till verkstaden och jobba.
Elicia och jag började plocka undan. När vi var klara så gick jag ut för att klippa gräset.

En stund senare så hörde jag hur Elicia tappade ett glas i golvet på övervåningen.
Jag kommer ihåg att jag tittade på klockan för att se när jag skulle in till stan. Den var drygt 17.25. Efteråt så visade det sig att det var ett otroligt viktigt klockslag. En timme senare så kom Tiffany körande med bil, in på gården. Hon grät och skrek att Roger var död.
Hon upprepade meningen ett tiotal gånger. Jag trodde först att hon ljög för oss. Men efter en stund så förstod jag att hon var allvarlig. Jag sprang in i huset och ringde polisen. Då kom Elicia in i köket. Hon frågade vad som hade hänt.
Jag berättade det så skonsamt som jag kunde för henne. Men jag var själv i chocktillstånd. Hon började gråta och skrek att hon skulle döda henne.
Jag förstod att det var Tiffany hon syftade på. Jag försökte lugna ner henne. Men hon var galen. Hon sprang ut på gården och tog stryptag på Tiffany. Jag fick dra henne därifrån för att hon skulle lämna Tiffany i fred. Efter ett tag så brast det för henne. Hon la sig på gräset och brast i gråt. Det var hjärtskärande att lyssna på.



Jag hörde hur krass och bitter hans röst blev.

-Tiffany satt på en stol och bara stirrade ut i luften, fortsatte han sin berättelse. Någon gång ibland mumlade hon något ohörbart. Jag antar att hon ångrade sig. Jag hatar henne för det hon gjorde. Senare så hittade man två väskor, fulla med alla hennes saker, i hennes bil. Hon hade troligtvis tänkt döda honom och sen sticka därifrån.

-Du tror alltså att hon var skyldig, frågade jag.
-Det fanns ingen som hatade Roger så mycket, så att den skulle kunna döda honom, sa han. Men hon var den som hade störst motiv.
Dessutom så pekade alla bevis på henne.
Jag trodde inte att hon var så våldsam. Varje dag så tänker jag på det som hände. För varje dag som går, så hatar jag henne mer.

Alla tre satt tysta en stund och tänkte på vad han hade sagt. Jag visste inte vad jag skulle tro. Det märktes tydligt vad han tyckte om Tiffany. Jag hoppades att hans berättelse inte påverkades av det.

Jag tackade för samtalet och lovade att jag skulle söka upp honom om vi fick fram något.

Jag såg på Hanna att hon inte skulle klara av så mycket mer. Efter att ha skjutsat hem Hanna till sig så åkte jag vidare till polisen. Jag läste igenom rapporten och obduktionsrapporten. Det stod att man hade hittat Tiffanys fingeravtryck på fönsterkarmen vid brottsplatsen.

Dödsorsaken var ett hugg i halsen med en glasskärva. Man hade inte sett några spår efter strid eller kamp. Man trodde istället att Roger hade känt den som mördade honom. Det var blod i hela rummet. Men blodet hade kommit dit efter Roger hade mördats. Troligtvis hade mördaren släpat kroppen genom rummet. Men inga tydliga fingeravtryck hittades på liket. Man hade alltså gått på de bevis som fanns. Och enligt de bevisen så var Tiffany skyldig.

Jag bestämde mig för att söka upp en av nyckelpersonerna dagen där på. Jag skulle åka och hälsa på Elicia Geer, Rogers fru.

När Elicia öppnade dörren, till den lilla lägenheten där hon bodde, såg jag hur hon ryckte till.

Jag presenterade mig och sa varför jag hade kommit.
Hon bjöd mig in i lägenheten och satte på tevatten. Jag satte mig i en av hennes slitna soffor. När jag tittade mig omkring i lägenheten så såg jag hur gammalt allting var. Elicia själv var en ganska kort, nätt dam i 60-årsåldern. Hon såg väldigt dyster ut, när hon kom in med te och några kakor.



-Kan du berätta vad du gjorde tidigare den dagen? frågade jag.
-Låt mig tänka efter en stund bara.

Hon funderade en liten stund innan hon fortsatte.

-Jag vaknade vid 7. Efter att ha varit ute och gått i drygt en timme, så cyklade jag till bygdens handelsbod och handlade. Vid tio gjorde jag i ordning förmiddagsfika åt Roger, Bloster och Tiffany.
-Varför bodde Tiffany hos er efter att Roger hade sagt att han skulle lämna henne? undrade jag.
-Jag tyckte synd om flickan. Hon hade ingen bostad. Jag och Roger tänkte låta henne bo hos oss i vårat gästrum. I alla fall tills att hon hittade ett eget.

-Vad gjorde du efter att ni hade fikat?
-Jag hängde upp tvätt i kanske 30 minuter.
16.00 så var maten klar och vi satte oss att äta.
Tiffany ursäktade sig och gick upp mot huset.
En stund senare så gick också Roger ifrån bordet. Han sa att han var tvungen att fara till verkstaden för att jobba.

Jag och Bloster plockade undan disken. Efter det så gick jag in i huset och stökade runt lite i vårat sovrum. Det var då som jag tappade ett glas i rummet.

Vid halv sju så hörde jag Bloster ringa till polisen. Jag gick ner i köket och frågade vad som hade hänt. Bloster haspade fram något om att Roger var död.
Jag visste vem det var. Jag visste att det var Tiffany. Jag skrek och sa att jag skulle döda henne. Jag minns att jag försökte strypa henne. Men Bloster stoppade mig. Jag hatar henne. Jag kommer alltid att hata henne för det hon gjorde.

-Så du är säker på att det är hon som är mördaren, frågade jag.
-Ja, det är jag. Det finns ingen annan som skulle kunna ha gjort det.

När jag lämnade henne så var jag mycket fundersam.
Jag tänkte åka förbi handelsboden som Elicia hade talat om.

Jag åkte förbi Hanna och berättade om den senaste dagens möte.
Jag såg på henne att hon inte visste vad hon skulle tro. Hon vågade inte hoppas på att jag skulle klara av att reda ut fallet. Men hon ville inte heller förlora hoppet.

-Jag gör så gott jag kan, sa jag. Om det inte räcker så får jag jobba på det lite till.

Ett leende föll på hennes läppar, innan hon svarade.

-Jag vet att du gör ditt bästa sa hon. Men min mamma ville så gärna att fallet skulle klaras upp och så här nära har jag aldrig varit förut.


Två dagar senare satt jag i bilen på väg mot handelsboden, som Elicia hade besökt dagen då Roger mördades.

När jag kom in i den lilla affären så kände jag genast lukten av nybakade bullar.
Precis då så kom det ut en ung fräsch kvinna bakdörren. I sin hand hade hon en plåt med bullar. Jag frågade efter ägaren.
-Det är jag, svarade hon.
-Jobbade du här för 17 år sedan? Frågade jag.

Jag såg att frågan överraskade henne. Så jag förklarade varför jag var här.

-Nej, sa hon. Men en av mina anställda gjorde det.
Vill ni tala med honom? undrade hon.
-Ja, det vore jättesnällt, sa jag.

Hon gick in i ett rum bakom kassan och ringde.

-Han kommer om en minut, sa hon.

Efter en liten stund så öppnades dörren. In kom en liten rynkig farbror. Han måste ha varit minst 80 år gammal. Han presenterade sig som Albin Fritser.
Jag hälsade och frågade om han hade känt Roger och Elicia Geer.

Han svarade genom att muttra fram något ohörbart.

-Ursäkta, sa jag frågande.
-Visst kände jag dem, sa han. Fast bara på långt håll. Elicia var ofta här och handlade.
-Vet du om hon var här och handlade samma dag som Roger mördades? Undrade jag.
-Jag vet inte säkert, svarade han. Men jag kan se efter.

Han gick till rummet bredvid och började leta i några pärmar.
Ägarinnan berättade att de som ägde affären hade försökt att spara alla kvittona.

En stund senare så kom den gamla gubben tillbaka med ett strålande leende på läpparna.

-Jag hittade det! utbrast han.
Elicia Geer var här lördagen den 7 maj för 17 år sedan.
Hon köpte ett långt ljus, en ask med tändstickor och en tjock tråd.

Jag tänkte på vad han hade sagt. Efter en stunds funderande så kom jag på det! Jag tackade för hjälpen och frågade om han kunde närvara vid en liten middag dagen där på. Han svarade och sa att han skulle vara där.

När jag kom hem så satte jag mig på mitt kontor och tänkte. Jag ringde till Hanna bad henne att ringa Mr Bloster, och be honom att närvara vid ett möte dagen där på. Hon lovade själv komma. Hon skulle försöka få tag på Mr Bloster innan kvällen.
Jag ringde själv till Elicia. Hon sa att hon skulle vara där.
Dagen där på, när jag var på väg till Elicias och Rogers gamla hus, så märkte jag till min förvåning att jag var nervös. När jag kom fram till huset såg jag att alla var där. Jag gick emot dem med lugna och bestämda steg. Jag hörde att Elicia och Bloster satt och diskuterade något. När de såg mig så blev alla helt tysta. Jag satte mig på en stol och presenterade Hanna för dem andra.

Elicia undrade varför Albin Fritser skulle närvara vid något, som hon uttryckte det, så känsligt och personligt fall. Jag svarade lugnt att hon snart skulle få reda på det.


-Ni undrar förstås varför jag har sammankallat er, sa jag.

De nickade instämmande.

-Vi är här för att reda ut mordet på Roger Geer, fortsatte jag.
Ni närvarade alla vid rättegången. Ni vet också, till stor del, hur polisens arbete gick till och vad de kom fram till.

Frågan är vem som skulle hata Roger så pass mycket att han eller hon skulle döda honom.
Om vi förutsätter att Roger skulle lämna Tiffany och återvända till sin fru, så är svaret mycket enkelt. Då skulle Tiffany vara den självklara mörderskan. Hon var då den enda som hade tillfälle och motiv.

Men om vi säger att Roger inte alls skulle lämna Tiffany. Om vi säger att det i stället var tvärtom. Att han skulle lämna Elicia. I så fall så sätts fallet i ett helt annat ljus. Varför skulle Roger låta Tiffany bo i hans hus om han skulle lämna henne?
Hade han gjort det med någon av hans tidigare älskarinnor?
Också det svaret är enkelt. Han tänkte låta henne bo där tills han kunde fly med henne.

Varför hade Tiffany packat sina väskor den dagen då Roger blev mördad?
Om man utgår från min teori så skulle nog hon och Roger fly samma dag som han mördades.

Varför mördades Roger på exakt den dagen?
Var det ett sammanträffande?
Jag tror att mördaren visste om att Roger och Tiffany skulle fly den dagen.
Det var därför han eller hon mördade Roger. För att han eller hon inte stod ut med tanken att Roger skulle lämna Elicia och den lilla byn.




Men det stämde inte.
Både Elicia och Bloster hade varsitt alibi. Något av deras alibin skulle i så fall vara falska.

Efter att ha varit hos Albin Fritser så visste jag vilkens. Elicia hade varit där och handlat rep, ljus och tändstickor. Hennes alibi var att Bloster hade hört henne tappa ett glas fr...