FÅNGARNA I RYSSLAND

FÅNGARNA I RYSSLAND

Av: Emma Estrada NVDES07

Många tror att allting började i slaget vid Poltava, men egentligen började det långt innan dess. Det fanns redan både svenska och ryska krigsfångar. Officerarna tänkte "öga för öga, tand för tand", och båda länderna hade ungefär lika många fångar i vardera land. Om de Ryska ledarna fick veta att Svenskarna behandlande de ryska fångarna illa så hämnades de på de svenska fångarna. Likt ett spel, med människomisshandel inblandat.

Trots detta fruktansvärda plågeriet, så väntades det ändå bli värre för svenskarna. Tre hundra år sedan vid slaget i Poltava som det blev den största katastrofen för svenska armén. Det var då den svenska stormaktstidens tog slut och Ryssland trädde fram. Vid slaget i Poltava hade kriget mellan Sverige och Ryssland redan pågått en längre tid. Svenskarna var trötta på att kriga och de hade brist på ammunition. De enda alternativet svenskarna hade var att antingen gå i reträtt mot polen och bli anfallna av ryska huvudarmén bakom ryggen eller att stanna och slåss. Svenskarna stannade och slogs, men vann, det gjorde dom inte.

Då "passade" ryssarna på. För dom räckte det inte med att ha vunnit slaget. Hjärtlöst tog ryssarna 23 000 svenskar till fånga efter slaget i Poltava. Många av dessa var militärer, men det var också flera civila och cirka 1600 kvinnor och barn.

Den 3 juli år 1705 fick männen och kvinnorna marschera den 12 mil långa vägen tillbaka till Poltava (ifrån att ha varit på väg hem till Sverige). Männen gick till fots medan kvinnorna fick resa i vagnar. Det var tsaren som ville att fångarna skulle komma till Poltava för att han hade ordnat en triumfmarsch där som fångarna tvingades delta i. Det måste ha varit en stor skam för svenskarna att behöva gå en triumfmarsch, samtidigt som det var en börda att behöva gå så lång sträcka utan mat och vatten. Olyckligtvis var inte slut där, fångarna skulle få marschera mycket mer de närmaste månaderna, och de var ett rent helvete som väntade dem.

Efter triumfmarschen marscherade fångarna vidare till Ukraina där de delades in i olika grupper och inkvarterades i större städer, dock hann de aldrig "sätta sig till ro" där (åtminstone så gott de hade kunnat) utan redan i november kom uppbrottsordern. Fångarna fick då marschera yttligare 90 mil till huvudstaden Moskva, fortfarande till fots, och nu också säkerligen med skador, blåsor på fötterna och skakande av köld. De hade förts dit inte bara för uppbrottsordern utan också för att arbeta på stadens vallar samt för att marschera i ytterligare en triumfmarsch. Tyvärr så var den här triumfmarschen något värre. I Moskva fick de svenska soldaterna, underofficierarna och officerarna stappla genom staden med fanor och standar medan de ryska folket beskådade dom. "Alla, från den svenska premiärministern greve Piper och fältmarskalk Rehnsköld till den ringaste, måste i föreskriven ordning tåga till fots genom de högst dyrbara äreportarna samt det erövrade svenska artelleriet, pukor, standarer, fanor och andra segertecken." skrev Curt Friedrich von Wreech, kapten vid överste d´Albedyhls regemente. Ryssarna som var där för att se paraden var fulla och gjorde sitt bästa för att förolämpa, kränka, håna och driva med svenskarna. Svenskarna fick marschera en hel dag utan mat eller vila. Svenskarna var helt kraftlösa och utmattade.

Efter marschen skulle svenska krigsfångarna börja jobba, men många av fångarna dog redan innan de hunnit börja eftersom att de inte fick sina fångtraktamenten förrän de börjat arbeta. De fångar som inte hade hunnit få sina fångtraktamenten eller dom som hade fått vänta väldigt lång tid innan de fått dom, hade slitna kläder och de fortsatte plågas i vinterkylan. Försökte en fånge fly så betydde det antingen död eller ett hårt straff.

År 1710 så spreds de svenska fångarna ut över hela landet. Officierarna fick stanna kvar i Moskva. Det var också år 1710 som Carl Piper (Svensk) blev ledare för fångarnas centrala styrelse. Det var meningen att han skulle hålla uppsikt över fångarna och ta tillvara deras intressen. En viktig sak som den styrelsen gjorde var att se till att officerarna fick sitt underhåll från Sverige, men den svenska staten hade dåligt med pengar så de fick bara 14 månaders underhåll på fem år.

Många utav resten av fångarna fördes till södra ryssland. Det var bara 1800 av de 5000 som sänts till platsen som var vid liv. De hade dött av hunger och för hårt arbete.

Mot Sibirien

Det dröjde inte länge tills tsaren gav order om att fångarna som bodde i huvudstaden skulle flyttas till Sibirien. Tsaren delade upp fångarna i olika enheter på 100-130 man. Det var tolv enheter som skulle marschera till Sibirien. De färdades över land och över floder med flottar. Första enheten reste iväg i januari 1711 och den sista i augusti.

Tsaren hade sett till så att soldaterna och officierarna skulle blandas. Det gjorde det svårare för fångarna att göra uppror, organisera rymningar och dylikt. I samma regemente som ovan berättar Curt Friedrich von Wreech att han trodde själv att han skulle flyttas därför att de ville förhindra rymningar. Det var många som försökte rymma, några lyckades, andra fångades in eller dödades. Det var också många som svalt ihjäl under flykten.

Tobolsk och Tjumen var de Sibiriska städerna med mest fångar. Svenskarna bodde hemma hos stadens befolkning. Husen bestod av två kamrar och fångarna inhystes i den ena. Annars levde de som vanligt, de fick gå på gatorna och gifta sig om de ville.

Det som var jobbigt för svenskarna här var att de var illa sedda av lokalbefolkningen. Det skedde flera konfrontationer. Jag kan tänka mig det själv om lokalbefolkningen tvingats ta in fångar i deras hem. En gång så gav sig ryssarna ut i staden och överföll de fångar de mötte. Sex personer dog och hundratals misshandlades. Men efter ett tag blev relationen mellan svenskarna och ryssarna bättre.

Friheten

Kriget tog slut i augusti år 1721 och i november fick fångarna reda på detta. Men det blev inte bara lycka för fångarna när de fick frihet. De som hade skulder behövde betala dom innan de åkte tillbaka till Sverige, och det var många. Sedan fick de som döpts i kyrkan i Ryssland inte heller åka tillbaka till Sverige oavsett om det skett med tvång.

En korpral vid namn Bror Rålamb fick uppgiften att samla ihop svenskarna som bodde i Sibirien. Fångarna reste till Moskva där de väntade på att respassen skulle bli klara. Efter det fortsatte dom till Sankt Petersburg och åkte färja därifrån.

Många fick vänta så länge på färjan så de valde att gå till fots till Sverige istället.

De flesta återkom till Sverige år 1722. Men ingen visste säkert hur många personer som återkom.

Egna tankar

För mig är det svårt att föreställa mig hur jobbigt dom hade det, det kan vara för att jag aldrig har varit med om något liknande själv. Till exempel så blir jag superhungrig om jag inte skulle få mat på en hel dag, medan de här fångarna säkert fick gå flera veckor utan mat och det var till och med många som svalt ihjäl. Jag har också svårt att föreställa mig det här eftersom att jag tycker att Sverige är ett så fridfullt land och det är svårt att nu tro att något annat land skulle vilja Sverige något dumt. Tydligen var det inte så förut, och man får en tankeställare när man tänker på de fångar som behandlades så illa. Det finns mycket ondska och vi ska vara glada att vi inte råkat ut för något liknande nu.

Tycker det är väldigt dumt med själva "idén" att hämta krigsfångar. Jag menar, nummer 1, hur mycket kan landet tjäna på det egentligen? Och nummer 2, hade Sverige inte redan fått sitt straff genom att förlora kriget? Fångarna togs år 1705 och släpptes år 1722. Det är alltså 17 år efter kriget. I 17 år fick de här fångarna lida, och många också dö, bara på grund av att den ryske tsaren antagligen ville ha mera makt. Det här är ett straff fångarna fick ta för att tsaren ville visa ett avskräckande exempel och försäkra sig om att Sverige inte skulle försöka gå till anfall igen

17 år är en lång tid faktiskt hela min livstid och det är lätt för en människa att vänja sig vid ett visst liv. Att sedan få "frihet" är inte lika fritt när man inte vet vad man syssla med och jobba med när man kommer hem. Det var inte lika lätt att hålla kontakten vid den här tiden. Så efter 17 år har man troligen tappat kontakt med många av ens vänner, familj och släkt. Kanske ens fru eller man inte orkade vänta på en? Kanske har man missat sina barns uppväxt? Kanske känner man inte längre igen dom? F&ou...