H.C Andersen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Barndomen
Hans Christian föddes 1805 på Munkmøllstraede i ett litet korsvirkeshus. Han hade det inte bra. Det var ont om både mat, ved och kläder. Pappan som hade lärt sig att läsa, läste mycket sagor och teaterstycken för H.C.
Han var mycket oduglig i skolan vilket gjorde honom mycket utfryst. Han led av något som kallas Dyslexi, han hade mycket svårt att tolka bokstäver och bilda ord. Han var mycket ensam och på sin fria tid så lekte han med sina dockor och dockteatern som hans pappa hade byggt åt honom. Själv sydde han även dockkläder till sina dockor. Hans Christian var en pojke som fantiserade väldigt mycket, han hade en livlig fantasi.

Familjen
Hans pappa var skomakare och tyckte mycket om att läsa böcker. Hans mamma var tjänsteflicka och sällan nykter. Det sägs även att hon var väldigt vidskeplig. Hans farfar var lite galen och hans mormor mådde inte riktigt bra hon heller. Hans Christians far gick ut i krig våren 1812. Han kom hem 1814 men hade påverkats så mycket av kriget och blev sjuk. Han dog 1816 när Hans Christian bara var elva år. H.C. tog detta hårt och eftersom han inte hade någon som nu kunde läsa sagor för honom så började han skriva själv medan hans mamma gick vidare och gifte om sig.

Vägen till berömd
Han fortsatte med att skriva sagor och började läsa upp dessa för andra. Men han tänkte inte bli berömd genom sagor, han ville istället bli berömd som skådespelare eller balettdansör. Men han tyckte att han var för ful. Han var lång och mager, stor näsa och små sneda ögon.
När han fyllt fjorton år lämnade han sin stad som han växt upp i. Den 14 september 1819 så for han till Köpenhamn. När han kom fram hade han varken pengar, bostad eller mat. Men han bestämde sig för att ta hjälp av befolkningen. Han läste upp sina sagor och pjäser, tillslut insåg folk att han hade talang. Tillsammans så hjälpte de honom med både pengar, boende och mat.
Efter ett tag så flyttade han hem till Fam. Collin. Det blev hans hem för ett tag framåt. Hans Christian tog kontakt med olika teaterdirektörer för att få vara med i någon teateruppsättning. Han fick några små roller som statist men insåg att detta inte var vad han verkligen ville.
När han fyllt sjutton så hade han skrivit en dålig bok och en ännu sämre pjäs. Fam. Collin ordnade då så att han kunde få ett kungligt stipendium så att han skulle ha möjlighet till att bättra på sin skolgång. Efter några år så hade han tagit studenten.
En bok som han hade kämpat och skrivit kom ut 1829, han hade även fått en teaterpjäs uppsatt. Hans Christian blev olyckligt kär i den världsberömda sångerskan Jenny Lind som tackat nej till Hans Christians frieri.
1835 så började han åter igen skriva sagor.

Hans sätt att skriva
När han skrev så använde han sig ofta av sin egen barndom, egna känslor, drömmar och resor. Han ville också att andra skulle lära sig något av hans sagor som t.ex.
- att vara modig
- att tänka själv
- att inte vara högfärdig
- att ta vara på lyckan innan det är för sent

Hans resor
När han var 28 år så gjorde han sin första utlandsresa som var till Tyskland, där var han i en månad. Hans Christian blev utsedd till Danmarks mest bereste författare. Han har varit i ställen som Paris, Berlin, Rom, England, Sverige, Turkiet, Donau och Wien. Under alla hans resor så har han hunnit träffat prinsessor, kungar, berömda författare, målare och musiker.

Slutet gott, allting gott
Hans Christian Andersen blev världens mest berömde sagodiktare. De fyra sista åren av hans liv bodde han ensam i en egen bostad. Innan han dog den 4 augusti 1875 så hann han skriva 156 sagor. Hans Christian blev 70 år gammal.

Böcker, skrivna av H.C. Andersen
Kejsarens nya kläder, Den fula ankungen, Den lilla flickan med svavelstickorna, Den lilla sjöjungfrun, Dummerjöns, Svinaherden, Den ståndaktige tennsoldaten, Stoppnålen och Herdinnan och Sotaren.

Av: Rebecca Broberg 9h



Stoppnålen
av H.C. Andersen
Det var en gång en stoppnål som var så fin så hon inbillade sig att hon var en synål.
- Tänk på vad ni håller i, sa hon till fingrarna som tog fram henne. Tappa mig inte! Faller jag i golvet hittar ni mig aldrig igen, så fin är jag.
- Skryt lagom, sa fingrarna, och så klämde de till om livet på henne.
- Ser ni, jag kommer med svit! sa stoppnålen, och så drog hon en lång tråd efter sig.
Fingrarna styrde nålen rakt mot köksans toffel där ovanlädret hade rämnat och nu skulle sys ihop.
- Det är för hårt! Sa stoppnålen. Jag går aldrig igenom, jag går av, jag går av - och så gick hon av. Vad var det jag sa? sa stoppnålen, jag är för fin!
- Nu duger hon inte till någonting, menade fingrarna, men de måste ändå hålla fast henne. Köksan droppade lack på henne och fäste henne i förklädet.
- Se, nu är jag en brosch! sa stoppnålen, jag visste väl att jag skulle bli befordrad; är man något så blir man också något! Och så log hon inom sig, för man kan aldrig se på en stoppnål att den ler. Där satt hon nu så stolt som om hon åkte i sjuglasvagn och såg sig omkring åt alla håll.
- Får jag vördsammast fråga om du är av guld? Frågade hon knappnålen som satt instucken bredvid henne. Du ser mycket bra ut och har ditt eget huvud, men litet är det. Du får se till så det växer, för alla har inte turen att lackas i toppen. Och så sträckte hon så stolt på sig så hon lossnade från förklädet och ramlade i diskbaljan just som köksan tömde ut vattnet i vasken.
- Nu reser vi ut i världen, sa stoppnålen. Bara jag inte blir kvar där ute, sa hon - men det blev hon.
- Jag är för fin för denna världen, sa hon där hon satt i rännstenen. Jag vet mitt värde, och det är alltid något att glädjas åt. Och så höll sig stoppnålen rak och förlorade inte sitt goda humör.
Det seglade fram allt möjligt ovanför henne; pinnar, strån, bitar av tidningspapper.
- Se så de seglar, sa stoppnålen. De vet inte vad som finns under dem. Jag sitter fast här jag. Se, där flyter en pinne. Den tänker inte på någonting annat i världen än sig själv. Se, där flyter ett strå. Se så det svajar, se så det snurrar. Var inte så självupptagen, du lilla strå. Du kan stöta dig mot gatstenarna om du inte ser upp! Där flyter en tidning - glömt är det som står i den, och ändå breder den ut sig. - Jag sitter tålmodigt och stilla. Jag är ändå den jag är.
En dag var det något som glänste så vackert tätt intill, och då trodde stoppnålen att det var en diamant, men det var en glasskärva. Eftersom den blänkte så vackert så ville stoppnålen prata med den och presenterade sig själv som brosch.
- Du är bestämt en diamant?
- Ja, något sådant är jag, svarade glasskärvan.
Så trodde de om varandra att de var något riktigt fint, och så pratade de om hur mycket högmod det fanns i världen.
- Jag har bott i en ask hos en ung dam, sa stoppnålen, och den damen var köksa. Hon hade fem fingrar på var hand, och något så högfärdigt som de fem fingrarna har jag aldrig träffat på, och ändå var de bara till för att hålla i mig, ta upp mig ur asken och lägga tillbaka mig i asken.
- Glänste de också, frågade glasskärvan.
- Nej, glänste gjorde de inte, men malliga var de. De var fem bröder. De stod rakt upp intill varandra fast de var av olika längd. Den yttersta av dem, Tummetott var kort och tjock, han ville inte riktigt rätta in sig i ledet, och så hade han bara en led i ryggen mot de andras två, men ändå sa han, att om en människa förlorade tummen så kunde den människan inte längre bli soldat. Slickepott doppade sig i både sött och surt, pekade på sol och måne och klämde till om pennan när det skulle skrivas något. Långeman var huvudet högre än de andra, Gullebrand gick med en guldring om magen, och lilla Per Speleman gjorde ingenting, och det var han stolt över. Skryt var det, och skryt blev det, och så föll jag i diskbaljan.
- Och nu sitter vi och glänser, sa glasskärvan. I detsamma kom det mer vatten i rännstenen, det strömmade över alla bräddar och rev med sig glasskärvan.
- Se, nu blev den befordrad, sa stoppnålen, jag blir sittande, jag är för fin, men det är min stolthet och den får man respektera, och så satt den rak och funderade.
- Jag skulle nästan tro att jag är född av en solstråle, så fin är jag, och visst tycker jag det verkar som om solen alltid söker mig under vattnet. Jag är så fin att min mor inte kan hitta mig. Hade jag mitt gamla öga som gick av så tror jag att jag skulle kunna gråta - men det gjorde jag nog ändå inte - att gråta är inte fint.
En dag höll några pojkar på och rotade i rännstenen efter gammal hästskosöm, slantar och sånt. Det var en smutsig lek, men det var deras nöje.
- Aj, sa den ena. Han stack sig på stoppnålen. Det där var en dum en.
- Jag är ingen dum en, jag är en dam , sa stoppnålen, men ingen hörde det. Lacken hade nötts bort, och svart hade hon blivit, men i svart ser man smär...