Verkligheten blir overklig

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag känner en stickande känsla i ögat och en sprängande värk i huvudet. Händerna var stela och iskalla, jag försökte öppna ögonen samtidigt som jag reste mig från sängen. Jag blev bländad av det starka morgonljuset och den onda känslan i ögat som bara blev värre och värre.
Det virrade runt i huvudet, vad har hänt! Mitt rum som jag så brukar vara rädd om var helt förstört, tänkte jag.
Glas bordet var krossat, tapeterna var nerrivna och möblerna låg huller om buller.
Jag gick stapplandes med min stela kropp till badrummet, sköljde av mitt ansikte i det kalla vattnet.
Tittade upp och in i spegeln och såg något som jag bara ville blunda för.
Den stickande känslan i ögat visade sig vara svullnaden av en smäll jag fått av någonting.
En dusch hade varit skönt, tänkte jag, när allt som hänt vimlade runt i mitt värkande huvud.
För att gå in i duschen var jag jobbigt nog tvungen att ta av mig kalsongerna.
Den varma sköna känslan som rann nerför min kropp, var underbar.
Jag gick ur duschen och torkade av mig, samtidigt som jag gick ut i vardagsrummet. Tittade mig omkring och märkte att det var ett meddelande på telefonen.
Jag tryckte på den svarta knappen.
Sofi skrek mer eller mindre med en irriterad röst om det verkligen var värt de och att jag kunde ha tänkt mig för innan jag hade gjort det.
”Shit” vad har jag gjort, tänkte jag och ringde upp Sofi, men ingen svarade.
När jag skulle sätta på mig kläderna märkte jag att alla låg på golvet bland ölburkarna. Äckligt nog var jag tvungen att ta på mig de öl stinkande klädena för att det inte fanns några andra. Med kläderna halvt på, sprang jag ner till gatan och ropade till mig en gul taxi.
Den blicken jag fick av mannen som körde, fick mig att känna mig oönskad. Efter tio minuter i taxin, stannade bilen utanför Sofis dörr.
Det var ett stort fint hus, med en vinröd dörr och stora vita fönster.

Med tvekande steg fram till dörren, tog jag tag i det kalla dörrhandtaget. Innan jag ens hade knackat på, öppnades dörren.
Där stod en tjej med brunt lockigt hår och stora bruna ögon. Hon var i klädd en röd tunn klänning men smala axelband. Hennes vackra rosa läppar glänste i morgon ljuset.
Hon stod bestämt och tittade på mig en lång stund innan hon undrade med en alvarlig stämma på hennes röst varför jag gjorde det.
Det tog en lång stund att förstå att hon hade sagt något.
- Va! Sa du något?
Hon fick en arg blick i ögonen, som jag inte hade sett hos henne sedan jag sist glömde strykjärnet på och brände upp hennes bästa byxor.
Jag gick sakta närmare henne, tog henne mjukt på axeln och frågade vad det var jag hade gjort? Tillbaka från Sofi fick jag en ledsam suck och hon frågade om jag inte kom ihåg slagsmålet? Nä det kan jag inte minnas, men jag har ju sett mig i spegeln och jag ser ju för jävlig ut svarade jag. Men du kan väl hjälpa mig att komma ihåg frågade jag med en ynklig röst.

Med bestämd röst svarade Sofi att festen hos mig i går ballade ur. Det blev för mycket för dig. Du gick runt i dina rosa kalsonger och snackade skit om ditt ex.
Jag ville inte tro det först, sån är jag inte tänkte jag!
En obekväm känsla kom krypande i kroppen.
Hennes kille var där, men det mins du säkert inte heller; sa Sofi.
Sofi kan du förlåta mig? Sa jag samtidigt som jag försökte omfamna henne.
Hon tog ett steg tillbaka och hennes blick hon gav fick mig att känna att hon inte ville ha med mig att göra. Som om att hon tyckte att jag var en annan person.

Jag ville bara spola tillbaka allt och känna mig som den kille jag alltid har varit. En glad, omtänksam kille som ställer upp för folk. Det enda bra var väl att jag fortfarande ser relativt bra ut, tänkte jag och småflinade för mig själv.

Jag började sakta promenera neråt gatan, för att gå och be om ursäkt till mitt ex Helena. Hur ska jag säga förlåt, tänkte jag tyst för mig själv. Man vill ju inte att det ska bli värre än vad det redan är. Helena är en blyg tjej som inte ofta säger emot.
När jag hade gått fyra kvarter längre bort såg jag hennes lägenhet. Hon bor i ett tegelhus med flera lägenheter i.
Jag gick in och möttes va en unken doft, väggarna var målade i orange med vita bordar. Jag läste på namnskylten, Sture Larsson, Mikaela Johansson, där Helena Qvist- tredje våningen.
Jag tog inte hissen för att få lite tid att tänka på vad jag ska säga.
När jag väl var där, kände jag att det var något som var fel. Det var människor som grälade. Jag öppnade tyst brevinkastet, hörde och såg Helena. Hon hade en skrämmande blick i ögonen och skrek - låt mig va!
Hennes kille gick fram till henne med bestämda kliv. Han tog tag i hennes arm och drog med henne till en vägg. Tryckte upp henne mot en vägg, med ena handen runt halsen. Hans andra hand var knyten och högt upp i lyften.
Helena blundade, önskade att hon hade varit vartsomhälst utom här.
Jag kopplade inte först, det jag såg framför mig var som en obekväm sen ur en av Beck filmerna.
Jag tog bestämt tag i det kalla handtaget och rusade snabbt fram till Helenas kille och gav honom en snyting. Han släppte al...