Jag hade en gång ett barn.

Mitt lilla barn, du var mitt lilla barn. Min söta lilla pojke var det du var. Du var min, det såg man. Du hade mina drag, mina bruna rådjurs ögon och mitt lite underliga beteende. Det var  också just det som blev slutet för dig, ditt underliga beteende. Du ville inte ha oss mer, du hade bytt upp dig och funnit något som du trodde skulle göra dig lycklig, men ett brustet hjärta går inte att hela med hjälp av andra. Vissa saker fixar man själv.

Din spricka i hjärtat var dessutom av den värsta sorten, jag vill tro att det slutade fungera och blodet rann i fel riktning. Jag vill hoppas att det var det som gjorde att du blev som du blev. Att det inte var mitt fel, eller hennes fel för den delen, jag ville tro att det var din kropps fel. Jag ville bara tro på att du inte styrde att du var som du var, jag ville tro att det var din kropps fel, ditt hjärtas medfödda fel. Om jag ska vara ärlig mot mig själv och dig så tror jag att du föddes med någon slags defekt. Din defekt syntes dock inte på ytan. Du hade en för slipad fasad. 

Ibland glömde du hålla uppe fasaden och det var då du hade dina fall. Precis som en psykiskt sjuk människa har manier, så hade du något som kan liknas vid detta. Där dina ögon skiftade färg genom en blinkning, och då de inte längre var bruna. De var svarta. 

Det hade nog gjort ondare om det hade varit hennes fel. Jag kunde ta att det var mitt fel även fast jag ville att det inte skulle vara det, så kunde jag ta det, men om det hade varit hennes fel hade det gjorde ondare. Jag älskade henne och för mig var hon synonymt med perfektion. En perfekt varelse kunde inte ha några fel, HON kunde inte ha några fel.

När du var med dem släppte du fasaden och glömde slipa den. Du visade nu dina fel, dem jag trodde vinden hade tagit med sig. Eller kanske ville tro, jag ville tro att du var frisk för det var mitt blod som rann i dina vener. Hade du en defekt , så hade en del av mig det också. Jag kanske är den som gav dig din defekt, jag kanske lider av samma åkomma som du, men vår stora skillnad är att min fasad är alltid uppe. Slipad, och blänkande i solen. Alltid.

Dem såg inte det du hade som något konstigt. Dem såg dig som det du ville att dem skulle. De såg oss som något konstigt. Det var oss det var fel på, inte dig. Du var deras dröm av ett barn. De ville ha dig, och klarade av dig. Ännu en punkt vi var olika på, jag hade varken ork, energi eller kapacitet för att klara av dig. 

Deras blickar blev som en kränkning, mot hela mig och henne. Han var vårt barn, våran uppfinning och det var svår...