En Moders Kärlek

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon sitter där, på trottoaren helt ensam.
Fastän folk irrar omkring henne så märker ingen att hon ens finns. Kan det bero på att hon är osynlig?
Eller är hon inte värd att märkas bland folk?
Eller så finns hon egentligen där?
Vilken fråga har rätt svar?
Det är dessa frågor som for runt i hennes tankar. Hon känner igen omgivningen, och sakta men säkert kommer minnena upp, om vad hon gör här? Varför är hon ens här?
Minnena är väl uppe, och de kommer upp som en rad deja-vu efter varandra.
Minnena sträcker sig långt tilbaka i hennes ålder, och så plötsligt for en klar minne upp, om hennes första dag i skolan. Innan skoldagen hade börjat mindes hon att hon hade ont i magen. Hon hade en härlig känsla av att träffa nya vänner som skulle acceptera henne, men den härliga känslan var den värsta också. För tänk om de nya vännerna inte skulle gilla henne?
Hon var nära på att gråta, hon kände sig så ensam. Alla barnen på skolgården hade sina föräldrar med sig, alla hade nytvättade kläder på sig, alla hade kammat håret och alla hade en mamma som höll i deras händer.
Hon visste inte var hon skulle ta vägen, och var kunde hennes mamma vara?
När rektorn hade pratat färdigt minns hon att alla barnen sprang in i skolhallen med frid och fröjd.
Hennes byxor var det hål på, och hennes mamma jobbade svart som servitris på nätterna så hon hade inte tid med sin vackra och känslosamma dotter.
Men plötsligt när det bara var hon kvar på skolgården, så kände hon en varm hand på sin högra axel.
Hon hade gråtit tonvis med tårar, för hon kände sig så deprimerad och olycklig. Hon tänkte att hon bara är sju år, så varför kan hon inte få den känslan som alla barn har?, Moderkärleken.
När hon vänt sig om så ser hon att det är den vackraste människan på hela planeten som står där, och inte vem som helst utan hennes mamma.
Hon kramar om sin mamma med en bamsekram. Hon vet om att båda är från samma kött och blod, och hon känner av den stora kärleken som hon alltid drömt om.
Hon känner doften av alkohol från sin mamma, men dock så njuter hon av att bara lukta på sin mamma för en gångs skull. Hon låter hennes fingrar leta sig fram hårstrå efter hårstrå, i mammas ljusblonda hår.
Fastän hennes mamma var alkoholist så var hon hennes ideal och passion i livet.
Hennes mamma ber henne om ursäkt för allting som gått fel och hon lovar att alltid vara där och stödja henne när hon behövs och aldrig mer ramla i alkoholberoendet igen.
Flickans moder hade på några minuter vänt flickans känslor från att vara deprimerad till att vara den lyckligaste flickan på denna jord.
Det var goda tider tänkte hon, men hon förstod fortfarande inte varför hon stod framför en ganska hög byggnad.
Hon låter sin minnen att leta sig ännu djupare.


Nu så är hon tolv år gammal och hon hade tagit de första stegen in i kvinnornas värld
för några dagar sedan. I början trodde hon att hon skulle dö, att någon organ inuti henne hade kollpsat och nu fick hon lida för det, hon hade ständiga blödningar och ont i magen under dagarna i en hel månad. Hon vågade inte berätta för sin mamma, för mamman hade blivit den ’’gamla mamman’’ deprimerad, självisk, opålitlig och värst av allt alkoholist.
Hon trodde att hon till möttes av ett plågsamt död, för att blödningarna och värken gav ej vika.
Det hade gått fyra dagar och fyra sömnlösa nätter. De senaste nätterna hade hon tänkt på att få slut på allt elände livet erbjöd.
Hon var tolv år och redan hade hon tröttnat på livet.
Mamman fanns inte där till hands när hon som mest behövdes.
Så det enda hon kunde göra var att ta rakbladet och låta allt elände flyta ut ifrån kroppen. Vilken härlig känsla hon hade när all bekymmer flöt utifrån hennes smala handled. Hon kommer ihåg hur hon börjat känna sig livlös, och hur det vita ljuset närmade sig men det tog evigheter för den att hinna fram till henne och sluka in henne i den värld alla strävar efter, och dit alla en dag kommer att besöka för att stanna där för evigheter.
I nästa ögonblick så låg hon på en säng, och runt omkring henne var det apparater som tjöt. Hennes moder satt bredvid henne på en stol och höll om den vänstra handleden som nu var omlindat med ett vitt bandage och hade små röda fläckar på sig.
Plötsligt så försvann den minnet bort i all hast och nu vet hon att alla blödningar hon hade bara var en del av det kvinnliga livet. Men hon har fortfarande ingen aning om vad hon gör, på en gata fullt med gående människor som ej lägger märke till henne.


Hon försöker minas ännu mer, för att få en förklaring till varför allt här är så ihopknuten. Hon får ännu än gång ett minne uppspelat i hjärnan.
Denna gång är hon sexton år.
Hon minns att de senaste åren varit ett av de hårdaste för hon och hennes mamma.
De hade alltid grälat om alla saker och ting, till och med en dag då grälade de om vem som hade glömt att städa undan ett enda nötskal. Men hur mycket dem än bråkade så slutade allt med att de grät sig till sömns famn i famn. Flickans kärlek växte allt större till sin mamma och det kändes som om hon aldrig någonsin skulle kunna känna hat mot sin egen moder som hade kämpat igenom allt lidandet genom åren bara för att hennes egen dotter inte skulle växa upp och hamna i samma situation som hon nu var i.
Men all den lycka som de hade tog slut när mamman fick beskedet att hon hade cancer i levern och att hennes dagar nu var räknade.
Flickan minns inte så mycket av den hårda tiden, kanske var det för att hon själv trängde in alla hemska minnen om sin mamma som nu var så sjuk. Men en del minnen kunde inte bli förglömda eller trängas tillbaka, så starka var de.
De allra starkaste minnena som tränger sig fram ger ryckningar. Hon minns att hon stod framför sängen som hennes mamma låg på. Runt omkring henne så var det apparater, och den största apparaten visade pulsen och den låg precis bredvid hennes mamma. Den apparaten tjöt hela tiden och den gjorde en massa ljud och pip ifrån sig. Det lät så här; pip, pip, pip, pip...
I rummet som mamman låg i var temat vitt och ett vitt skåp stod höger om entre dörren.
Flickan minns att hon tog små steg fram till sin mamma. Där låg hon, den vackraste kvinnan på denna jord.
All utstrålning som mamman hade, hade nu slocknat, och all glädje fanns nu inte kvar.
Flickan blev tårögd och hon kunde inte hålla sig, då tårarna rann ner för hennes mjuka och hallon röda kinder, hon visste att den stöd som hon allra mest behöver var just nu på väg att dö ut. Hon kände sig lika ensam som första dagen på skolan.
Hon behövde en mamma som kunde omfamna henne och skydda henne mot all världens hot, lidande och elände. Men snart så fanns hon inte mer för sin dotter, snart skulle sjukdomen ta mammans liv, då skulle hon inte ha kvar någon personlighet som stödjer sig på sin moder.
Hon skulle känna sig som om hon levde i en värld utan syre, för utan hennes moders andetag kan hon inte ta ett steg till, hon skulle lika gärna vilja vara död, än att vara levande utanpå, men död inuti i verkligheten. Plötsligt så ser hon att hennes mamma vänder sitt huvud emot henne och fäller en tår samtidigt då hon tar tag i hennes hand, och med all livskraft hon har kvar utformar hon sina läppar till tre värdefulla ord, ’’jag älskar dig’’.
Flickan tror först att mamman börjar återhämta sig, men när hon känner på att hennes mammas hand kallnar till och apparaten som förut gav ifrån sig ’’pip-ljud’’ ger nu ifrån sig ett långt och öron gnisslande ljud.
Förstår hon att mamman bara försokte ta farväl med de värdefulla orden, och nu så var det bara hon kvar.
Hon springer ut ur rummet, hon springer så snabbt hon kan och tar hissen till sjukhusets översta våning.
Hissen stannar på övervåningen och efter att ha sprungit ut genom ännu en dörr så känner hon den kalla vinden som träffar henne rakt på överkroppen men inte ens den starkaste vinden hade kunnat stoppa hennes vilja att nå fram till takets kant.
Hon är äntligen längst ut i kanten av hela taket, hon känner en känsla av att det hon nu försöker göra är dumt.
Men vad annars ska hon göra? tänker hon.
Min mamma som är och var min stora dröm och passion i livet är nu borta. Jag kan inte ta ett steg till utan att önska att hon var här.
Så jag ville inte leva mer, jag vill bara återvända till min mamma och hålla om henne.
Hon tänker mycket men intiativet att hon vill förenas med sin mamma väger tyngre, och hon tar steget ut i luften.
Hon känner att hon börjar falla, våning efter våning stärks känslan av att hon kommer närmare sin mamma samt det eviga...