En höstmorgon.

De frusna daggdropparna glittrar som kristaller av den kyliga morgonsolen. Jag står
framför de vitblåa avspärrningarna vid den nybyggda lekplatsen, höjer
identifieringsbrickan och kliver under det fladdrande bandet.

En ung kvinna klädd i vita skyddskläder undersöker den lilla barnkroppen som är
hängd av gungornas kedjor i den röda ställningen. Man kan tydligt se hur kedjorna
skärt in de nätta handlederna. Hur blod har sipprat ut ur kroppen och färgat den
ljusa sanden under. Folk trängs av nyfikenhet utanför avspärrningsbanden för att
försöka få en glimt av vad som händer innanför. Alla har de samma förskräckta
ansiktsuttryck. En äldre man i marinblå polisuniform står fundersamt och lutar sig
mot en kal trädstam som fällt sina sista löv från kronan. De gyllene rödbruna
löven har bildad ett täcke på den frusna marken. Han drar handen över den silvriga
skäggstubben medan hans tankar är någon annanstans.

För bara några dagar sen hade stora barnfamiljer samlats runt lekplatsen, grillat,
skrattat. Barn har sprungit runt och undersökt de nya gungorna, den stora gula
rutschkanan, de blåa gungande bilarna. På bara ett fåtal dagar har lycka och skratt
förvandlats till sorg och skräck. 

Jag går över den frusna sandlådan. En ensam spade ligger halvt nergrävd i den
glittrande sanden. Det är något med tidiga höstmorgnar, allt känns på något sätt
fridfullt, lugnt. Men när jag ser den hängande kroppen på närmre håll är det inte lika
fridfullt. Jag fylls snabbt av en obehaglig känsla. Det är som att likets klarblåa ögon
stirrar på mig. ...