Fångad av inga skäl

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en dyster gryning, solen hade just börjat gå uppåt och lysa över Poznans gator.
Men innan solen hinner lysa över hela Polen speciellt vid västerdelarna av Polen där Poznan ligger så hörs det skrik på gatorna.
Dobs Walter vaknar upp och kollar ut genom fönstren och frågar sig vad i helvetet försigår här? Han kollar ut men i samma sekund tappar han luften och hoppar en meter bakåt från fönstret, vid samma ögonblick väcker han hela familjen av ett örongisslande skrik.
Hans fru vaknar och frågar:- Vad är det frågan om?- Nazisterna är här vi måste fly snabbt, ta och packa alla saker och ting som vi behöver.
Frun som heter Anlise Walter hoppar ut från sängen,väcker barnen och börjar packa väskorna. Medan Dobs tar fram all peng dem har sparat under deras livsgång och lägger halva i sin kavajliknande innerficka och der resterande halvan lägger han i en av väskorna.
Det var just på väg att dra ut och sen springa på gatorna tills dem kommer till en källare som är okänd för alla utom Dobs och hans närmaste.
När det plötsligt sparkades på dörren, det hördes en mörk gestaltande röst som sa:- Die Geöffnete tur, wenn sie nitch beschädigt, werden möchten.
Som då betyder ’’öppna dörren om ni ej vill bli skadade’’.
Dobs vet inte vad han ska göra men kommer på nåt snabbt och säger till sin fru att
de ska gömma sig i den lönngång som de har bakom bokhyllan.
Men frun protesterar och säger
-Men då får inte du plats!
-Jag kommer att klara mig bara ni gör som jag säger.
Ty innerligt var Dobs osäker på att han skulle klara sig.
- Men ändå du kan fortfarande inte lämna oss här.
tänk om det händer dig något?
Deras barn Ale och Samon börjar gråta och kramar om sin faders långa ben.
Men Dobs övertalar Anlise att han lovar att de ska återmötas igen hos hans syster i Sovjetunionen, ditt måste Anlise fly.
Dobs ger sin fru en puss samt varsin puss på barnens pannor.
Frun och barnen gömmer sig och i samma sekund sparkas det hårt på dörren och någon skriker vi har väntat i 20 sekunder. Om ni inte öppnar dörren nu så kommer vi döda alla er ögonblikligen.
Dobs skriker tillbacks att han ska öppna men innan han öppnar dörren så ser man att han har ett bekymmersveck i pannan och han glor i golvet svart och grubblande. Ty han bär en plåga i sitt bröst. Samtidigt far det tankar runt hans huvud, Kommer jag att klara det?
Ohh vad jag saknar Anlise och barnen redan.
Dobs öppnar ögonen av att han känner att han är på något som rör sig, han ser först lite flummigt men sen förstår han att han är i en lastbil.
med en femtiotal andra människor.
Anlise och barnen tänker Dobs.
Han hoppar upp från lastbilsätet och kollar runt, alla människor glor på honom som om han hade komit ifrån en annan planet.
När det plötsligt hördes ett vrålande röst:
-Sätt dig ner eller vill du ha huvudet avblåst?
I sin förvåning vänder sig Dobs om och ser att det är en soldat som hotar, han är ganska kort och tjock , han ser i helhet rätt klumpigt ut.
-Hur ville du ha det din judeparasit? Sätter du dig ner eller vill du dö?
Av rädsla sätter Dobs sig ner och försoker filosofera om vad som kommer att hända med honom? Vem kan han tjallat på oss att vi är judar? Kommer jag att ens överleva och träffa barnen och Anlise igen snyftade han för sig själv..


Dobs ger sin fru en puss samt varsin puss på barnens pannor.
Frun och barnen gömmer sig och i samma sparkas det hårt på dörren och någon skriker vi har väntat i 20 sekunder. Om ni inte öppnar dörren nu så kommer vi döda alla er ögonblikligen.
Dobs skriker tillbacks att han ska öppna men innan han öppnar dörren så ser man att han har ett bekymmersveck i pannan och han glor i golvet svart och grubblande. Ty han bär en plåga i sitt bröst. Samtidigt far det tankar runt hans huvud, Kommer jag att klara det?
Ohh vad jag saknar anlise och barnen redan.
Dobs öppnar ögonen av att han är på något som rör sig, han ser först lite flummigt men sen förstår han att han är i en lastbil.
med en femtiotal andra människor.
Anlise och barnen tänker Dobs.
Han hoppar upp från lastbilsätet och kollar runt, alla människor glor på honom som om han hade komit ifrån en annan planet.
När det plötsligt hördes ett vrålande röst:
-Sätt dig ner eller vill du ha huvudet avblåst?
I sin förvåning vänder sig Dobs om och ser att det är en soldat som hotar, han är ganska kort och tjock , han ser i helhet rätt klumpigt ut.
-Hur ville du ha det din judeparasit? Sätter du dig ner eller vill du dö?
Av rädsla sätter Dobs sig ner och försoker filosofera om vad som kommer att hända med honom? Vem kan han tjallat på oss att vi är judar? Kommer jag att ens överleva och träffa barnen och Anlise igen snyftade han för sig själv..


Han kom till ett fängelse som var uppdelat i tre delar.
Dobs visste att det var ett fångläger där livet nog skulle ta slut.
Han visste exakt var han var för på vägen hit så såg han att lastbilen färdades söderut
och lastbilen stannade i staden Oswiecim.
På ingången till lägret stod det med stora bokstäver ’’ Auschwitz’’ i samma sekund sloknade all livs hopp inom Dobs.
Dobs var normalbyggd med ganska lång så han räknades som dugglig för att arbete på arbetslägre Monowitz.
Han visste att om han hade hamnat i Birkenau som var en annan avdelning i Auschwitz så hade han säkerligen mördads i gaskammaren och sen bränts i krematorierna.
Dobs får slita häcken av sig för att visa att han är en dugglig arbetare och för att helt enkelt klara av den slitsamma dagen på lägret.
Ibland ville Dobs bara ge upp men hoppet att en dag få förenas med familjen igen vägre betydligt tyngre. 8 månader hade gått nu. Dobs som hade jobbat på en bank som kassör hade mycket bra minne. Men efter 8 tortyr liknande månader hade Dobs påverkats fysiskt samt psykist.
Han mindes inte ens datumet längre.
Maten som de får var nästan alltid en brödbit och lite soppa eller vatten, Ibland kunde det hända att det fanns några köttbitar med i soppan då är det kalas så glada blir alla.
Men man visste inte var köttet kom ifrån, det ryktades att det var människokött som hade legat och ruttnat i de andra avdelningarna.



Men all näringsbrist hade tärt på Dobs rejält.
Han var nu så mager att hans revben och skelet stack ut ifrån alla håll.
Det som hade hållt Dobs vid liv var självklart hans vän Ramo Wien.
Ramo kallades för Rata av alla, p.g.a han var så bra råttfångare och alla fångar var i behov av Rata. För utan Rata så skulle ingen kunna få så mycket proteinintag som de behövde.
För råttkött är rikt på proteiner det hade alla fångar märkt efter all ätandet av råttor.
Dobs somv ar mycket längre än Rata skyddade Rata hela tiden.
För Rata var en kortväxt och smal pojke på 17 år och Ratas råttfånganden var högst hemligt och om nazist soldaterna skulle få reda på det så skulle han säkert avrättas.
Dobs som var vid 40 års åldern kände fader och son kärlek till Rata för de båda hade hålt ihop sen den första dagen de träffades.
För att överleva på denna fångläger är svårt och man måste vara två så den ena kollar framför sig och den andra bakom sig. För alla människor här är desperata att överleva och kannibalism smög sig runt i alla hörn.
Vintern hade kommit och många frös ihjäl sig på avdelningen, de dog av köldskador.
Det enda Dobs nu tänkte på var att komma ut härifrån levande med Rata.
Dobs och Rata hållde om varandra varje natt för att försoka hålla värmen i dessa kalla tegelhus.
En natt så viskade Ratas i örat på Dobs något ljuvligt som Dobs länge längtat efter att få höra.
- Herr Walter eftersom jag aldrig haft en fader så ser jag dig som min fader och jag älskar dig far det ska du veta, för mina dagar kan vara räknade far.
Det sista meningen svek i hjärtat men Dobs hade inget och säga.
Men Rata som hade borrat in sin huvud i Dobs bröst märkte att hans hår tog emot droppar.
Rata kände sig varm inombord och frågade sig själv, Gråter Dobs av lycka?Tänka sig att nån en gång skulle älska mig och gråta för mig, snyftade Rata för sig själv.
Kvällen därpå var lika kallt och råttor hade man inte sett syn på länge och alla fångar ledd av näringsbrist. Dobs visste att någon skulle kunna tjalla på Ratas råttförsörjning.
Men det kunde bara inte hända för då skulle han förlora en älskad son.
Dobs visste nu att datumet var December den 30 år 1944.
Han hade missat än en gång Chanukka festen med familjen.
Han hade fortfarande aldrig glömt sin familj och vill så gärna tillbacka till dem.

Dagen var 1 Januari år 1945 när några soldater våldsamt tog tag i Rata och började grovt misshandla honom. Rata hade ingen aning om att soldaterna hade smygit sig bakom honom medan han fredligt tjänade nazisterna med all arbete han förgick med.
Dobs var hela tiden oroligt för Rata och på kvällen samlades alla fångar i arbetslägret för att se Ratas avrättning.
Det var en mörk kväll då den nazistiska generalen började prata högt.
- Ni judar är som alla nuförtiden vet inte värda att leva!
Speciellt om man lurar oss höguppsatta raser.
Denna unge man som heter Ramos Wien kommer att avrättas nu framför eder alla,
så att ni ej kan glömma att de som går bakom ryggen på oss kommer att avrättas.
En annan befälhavare skrek skjut.
Och 5 gevärskot avlossades mot Ramo och i nästa sekund föll han och det såg ut som om han direkt dog. Frid varder över honom skrek Dobs.
Soldaterna skrattade bara och skrek Hail Hitler och gick sin väg.

Dobs kunde inger göra och ej vågade han heller att kolla på sin ’’sons’’ lik det var ju det sista han ville se. Han kollade på omgivningen.
Himlen låg genomskinligt blå bakom all stängslar på gården.
Gården låg nu kallt och tyst i vinterkvällens ljus mörka skymning.
Lyktorna började tändas och utanför soldaternas lägerhus,
de tindrade upp en efter en med en matt glans som kämpade mot det avtagande dagsljuset.
Sorget började avta och Dobs började gå in i den kalla tegelhuset för att somna in för gott hoppades han.
Datum var den 20 januari och sedan den 2 november så hade inga mer transporter av fångar inkommit till Auschwitz längre.
Det hade hörts om att röda armen närmade sig och de höguppsatta nazist generalerna hade redan flytt. Dobs har nu varit snart i 2 veckor liggande i bädds.
Han hostar upp röd gröna slem och allt tyder på att han har drabbats av lunginflamation.
Inte får han något vård heller och Dobs känner sig att hans själv sakta men säkert avlägsnar sig ifrån honom.
Den 24 januari hände något konstigt, hundratals soldater strömmade in sig i tegelhusen och tog lät alla duggliga fångar ställa upp sig på rader ute i gården.
Dobs ansågs vara för sjuk och odugglig eftersom han knappast kunde stå upprätt längre.
Dobs antog att all de soldater och fångar flydde ifrån röda armen.
Och alla de som var svår sjuka lämnades kvar i Auschwitz för att möta en plågsam död.
2 dagar hade gått och ej hade han fått något mat i sig och inflamationen blev allt starkare och Dobs kände att han tyvärr måste ge upp snart.
Men den 27 januari hände något fantastiskt.
Den röda armen trängde sig in i fånglägret.
En soldat hittade Dobs och såg att han var illa till gods så han kalla på en manligt sjuksköterska.
Medan Dobs fick medicinsk vård så hörde han två soldater prata på ryska och de talade om att 7000 fångar lämnades kvar för att dö och bara några tusen överlevde, Dobs kände sig lyckad att han var en av de överlevanden.
Ryska hade han ju lärt sig av sin syster som bodde i Ryssland så Dobs hade inte svårt att kommunicera med röda armen.



3 månader senare....
Det hade gått 2 år och 3 månader sedan Dobs hade träffat Anlise och familjen.
Andra världskriget började ta slut och nazisterna fick dra sig tillbacka hela tiden.
Dobs var överlyckligt för at...