Mannen bakom frihetens mur

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mannen bakom frihetens mur

Lördagen 6 juni, 2009, Tyresö kommun

Mördaren kom i en silverfärgad Volvo S40. Ett bilmärke som varken var uppseendeveckande eller ovanligt.

Han stannade framför garageuppfarten utanför en gul trävilla, som låg delvis skymd bakom yviga gröna buskar, och klev ur. En snabb blick åt höger och vänster sa honom att läget var klart. När han gått fram till den mörka trädörren såg han på sitt digitala armbandsur - 13:13 - sedan ringde han på.

Det hördes steg inifrån huset och dörren gled upp. Flickan som hade öppnat var i femtonårsåldern och blond. Hennes ansikte var vänligt, men något misstänksamt.

"Har du mamma eller pappa hemma?" frågade mannen. Flickan skakade på huvudet. "Nej, men de kommer nog om någon timme."

"Jag är från Centerpartiet i Tyresö, och jag har lite papper med mig som jag delar ut här i kvarteret", sa han och stack höger hand innanför kavajen.

De papper som hon väntat sig att mannen skulle ta fram visade sig dock vara en pistol. "Ner på knä", röt mannen samtidigt som han drog igen dörren bakom sig. Flickan ryggade först bakåt av skräck, men fann det säkrast att lyda ordern.

Mannen tryckte pistolen mot hennes panna, tittade henne i ögonen och sa:

"Du vet varför jag är här, var inte rädd." Men hon var rädd, det såg mannen när hennes bedjande mörka ögon mötte hans iskalla blå. Hennes hår är säkert färgat, tänkte han, synd att behöva förstöra det. Mannen log vänligt mot henne och kramade pekfingret kring avtryckaren. Pistolens ljuddämpare gjorde skottet nästan ljudlöst, offrets huvud kastades bakåt och kroppen säckade ihop.

Mördaren sänkte vapnet och såg på sina välpolerade, svarta skor. Med en suck av lättnad konstaterade han att de inte var nedstänkta.

Han avskydde blod.

Söndagen 7 juni, 2009, Stockholm

Egentligen var det meningen att folk skulle vila på söndagarna, men de fanns de som bröt mot den oskrivna lagen, bland annat chefen för Enhet 08 och hans närmast man. Enhet 08 var en liten specialgrupp som tillsattes när Sverige drabbades en något riktigt ovanligt kriminalfall, oftast ett mord.

Endast fem män och kvinnor arbetade i gruppen, och den hade bildats i Stockholm bara ett par månader tidigare, vilket framgick av namnet.

Chefen hette Erik Ekecrantz och var 34 år gammal, det var i hans stora lägenhet på Strandvägen som Enhet 08 hade sitt huvudkontor.

Erik och Enhet 08:s vicechef satt i lägenhetens största rum och diskutera en hopplös serie mord. Vicechefen hette Ulf Ekvall var tio år äldre än Erik, han hade tidigare arbetat inom Säpo. Han var lika lång som Erik, 184 centimeter, men där upphörde likheten. Ulf var kraftig och lätt överviktig, han såg alltid trött ut och det gråa håret var som vanligt okammat. Medan Erik valde att gå klädd i kostym, föredrog Ulf alltid sin slitna gamla läderjacka. Ingen vettig människa skulle kunna tro att Ulf var specialpolis, och alla misstog sig lika stort. Ulf kunde på ett par sekunder oskadliggöra en motståndare med sina bara händer, och han var en av Sverige skickligaste pistolskyttar.

"Man skulle ha suttit i kassan på ICA istället", stönade Ulf och lät sina väldiga händer slå i bordsskivan. "Då skulle man ha sluppit alla dessa mord med tillhörande lik. Att folk aldrig lär sig att man inte ska ha ihjäl sina medmänniskor. Du skall icke dräpa." Erik blängde surt på Ulf och svarade:

"Det hjälper inte att klaga. Igår blev en femtonårig flicka mördad, och hon är inte ensam. Inom loppet av några månader har fem personer av varierande kön blivit mördade, och samtliga var under nitton. Med den här tjejen är sex döda. Samtliga har blivit skjutna i sina hem då de varit ensamma, och ingen har hört något skott vilket tyder på ett ljuddämpat vapen. Gärningsmannen är utan tvivel samma, eftersom samma vapen har använts i samtliga fallen. Det rör sig om ett vapen med niomillimeterskulor, vilket är en vanlig kaliber. Men den mest skrämmande likheten känner du redan till." Ulf nickade.

"Ja, jag vet. Alla de mördade var födda fredag den trettonde, ett datum som oftast bara infaller ett par gånger om året. Killen som gjort det här är sjuk."

Erik höll med. "Han måste lida av någon tvångstanke, om det nu är en han. Men i väntan tills vi vet mer så får vi utgå från att det är en man", sa han och reste sig ut stolen. Han gick fram till teven och slog på den. Ett av de senare nyhetsprogrammen hade precis börjat och en journalist frågade ut en polis om gårdagens kallblodiga mord. Polisen hette Åke Dahlgren och arbetade i Tyresö, han svarade tålmodigt på de frågor han hade svar på, samtidigt som han hade svårt att erkänna att de inte hade något spår efter mördaren.

"Vi är chanslösa", klagade Ulf. "Det måste ske ett under om vi någonsin skall kunna gripa denna man." Erik svarade inte. Det fanns en risk att Ulf hade rätt.

Risken var faktiskt ovanligt stor.

Mannen i det vita rummet hade suttit på knä framför altartavlan i över en timme med ögonen slutna. Så öppnade han ögonen och såg på tavlan föreställande den person som han dyrkade över allt annat. När han reste sig suckade han av välbehag. Det vita rummet var bara tre gånger två meter och väggarna dekorerade med torkade blommor, men det var en enda plats i världen där han kunde känna fullständig trygghet och harmoni.

På alla andra platser, till exempel jobbet, kände han sig hela tiden förföljd och övervakad.

Kommissarie Åke Dahlgren vid Tyresöpolisen la med en suck på luren. Åke hade varit polis i över tjugo år och var omtyckt och erfaren, även om han dock kunde vara något slarvig i sitt arbete. Han var nästan två meter lång och hade hård blick och stålgrått hår, vilket gjorde att han hade något militäriskt över sig.

"Kärringar", mumlade han precis när kollegan Camilla Hansson kom in på hans kontor med en bunt papper. "Ursäkta?" sa hon och med arg röst.

"Förlåt, jag sa inte till dig", sa Åke. "Det var bara så att en kvinna ringde och talade om att en bil hade passerat hennes hus igår, du vet när mordet på flickan skedde. Hon bor tydligen ett hundratal meter från mordplatsen, och enligt henne passerade bilen strax efter ett, ungefär vid den tiden som man tror att mordet skedde. Jag frågade naturligtvis om den var något misstänksamt med bilen, och det var det tydligen inte. En helt vanlig Volvo som åkte förbi. Snacka om att ta upp polisens tid!"

"Det är kanske värt att kolla upp bilen, man vet ju aldrig..." började hon men Åke avbröt. "Det få du göra i så fall, själv drar jag hem. Att arbeta på övertid är onödigt." Han reste sig och lämnade sitt kontor. På bordet låg ett papper på vilket Åke hade krafsat ned bilens registreringsnummer som han fått av kvinnan som ringt. Camilla tog papperet, men plötsligt hördes ett gapskratt från rummet intill och nyfiken som hon var skyndade hon dit. Pappret stoppade hon i fickan och i nästa stund hade hon glömt bort det.

Klockan åtta på måndag morgon påbörjade Enhet 08:s tre män och två kvinnor sitt möte angående morden. Utöver Erik och Ulf fanns där den unge Sofia Holm, Mikael "Micke" Martinsson och Mikaela "Mickan" Malm - de två sistnämnda var båda något över trettio och arbetade oftast med spaning. Nio timmar senare gav de upp. Konferensbordet var då täckt av papper och tomma pizzakartonger, de hade inte kommit någon vart.

"Vi fortsätter i morgon", sa Erik. "Nu är i alla fall jag trött." Det hördes instämmande mummel från de övriga. "Vi borde höra med kollegerna i våra grannländer, och även på andra platser", föreslog Ulf Ekvall när de reste sig från bordet. "Det finns kanske en möjlighet att de har råkat ut för liknande mord."

"Bra idé", sa Mikael, och de andra höll med.

Erik nickade. "Jag hör med FBI i morgon, känner nämligen en kvinna där. Ulf tar Danmark, Micke Norge, och Mickan Finland. Sofia får åka med mig i morgon till den senast mördade flickan. Vi skall naturligtvis också ta kontakt med andra länder, exempelvis Frankrike, men det blir ett senare problem. Mötet är avslutat." Ulfs idé hade stärkt gruppens hopp, men det som retade Erik var att ingen tänkt på det tidigare. Svaret på en gåta kan ligga nära, men samtidigt väldigt långt borta. Erik erinrade sig rikspolischefen Olof Dahlbergs ord. Olof var nära vän till Erik, och han var en man som nästan aldrig hade fel.

Dagen därpå åkte Erik för att prata med den mördade flickans föräldrar. Med sig i bilen hade han Sofia Holm. Hon var med sina tjugofem år den yngste i Enhet 08, men trotts det en ovanligt skicklig polis - intelligent, lugn och trevlig. Visserligen saknade hon erfarenhet, men det skulle komma. Därför såg Erik till att ha med sig henne på så mycket som möjligt. Det finns ingen bättre skolsal än en blodig mordplats. Olof Dahlberg visste vad han pratade om, men så var han ju rikspolischef också. Medan Erik körde satt han djupt försjunken i tankar. Var det inte något med det senaste mordet som skilde sig från de andra? Fast det kanske bara var en idé som... Medan han tänkte lyssnade han med ett halvt öra på Sofias monolog. Hon kunde konsten att prata om allt på en och samma gång.

"...och så har ju den nya busslinjen bara visat sig medföra problem i form..." Erik kände igen det, men inte hade någon blivit mördad på en buss, dock så hände det att folk blev misshandlade, men var de födda den trettonde en fredag?

"...fast som du vet, Erik, så lyckades Miljöpartiet att föra fram en mer..." Det kanske hade något med morden att göra. Kunde en politiker ligga bakom? Nu fanns det dock inga bevis för att det var så, men å andra sidan...

"Erik! Stanna, du kör ju för långt!" Erik ryckte till och blev tvungen att backa några meter. Han hade helt enkelt inte märkt att han kört förbi villans grindpelare och garageuppfart. Sofia pekade på huset.

"Här är det." Som om inte han visste det, men han brydde sig inte om hennes kommentar. Han parkerade Enhet 08:s Volvo XC70 bredvid en svart Mercedes, som förde tankarna till den biltyp som presidenter och statschefer brukade åka i.

De klev fram till ytterdörren. Sofia tryckte in ringklockan samtidigt som Erik slog i dörrklappen av mässing. Nästan genast kunde de ana en gestalt genom det runda, frostade glaset. Dörren gled upp och en medelålders man med allvarligt ansikte såg frågande på dem. Erik och Sofia visade sina legitimationer.

"Erik Ekecrantz och Sofia Holm från polisen", sa Erik. "Skulle vi kunna få ställa några frågor angående mordet på er dotter?" Mannen nickade.

"Oskar heter jag. Oskar Johansson", mumlade han och nickade inåt hallen. "Vi sätter oss i vardagsrummet. Min fru, Kerstin heter hon, är också där."

Vardagsrummet var stort och välmöblerat med bokhyllor, ett par fåtöljer, en skinnsoffa med ett lågt bord och en stor teve. På väggarna hängde ett halvdussin tavlor i varierande storlek och med olika motiv. Ett par antika ryttarpistoler fanns också. Erik såg på Oskars fru om var i sin mans ålder, och Erik såg direkt att hon hade gråtit.

"Jaha", sa Erik rakt på sak. "Min första fråga är: Kan ni tänka er någon som skulle vilja ta livet av er dotter?" Oskars fru Kerstin skakade bara svagt på huvudet och snöt sig i en blå näsduk. Oskar svarade dock på frågan:

"Nej, varför då? Johanna var en så snäll flicka med vänner, och jag kan inte förstå varför..." Meningen försvann i ett snörvlande och Erik såg att Sofia vred sig i fåtöljen och försökte fästa blicken på en tavla. Även Erik själv önskade att han befunnit sig någon helt annan stans. Men han försökte att inte visa det.

"Skulle vi få se oss omkring lite i hennes rum?" frågade Erik som för att byta samtalsämne.

"Gör vad ni vill. Bara ni får tag i den där jäveln." Oskar lät nästan arg när han sa det. Sofia och Erik reste sig och gick tillbaka ut i hallen och upp för den trappa som borde leda till Johannas rum. Rummet såg ungefär ut som Erik förväntat sig, med säng, garderob, skrivbord och en bokhylla. Tapeterna var vita, med ett mönster av silverlinjer. Det fanns en liten platteve på ena väggen, men ingen dator, och Erik förstod att kriminalteknikerna redan varit där och plockat med sig den. Den kunde innehålla viktiga spår till mördaren. Sofia drog ut en låda i skrivbordet, och även Erik såg efter. Ett kollegieblock, pennor och en tub med någon slags handkräm - det var allt. De tittade även i de övriga lådorna och i garderoben, men de stötte inte på något som kunde hjälpa dem på rätt väg. Om något av värde funnits skulle teknikerna naturligtvis redan ha tagit det.

Erik vände sig till bokhyllan. Ett hyllplan var täckt av pocketböcker och under stod ett tiotal Beckfilmer. Utöver det fanns några inramade skolfoton och fotoalbum.

"Ska vi lämna rummet nu?" frågade Sofia. Erik såg på henne och nickade. De gick ned. För att komma till vardagsrummet var de tvungna att passera genom köket, och på det i övrigt tomma köksbordet låg en papperslapp. Sofia tycktes inte se den, men Erik stannade upp en sekund och såg på lappen med rynkad panna. Sedan ryckte han bara på axlarna och följde Sofia in i vardagsrummet.

Tre minuter senare satt de i bilen på väg tillbaka till Stockholm. Erik var ett visitkort fattigare, men desto rikare på information.

"Stackars Johanssons", sa Sofia dystert när de lämnat Johanssons hus. "Det måste vara förfärligt att ha förlorat sitt barn, särskilt när hon blivit mördad."

"Så sant, så sant", sa Erik. "Jag skulle inte rekommendera någon att erbjuda dem huvudrollerna i en komedi." Han skrattade själv åt de han sagt, men Sofia såg inte ut att dela hans humor.

"Det där var för fan inte kul." Erik insåg att han borde ha tänkt sig för.

"Förlåt", sa han. "Kanske du blir gladare om jag erbjuder dig att få gå på en lyxkrog i morgon kväll på statens bekostnad."

"Med vem? Inte menar du väll att vi...?" Erik skrattade bara åt hennes förvånade min.

"Inte vi", sa han. "Du och Ulf ska få njuta av lite fin mat."

"Jag förstår inte. Ulf är ju redan gift och..." Som svar skakade bara Erik på huvudet och flinade mot Sofia.

"Jag avslöjar min plan när Ulf är med."

"Satan också", mumlade Ulf. Han stod framför sin garderob och önskade för tjugotredje gången den dagen att han kunde teleportera hem sin fru från Paris, där hon nu befann sig tillsammans med sin syster. Ulf hade enkel klädsmak, men Erik hade gett honom stränga order att infinna sig på restaurangen tillsammans med Sofia 19:15 - inte en nanosekund senare och klädd i kostym. En blick på klockan sa honom att förvandlingen från vanlig människa till något okänt och skrämmande inte fick ta allt för lång stund. Han ägde dock bara en kostym - en trist grå historia. Det var flera år sedan han senast burit den, och naturligtvis spände den över magen. Den skräddare som kunde sy en kostym som växte i takt med ägarens dåliga matvanor borde få Nobelpriset, tänkte han.

Tillslut hade han dock fått på sig den, med en skjorta under. Skjortan var mörkblå och skulle säkert accepteras. Valet av slips blev svårt, men tillslut bestämde han sig för en röd. Det tog honom en kvart att få till en bra knut, och så var han klar. Nöjd såg han på sin spegelbild i hallen. Han var så klar han kunde bli, om inte... Ulf slogs av en idé och sprang in i sovrummet och ur garderoben rotade han fram en låda med föremål som hans döda far hade ägt. Hans far hade varit riksdagsman, och i en ask låg ett litet blått M. Ulf fäste partisymbolen på kavajslaget. Inte illa, den passade färgmässigt ihop med skjortan och var helt klart pricken över i:et.

Klockan 19:15 - varken en nanosekund före eller efter - klev Ulf och Sofia in genom glasdörrarna till Stockholms lejon, en nyöppnad men redan välkänd restaurang. En blick på Sofias klänning sa honom att hon också lagt ner möda på klädseln, fast egentligen visste han ingenting om sådant, annat än att hans egna kläder lätt kunde dölja den erfarna snut som fanns där under.

De visades till ett bord och fick varsin meny.

"Jaha", sa Ulf. "Nu skall vi se vilka läckerheter som står till buds." Han skulle verkligen ta vara på denna kväll, bara ett enkelt spaningsuppdrag, och dyr mat i överflöd som han inte själv behövde betala för. Naturligtvis skar det i hjärtat när han tänkte på skattebetalarna, men deras pengar skulle i alla fall gå till rätt ändamål. Eftersom de var i tjänst kunde de inte dricka alkoholhaltiga drycker, och Erik hade noga talat om uppdraget för dem. Hemma hos paret Johansson hade han hittat ett papper med texten: Stockholms lejon halv åtta 10/6.

Han hade memorerat texten i sitt huvud och låtit lappen ligga orörd, dock visste han inte vem som skrivit den, eller vem som skulle komma. Men Erik hade tydligen haft en känsla, en tanke att något inte var som det skulle.

Naturligtvis hade både Ulf och Sofia försökt få honom att förklara känslan, men de kunde lika gärna ha försökt på informationen ur en gravsten. Egentligen borde Mikael och Mikaela ha varit här i stället för oss, tänkte Ulf, men Erik hade istället satt dem på spaning efter en misstänkt rånmördare.

Plötsligt fick Ulf en lätt spark på benet och han såg upp. Sofia nickade mot dörren bakom Ulf, någon kom tydligen in.

"Medelålders mörkhårig man, smal och med glasögon. Mörk kavaj och jeans. Offrets far", viskade Sofia. "Han heter Oskar Johansson." Ulf vred diskret på huvudet, och mannen som signalementet beskrev slog sig ned vid ett litet bord av samma typ som deras. Mannen som tydligen hette Oskar fick sin meny, och Ulf kastade en blick på sin armbandsklocka - 19:29.

Ulf såg att Oskar inte brydde sig så mycket om menyn, han kastade istället oroliga blickar omkring sig. Sofia såg det också och hon sa:

"Han bryr sig tydligen inte om att välja käk, inte en blick i matsedel." Redan två sekunder senare visade det sig att hon på sätt och vis hade fel, eftersom Oskars huvud plötsligt föll framåt - med ansiktet rakt i menyn.

Bara det skulle ha fått dem att störta upp, men till råge på allt pulserade rött blod över Oskars skjortkrage.

Det hade varit lätt att trycka av, även om det känts fel. Oskar Johansson hade ju inte varit en av dem som måste dö - så han borde ha fått leva.

Mannen i det vita rummet kände sig illa till mods och såg på altartavlan.

"Ge mig ditt stöd", viskade han mot mannen på bilden, och mannen gav honom sitt stöd, så som han alltid gjort. Han föll på knä med slutna ögon och satt så i en timme utan att röra sig, sedan reste han sig och hämtade en torkad ros som han la på altaret. Det som är torkat är bevarat och tidlöst, och i det vita rummet fick ingen tid existera.

"Jaha, vad har ni fått fram?" Erik lät handflatorna falla mot bordsskivan och såg på Mikael och Mikaela. De båda spanarna utbytte blickar och Mikael sa:

"Inget i varken Norge eller Finland, de har ingen seriemördare alls just nu. Däremot är vi övertygade om att den där rånmördaren är skyldig, så det är nog läge att plocka in honom snart."

"Det låter bra. Men själva gripandet är inte vårt jobb, han är tydligen väldigt farlig. För att nu återgå till vår seriemördare, vad har du fått fram, Ulf?"

Ulf såg upp från sin tomma kaffekopp och gäspade. Han såg som vanligt trött ut.

"Jag har hört med Mordkommissionen hos danskarna, och de har inget. Dock har vi fått ett signalement på killen som sköt på snobbkrogen, och det kanske är han som mördat ungdomarna. Vi får dock vänta tills kulan är matchad med de som hittats på de övriga mordplatserna. Den vi söker är en man, mellan 180 till 185 centimeter och medelålders eller något under det. Hans utseende hade inga speciella kännetecken och håret var tydligen blont. Ett av vittnena är skräddare, och han sa att mannens kostym var av ett dyrt märke. Efter det att han lämnat krogen så har ingen sett ett skit av honom, vilket naturligtvis är extremt

beklagansvärt och jävligt." Ulfs sista mening fick de andra att dra på munnen.

"Han som blev skjuten - Oskar Johansson - avled ju tyvärr", sa Sofia som dittills varit tyst. "Men innan han dog tyckte jag att han sa något om ett parti."

"Så sant, så sant", sa Ulf. "Visst svamlade han om nått parti, men med hela käften full av blod så kan man ju knappast göra sig hörbar."

"Centerpartiet." De andra såg oförstående på Sofia som upprepade sig: "Centerpartiet var det han sa innan han dog, jag är säker."

"Å fan", sa Ulf. "Vi har en centerextremistisk rörelse på halsen. Låter inte det coolt?" De andra fyra tyckte dock inte att det var coolt, men Ulf skrattade.

Då ringde plötsligt telefonen och Erik lyfte luren.

"Enhet 08 Erik Ekecrantz."

"Tjena Erik", sa rikspolischefen Olof Dahlberg. "Jag har hört allt elände ni råkat ut för. Hur går det?"

"Det går framåt med snigelfart. Än ser vi inte slutet, inte ens början på slutet, men kanske slutet på början. Hur är det i England?"

"Så förbannat härligt! Jag kan slå vad om att du inte vet var jag är nu. Förresten låter du både nedstämd och filosofisk."

"Du sitter säkert i en fyllecell", sa Erik i brist på bättre.

"Fel, fel, fel! Jag är ombord på HMS Victory, Nelsons skepp. I flera år har jag velat se henne och nu är jag här. Det är ett historiskt minne, Erik! Tänk dig att stå här i amiralsuniform, höra kanonernas dån och känna luftdraget från fiendens kulor. Du ser en chans att borda närmaste fiendeskepp, ger ordern, drar din sabel..."

"...och får en gevärskula i ryggraden", avbröt Erik. "Jag vet nog hur det gick för Nelson." Ibland kunde Olof vara en aning barnslig, trotts att han var över femtio år. Olof var säkert den första rikspolischefen som seglade radiostyrda båtar på fritiden, men när han arbetade var han oerhört effektiv och snabb.

"Ja, ja, ja. Du är tydligen inte på humör."

"Humör och humör", sa Erik och kände att han höll på att ilskna till. "Det går en seriemördare lös, och jag ser gärna att jobbet går före den där satans..."

"Du har rätt. Jag kommer hem om tre dagar, och då har ni min hjälp."

"Hoppas vi har tagit honom innan du kommer, så får Enhet 08 äran, hej då."

"Hej då", sa Olof glatt och Erik hörde hur det klickade till i luren. Han la tillbaka telefonen i hållaren och suckade precis som Ulf brukade göra.

"Ja det var Dahlberg som ni säkert förstod. Han hade dock inget viktigt att säga, utom det att han var ombord på ett gammalt slagskepp." Han såg på sina medarbetare och slogs av en tanke han fått när Sofia nämnde Centerpartiet.

"Oskar Johansson sitter eller snarare satt i Tyresö kommunfullmäktige för fp, så kanske, och då menar jag kanske, är någon från centern inblandad."

"Intern uppgörelse bland de blå", skrattade Ulf. "Fortsätter de så här kommer hela Alliansen rasa som ett korthus i orkan."

"Jag menar inte någon 'intern uppgörelse', men om nu Oskars sista ord var 'Centerpartiet', så kanske mördaren är med där. Utan att det har något med politik att göra egentligen." Han hörde dock själv hur långsökt det lät. "Det är dock värt att höra närmare med hans fru Kerstin, om till exempel Oskar brukade prata om sina kamrater från politiken." Erik såg på sina medarbetare och Ulf nickade.

"Smart Erik, väldigt smart", sa han, och det syntes att han också menade det.

"Jo, just det!" utropade Erik, och de andra såg upp. "Jag fick en idé, kanske dock bara en dum tanke, men mordet på Oskars dotter skiljer sig från de andra."

"Hur då?" frågade Mikaela.

"Hon sköts med ett skott i pannan, medan de övriga fem ungdomarna fick en kula genom hjärtat. Det han tyda på att hon var speciell, som om mördaren kände henne, eller så. Plus det att hennes pappa sköts, och han var inte född fredagen den trettonde. Jag tror att mördaren hade bestämt sig för att äta på  restaurangen, och han råkade tappa den lapp där han skrivit upp tiden. Kanske hade han också bokat ett bord. Oskar hittade lappen med tiden och platsen uppskriven, den måste ha legat bredvid dotterns lik, och han stoppade den på sig innan polisen kom. Han gick sedan till krogen, och satt och väntade när mördaren kom. Mördaren såg Oskar, som han kanske kände igen, och sköt honom. Oskar tänkte kanske ta mordet på dottern i egna händer på något vis, men han visste antagligen inte vem mördaren var. Och han visste absolut inte att jag sett lappen med tiden och platsen."

"Varför kände inte Oskar igen dig på restaurangen, Sofia?" frågand Mikael. "Du var ju hemma hos honom dagen innan."

"Jag kanske glömde att säga att hårfärg och smink kan förändra en människa", sa hon och log. Sedan rynkade hon pannan och knackade i bordet.

"Om mördaren bokade ett bord halv åtta, så kan vi fråga på restaurangen om ett bord blivit bokat den tiden, och i så fall kanske vi kan få ett namn på..."

"...Oskars mördare, det vill säga han som sköt ungdomarna", avslutade Erik och nästan stirrade på Sofia. Ulf log plötsligt, reste sig, och gav Sofia en hård dunk i ryggen så hon flämtade till.

"Fan va smart du är, tjejen!" nästan skrek han. "Du och Erik skulle ju själva kunna leda verksamheten, jag och Micke och Mickan är ju bara statister."

Dagen efter kom inte Ulf till morgonmötet. Precis som vanligt inleddes det prick klockan halv nio, och Ulf brukade alltid hålla tiden. När klockan var nio var Erik och de andra övertygade om att något hänt och just som Erik skulle slå Ulfs hemnummer ringde Enhet 08:s telefon.

När Erik en kvart senare la på luren hade han läget klart för sig. Tydligen hade Ulf varit på Gullmarsplan vid 23-tiden kvällen innan, och blivit vittne till en misshandel där en svart kvinna blev slagen och sparkad av ett tiotal skinnskallar.

Naturligtvis hade Ulf ingripit och på egen hand slagit ner hälften av rasisterna innan han själv blivit fälld. Som tur var räddades Ulf i sista stund av ett par väktare som skyndat dit när de hört ljudet av slagsmålet. Nu var Ulf inne på sjukhus med två brutna revben, lätt hjärnskakning, och lika rasande som ett skadeskjutet lejon.

"Är det inte typiskt Ulf att råka ut för ett slagsmål?" frågade Mikael när Erik berättat klart.

"Jo, kanske det, men å andra sidan var det bra att det hände just han. Ulf är nämligen den enda jag känner som kan slå ner fem skurkar på lika många sekunder." Han tystnade ett ögonblick och bytte sedan ämne. "Vi måste i alla fall fortsätta, med eller utan Ulf. Jag och Micke åker och pratar med Kerstin nu, så får Sofia och Mickan fara till Stockholms lejon och höra efter om ett bord reserverats halv åtta när Oskar sköts. Frågor?" Ingen hade någon fråga, och de begav sig ner på gatan. Sofia och Mikaela tog Enhet 08:s Volvo.

"Din eller min bil?" frågade Erik Mikael. Han fick ett vänligt flin till svar, och Mikael höll upp sin bilnyckel. Han körde en BMW, och hade inte mycket till övers för Eriks privata Saab.

De åkte under tystnad. Mikaels blick var stadigt riktad mot vägen, medan Erik funderade på den serie mord som kanske aldrig skulle bli lösta.

"Vad tänker du på?" frågade Mikael plötsligt.

"Samma sak som du."

"Jaha, tror du att dom existerar?"

"Va, vem?" frågade Erik förvirrat. "Menar du mördarna?"

"Jag menar flygande tefat - det var vad jag tänkte på. Naturligtvis är det osannolikt att vi är de enda levande varelserna i universum, men att föreställa sig små gröna gubbar som flyger i rymdskepp är kanske lite svårt."

"Jo, just det, så att säga. Har själv aldrig tänk så mycket på det, men att se ett UFO skulle vara riktigt..."

"Nu är vi framme", avbröt Mikael och svängde elegant upp på garageuppfarten. Erik och Mikael steg ur bilen och ringde på dörren.

"Ingen hemma", konstaterade Erik när Mikael hållit knappen intryckt i en hel minut. Det var i och för sig inte så konstigt eftersom bilen var borta.

Ljudet av en motor fick dem att vända sig om, och en Volvo parkerade bredvid BMW:n. Framdörren öppnades och en man klev ur. Han var av medellängd, vältränad, ungefär i Eriks ålder, och hade även samma hårfärg som Erik - mörkblont.

Mannen hade gymnastikskor, blå jeans och rutig skjorta. Han log brett.

"Hugo Lindfeldt är mitt namn", sa mannen. "Jag kände Oskar, och ska ta med mig Kerstins post så att inte brevlådan blir full. Efter allt elände ville hon komma bort ett tag, och är nu hos släktingar i Uppsala en vecka framöver."

"Erik Ekecrantz och Mikael Martinsson från polisen", sa Erik och de visade sina legitimationer. "Vi hade bara tänkt prata lite med henne, nu när också hennes man är död."

"Om ni vill göra er besväret får ni väll åka till Uppsala, jag kan ge er adressen om ni vill prata med henne snarast." Erik tackade ja, och skrev upp den på sitt block.

"Måste dra nu", sa Hugo. Han gick till brevlådan och tog ut ett par tidningar och några räkningar. "Möten kan ju tyvärr inte vänta." Han tackade för sig, satte sig i bilen och körde iväg.

"Vilken tur att han kom och gav oss adressen", sa Erik. "Nu kan vi..." Han avbröts av att Mikaels mobil ringde. Inledningsmelodin till Morden i Midsomer, tänkte Erik roat.

"Hej Mickan", hörde Erik Mikael säga. "Har ni fått fram om ett bord blivit reserverat. Jaha, det var bra, och vad hetta han då?" Erik såg hur Mikael spärrade upp ögon, och mobilen gled ur hans hand och slog i garageuppfartens asfalt. Nästan viskande sa han:

"Hugo Lindfeldt."

Omedelbart sammankallade Erik ett möte med sina tre medarbetare, de fick dock klara sig utan Ulf. Direkt när Mikael fått höra namnet i mobilen beslöt han och Erik att inte ta upp jakten på Hugo, det var helt enkelt för riskabelt.

"Han som vi vill få tag i heter alltså Hugo Lindfeldt", sa Erik när de satt runt konferensbordet. "Han ska ha reserverat ett bord i sitt namn halv åtta, men dök aldrig upp. Det finns som tur är bara en Hugo Lindfeldt i Sverige, och han hände tydligen Oskar. Jag har sökt Hugo Lindfeldts namn på Google, och det står lite om honom där. Tydligen sitter han i Tyresö kommunfullmäktige för centern, och han bloggar även under namnet 'Centerhugo', där det förövrigt finns bild och allt. Han är alltså lite av en kändis i Tyresö. Han bor också i en lägenhet en bit från Tyresö centrum. Hugo är ensamstående och trettiotre år."

"Står allt det är i bloggen?" frågade Sofia. Erik nickade till svar.

"Ska vi plocka in honom själva?" frågade Mikaela. "Vi borde kanske ta hjälp av piketen." Erik övervägde. Om Hugo var skyldig hade han dödat sju personer, och var farlig. Var han däremot oskyldig var det bättre om Enhet 08 skötte det.

"Vi gör det själva", sa han. "Om det nu inte är han, så blir det ett jävla liv om det visar sig att Enhet 08 har gripit en högt uppsatt politiker. Och det blir ett ännu jävligare liv om vi tagit hjälp av nationella insatsstyrkan eller något liknande. Tänk er bara Expressens löpsedlar: Militären griper svensk kommunpolitiker. Så det bästa är om vi fyra åker till hans bostad nu, utan uppseendeväckande former."

"Och vi skall inte höra med de högre cheferna först?" undrade Mikael.

"Dumheter! Det är vad vi borde göra, men det effektivaste är om håller det inom gruppen. Den tid det tar för dem att skaffa fram tillstånd får EU:s byråkrati att framstå som en, ja..."

"Ett jettplan", föreslog Sofia.

"Exakt! Du drar vi!"

Fyrtiofem minuter senare stod Erik, Mikael och Mikaela utanför Hugos lägenhetsdörr. Sofia väntade vid ingången på bottenplanet, som ett sista hinder i den händelse att Hugo gjorde en utbrytning och försökte fly.

Mikael var expert på lås, och han dyrkade upp det på femton sekunder.

"Då går vi in", viskade Erik. "Och kom ihåg: Är han beväpnad så sikta mot hjärtat, det blir så himla grisigt med kulor igenom hjärnan." Det var fel tillfälle att skämta, men han kände att han ville säga något.

De drog sina pistoler och osäkrade dem. Erik gick först, medan hans kollegor täckte honom. Hugos lägenhet ganska liten, men smakfullt möblerad och välstädat. Den bestod av badrum, kök, klädkammare, ett kombinerat vardags/sovrum och ett rum med stängd och låst dörr. Erik konstaterade att rummets dörr var något tjockare än de övriga dörrar som fanns i lägenheten, och dörrens lås såg avancerat ut.

"Det här rummet måste innehålla något viktigt", sa Mikaela.

"Kanske en vapengömma", gissade Mikael.

"Säkert styckade barnlik", föreslog Erik. De båda andra såg skrämda på honom, men han skakade på huvudet.

"Det var inget. Micke, se nu till att få upp dörren."

"Inga problem."

"Mickan, kuta efter Sofia. Hon vill säkert vara med när vi hackar oss in i Pentagon." Mikaela gick iväg, och Erik vände sig till Mikael.

"Går det?"

"Nja, jag vet inte..." mumlade Mikael till svar. "Det är en riktigt svår historia det här. Jäklar!"

"Vad är der?" frågade Erik förvånat.

"Dyrken har fastnat i låset."

"Lirka då", sa Erik. "Det skulle inte vara bra om den..."

"Bröts av, och det är precis vad som har hänt." Som för att understryka sina ord höll Mikael upp knippen med dyrkar och visade den halvan som inte hade blivit inkörd i låset.

"Gjort är gjort", sa Erik. "Flytta på dig, så sparkar jag in dörren."

Hugo Lindfeldt klev ur sin bil och gick mot porten. Han hade slutat för dagen, och kände sig ganska nöjd. Visserligen hade hans parti backat i EU-valet, men han brydde sig inte. Allt det han sa under debatter och framföranden var partiets åsikter, själv delade han dem inte, eftersom han inte hade några åsikter och hatade politik. Kanske var det därför han var politiker, som en slags utmaning mot sig själv, att arbeta med något som han innerst inne inte brydde sig om och föraktade. Det var också ett sätt att lura andra, och han fick uppmärksamhet och uppskattning. Framförde han inte ett partis ideologi, så fanns det en risk att han skulle råka avslöja sitt eget ideal, ett ideal som ingen ändå skulle förstå. Då var det bättre att gömma sig bakom en mur av gröna, vackra, och liberala tankar.

Hugo, mannen bakom frihetens mur. En ogenomtränglig, frihetlig skyddsvall.  

Han öppnade porten och stannade tvärt. Framför honom stod två kvinnor, den ena var kanske 170 centimeter, i tjugofemårsåldern och smal. Den andre var i hans egen ålder och lång, närmare en och åttio. Hon såg också vältränad ut och hade rött, långt hår. Den yngre var blond.

Men det som fått honom att stanna så tvärt var deras blickar och stela ansiktsuttryck. Utan tvivel var det två poliser, och de var här för att gripa honom. Rent instinktivt stack Hugo handen i sin innerficka, men pistolen låg under madrassen i lägenheten. De båda poliserna såg det och grep själva efter sina vapen. Hugo hade en silverfärgad attachéväska i vänster hand, som han snabbt flyttade över till höger, medveten om att det var hans enda vapen och sista utväg. Han svingade väskan som en slägga och träffade den rödhåriga på sidan av huvudet i samma stund som hon fick upp sitt tjänstevapen.

Det var en hård smäll, som sannolikt slog henne medvetslös. Hon föll bakåt mot sin kortare kollega, som kom ur balans och blev tvungen att ta stöd mot väggen för att inte ramla omkull. Hugo släppte väska, tog ett kliv framåt, och slog en rak höger mot blondinens mage. Hon vek sig dubbel och tappade sin pistol. Hugo grep tag i hennes hår och avslutade anfallet med ett snabbt slag över hennes nacke. Den unga polisen föll ihop bredvid sin kollega.

Hugo förstod att risken att någon skulle komma var överhängande, så de båda medvetslösa poliserna måste bort, och det kanske fanns fler i lägenheten. Han stoppade på sig deras vapen, hivade upp den yngre polisen över axeln, och gick mot trappan. Den rödhåriga släpade han efter sig med ett stadigt tag i hennes krage. Det var tungt, men timmarna på gymmet hade gett utdelning, och källarförråden låg bara en trappa ner.

Eriks högerfot träffade precis ovanför låset med den avbrutna dyrken, och dörren for upp med ett brak. Rummet var rektangulärt och ungefär sex kvadratmeter. Det fanns inga fönster, och väggarna, golvet och taket var vitmålade. På väggarna hängde torkade rosor, men det som fick Erik att flämta efter andan var väggen mitt i mot. Där på golvet stod en låg marmorbänk, ungefär en meter lång. Det fanns ett halvdussin stearinljus på bänken, och ovanför på väggen hängde det en tavla föreställande ansiktet på en man. Mannens blick var fast, och ögonen hårda med något känslolöst över sig.

Erik förstod att bänken fungerade som altare, och att personen på tavlan skulle dyrkas. Bakom honom stönade Mikael, och de båda stirrade på tavlan.

"Vad i hela..." började Mikael men förmådde inte fortsätta.

"Den här sjuka jäveln ligger ju på knä och dyrkar sitt eget porträtt", sa Erik.

"Jag har aldrig sätt något liknande", sa Mikael tyst. "Han måste ha storhetsvansinne, och alla personstörningar som överhuvudtaget går att få. Att tillbe sig själv måste vara riktigt ovanligt, men man har ju hört att kineserna hade bilder på Mao, men det här..."

"Var är Sofia och Mikaela?" frågade Erik.

"Inte sitter de på ett fik i alla fall", sa Hugo kallt bakom dem.

Hugo höll den rödhåriga polisens pistol riktad mot Eriks huvud. De båda poliserna framför honom såg rädda ut, men kanske inte fullt så rädda som han hade hoppats. Det var säkert inte första gången de stirrade in i en pistolmynning.

"Ta försiktigt fram era pistoler", beordrade han. Poliserna gjorde som de blev tillsagda. "Plocka ur magasinen, ge mig dem, och lägg pistolerna på golvet."

Hugo tog de båda magasinen och stoppade dem i byxfickan.

"Ge mig pistolen, Hugo", sa plötsligt polisen som han trodde hette Mikael med myndig röst. "Du vet att du inte kommer undan med det här."

Hugo bara log vänligt, tog ett kliv kort framåt och klippte till Mikael i tinningen med pistolkolven. Polisen rasade ihop på golvet och blev liggande orörlig.

"Det lönar sig inte att säga i mot mig, så gör inte själv samma misstag, Erik."

Nästa steg var nu att få den medvetslöse bunden och försedd med munkavle. Sedan var det bara Erik kvar, hans största fiende.

"Erik, ta ut kraken till vardagsrummet. Minsta oförsiktig rörelse så vet du vad som händer. Erik lydde, men Hugo såg att han var på helspänn och säkert skulle utnyttja första bästa tillfälle.

De kom in i vardagsrummet och Erik la ner sin kollega på golvet.

"Gå bort till fönstret och lås fast din högra handled vid elementets vänstra rör med dina handbojor. Kasta sedan hit nycklarna." Hugo kontrollerade att Erik låst fast sig ordentligt, och tog sedan itu med medvetslöse polisen. Han använde Mikaels handfängsel och låste ihop händerna bakom ryggen, sedan sprang ha ut i köket och kom tillbaka med en rulle silvertejp som han virade runt polisens ben, och satte till sist en bit över hans mun. När han tryckte in honom under sin säng började mannen vakna till och stöna under tejpen.

"Jag vill att du svarar på en fråga, Erik", sa Hugo och kände hur en underlig lycka spred sig genom kroppen. "Tala om för mig när du fyller år."

"Den trettonde september", svarade Erik utan märkbar misstänksamhet.

"Och vilken veckodag föddes du på?"

"Jag varken vet eller bryr mig."

"Men jag vet, och det var en fredag."

Mördarens ord träffade Erik som ett slag i ansiktet. Han visste att det bara kunde betyda en sak: Han skulle dö. Och var fanns Sofia och Mikaela?

"Jag vill veta var Sofia och Mikaela är."

"Du menar blondinen och den rödhårige", sa Hugo och skrattade. "De ligger handbojade och bundna nere i mitt källarförråd. Jag ska likvidera dem och Mikael när jag är klar med dig." Hugo höll upp nyckeln till Eriks handbojor.

"Lås fast handlederna bakom ryggen istället", sa Hugo. "Jag vill att du följer med mig till min bil." Erik gjorde som Hugo sa, annars skulle han utan tvivel få en kula i pannan här och nu. Han slängde sedan tillbaka nycklarna.

"Upp och stå, vi tar trapporna ner till bilen." Erik gick först, med pistolen tryckt mot ryggraden. De gick ut genom porten, och kom ut på en bred trottoar. På avstånd såg Erik en äldre man som satt på en bänk med en stor tidning, men det skulle vara lönlöst att ropa på hjälp. Han ville inte att någon annan skulle komma till skada. Hugo låste upp bagageluckan på sin Volvo.

"In med dig, jag måste bara strypa dina tre kollegor innan jag kör iväg dig till en säker avrättningsplatts." Erik såg sig förgäves om, och blicken gled över husväggen, ängen en bit bort, och över de små träd som stod på trottoaren med tio meters mellanrum. Gamlingen på bänken vek ihop tidningen och gick bortåt med sin rollator. På ängen hade några småbarn börjat sparka boll.

"Jag sa att du skulle in i luckan", sa Hugo kyligt.

"Stopp!" skrek plötsligt någon borta vid porten. Erik vred på huvudet. Sofia stod i portöppningen på svajande ben.

Hugos förvånade ansikte förvreds i ilska och hat, och han svängde runt och rikta pistolen mot henne, på fem meter kunde han knappast missa. Desperat stampade Erik med högerfoten i knävecken på Hugo, och mördaren föll framåt och tappade pistolen. Hugo svor till, fick tag i sitt vapen och tog sig upp på knä. Erik la all sin kraft, överlevnadsinstinkt och glödande ilska bakom en spark som träffade Hugo på käken och vräkte honom bakåt. Han blev liggande orörlig.

Erik som kommit ut balans vid sparken satte sig med en duns på trottoaren. En medelålders kvinna som kommit gående stannade tvärt och stirrade. I porten till vänster om henne stod den ung kvinna på knä och svajade som om hon vore berusad, och till höger satt en man på marken med händerna bakom ryggen och flackade med blicken. Mitt i mellan dem låg Hugo Lindfeldt, en känd kommunpolitiker, orörlig på rygg i mörkblå kostym, och med blodet rinnande ur mungipan. Den döde eller medvetslöse politikern hade en svart polispistol bredvid sig. Kvinnan sprang fram och sparkade bort pis...