Utan återvändo

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vägen är fuktig och hal när han sladdar in på uppfarten till den lilla röda stugan vid skogsbrynet. Han smyger fram till dörren och öppnar den. Mörkret och ensamheten gapar emot honom. Han blir rädd och vill vända om, men han vet vad han måste göra. Han har ett uppdrag att utföra och chefen skulle bli mycket nöjd om han kom tillbaka med uppdraget utfört. Han vet att det här är ett avgörande ögonblick efter månader av arbete. Han kliver in i stugan, tar ett djup andetag och plockar fram sin ficklampa ur jackfickan. Innan han hunnit tända den blir han bländad av någon annan som står framför honom. Han är inte ensam. Han drar sitt vapen och tittar sig snabbt omkring.
- Du är väntad!
Han tittar mot mannen med ficklampan och ser vem han är. Han spelar förvånad.
- Vad menar du? Jag har inga ouppklarade affärer med dig.
- Inte? Mina pengar då?
- Hade vi inte klarat av det här?
- Fan heller! Jag behöver mina pengar nu.
- Låt oss göra upp då, bara vi.
- Hahaha! Du trodde väl inte att jag har åkt hit ensam?
Han klappar i händerna och fram kommer tre andra män. Alla har vapen och flinar hånfullt. Vad ska han nu ta sig till, det här ingick inte i planen. Han hade bara räknat med att en person skulle vänta på honom i huset. Han kramar om sin pistol som han gjort många gånger förr. Han börjar skruva på sig och tittar runt i rummet efter tänkbara flyktvägar. Han försöker spela självsäker och lugn, men inombords darrar han av rädsla. Han känner hur svetten börjar rinna längs ryggen på honom. Det får inte gå fel nu. De fyra andra männen står fortfarande helt stilla och flinar hånfullt. Plötsligt brinner ett skott av. Han känner en brännande smärta i bröstet, sedan ser han ett ljussken och allt blir tyst. Han faller sakta död ner på golvet med ansiktet förvridet av smärta och ögonen uppspärrade som om han vore förvånad.

Kommissarie Asplund sitter som vanligt vid fönsterbordet på caféet och äter sin middag; en äggsmörgås och en kopp svart, starkt kaffe. Han ska precis tända en cigarett när han känner att personsökaren vibrerar i fickan. Asplund tar sakta fram sökaren ur byxfickan. När han får syn på koden i det lilla fönstret rycker han till. I fönstret lyser siffrorna 357 mot honom, nästan hånfullt. Asplund känner hur hjärtat börjar slå fortare. Svetten bryter fram på pannan och han blir lätt illamående.
- Inte nu igen, tänker han.
Han reser sig sakta upp, lämnar smörgåsen och kaffet nästan orörda och går på darrande ben mot sin slitna Volvo. Medan han går mot bilen fladdrar minnesbilder i hans huvud, bilder som han trodde att han aldrig mer skulle få se. Asplund minns hur det var när han hade jobbat på narkotikaroteln i Stockholm. Han hade skickat iväg en av de yngre poliserna på ett tillsynes rutinuppdrag i civila kläder när han fått samma meddelande på sin sökare. Ett meddelande som betyder, polis dödad i tjänsten.

Asplund sätter sig bakom ratten i sin bil, stoppar nyckeln i tändningslåset och vrider om. Med en lätt suck startar bilen. Han tittar i backspegeln, gör en rivstart och ger sig iväg mot sitt mål. Han vet att han borde plocka fram sirenen och trycka gasen i botten för att komma fram så fort som möjligt men han kan inte förmå sig att göra det. Det känns som om han vore förlamad, benen vill helt enkelt inte lyda. När han kör Storgatan sakta fram börjar ett lätt snöfall komma ner från himmeln. Normalt borde han känna sig upprymd över den första snön, men nu märker han den inte förrän rutan är så full av snö att han knappt kan se ut längre. Han slår på vindrutetorkarna och tittar ut genom fönstret. På trottoaren ser han en familj stå och titta in genom skyltfönstret till stadens leksaksaffär. De två barnen är rosiga om kinderna och pratar i munnen på varandra och pekar in mot affären. Mamman och pappan står leende bredvid och håller om varandra. När han ser den lyckliga familjen känner han hur strupen drar ihop sig och tårarna stiger i ögonen. Han tänker på mannen i stugan som inte kommer få se sina barns ögon tindra på julafton, som aldrig mer kommer få hålla sina barn i sin famn och aldrig mer få höra springet av små fötter när han kommer hem på morgonen efter en lång natts arbete. Gång på gång tänker han när han kör gatan fram: Varför,varför? Varför skulle jag skicka ut honom till stugan, kunde jag inte gjort något annat?

Asplund hade varit tveksam till uppdraget redan från början. Han visste hur farligt det var att nästla sig in bland organisationer av det slaget. Ändå hade han velat bevisa för sig själv och för andra att han fortfarande var en bra polisman trots sammanbrotten efter händelserna i Stockholm. Han trodde att det skulle gå vägen den här gången, att ingen skulle komma till skada, men nu var allt för sent. Asplund känner en stark våg av illamående välla upp inom sig. Han blinkar och stannar bilen vid vägkanten. Han springer ut ur bilen och kräks gång på gång tills magen är helt tom. Han blir stående en stund vid vägkanten innan han kan förmå sig själv att köra vidare. Medan han står där tänker han åter igen på den döde polisens familj. Han hade så sent som i förrgår fått reda på att polisen skulle bli pappa igen för tredje gången den kommande våren. Nu skulle det barnet födas utan att någonsin få träffa sin pappa. Allt på grund av hans eget behov av att bevisa något han egentligen inte behövde. Asplund hade ju tagit jobbet i den lilla staden för att komma bort från den tunga brottsligheten och alla svåra beslut han tidigare hade varit tvungen att fatta. Han kliver in i bilen igen för att köra de sista kilometrarna till den lilla röda stugan. Ju närmare han komm...