Hon går förbi hans fönster

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon går förbi hans fönster varje dag. Och lika ofta sitter han vid fönstret och betraktar henne. Dom har gått på samma skola i tre år, men han har aldrig vågat prata med henne. Hon är den självsäkraste tjejen på skolan. Hon behöver ingen annan, hon klarar sig själv. Nu går hon förbi, kvart i åtta precis som hon brukar. Hon har ett par baggy jeans, hennes avslutningströja och ett par vita pumaskor. En lite brun handväska hänger på hennes högra axel.

– Hubbe, du måste gå till skolan nu. Du kommer komma för sent, ropar mamma nere från köket.
Utan ett ord reser han sig upp och tar sin väska från sängen. Han snubblar på sina utslitna hantlar på vägen ut ur rummet.
– Hubbe, jag menar allvar. Du kan inte komma för sent igen, ropar mamma irriterat.
Han släpar sig ner för trappan och ut ur huset. Sömndrucken går han den korta vägen till skolan. Han slänger in väskan i sitt skåp, låser och lägger ner nyckel i byxfickan. Medans han går genom korridoren bort till cafeterian säger alla killar ”Läget Hubbe” eller ”Tjena Hubbe”. Och alla tjejer säger ”Hej Hubbe” och ler fånigt. Han köper en macka och sätter sig vid ett ensamt bord. Det tar inte många sekunder innan bordet är överfullt. Han tittar sig omkring, reser sig och går bort till toan. Han tittar på sig själv i spegeln, granskar sig noga. Han kan inte förstå varför just han är så populär. Han är väll som alla andra, ögon, näsa, mun inget annorlunda.

Hon går förbi hans fönster varje dag. Hon tar alltid en omväg bara för att gå förbi hans fönster. Dom har gått på samma skola i tre år. Men hon har aldrig vågat prata med honom. Han är en av de populäraste på hela skolan. Hon titta på klockan som hon har på sin högra arm, kvart i åtta.

- Lisa Lisa!
Hon vänder sig om och ser hennes jobbiga lillasyster springa mot henne.
– Vad vill du? Frågar hon medans hon vänder sig om och fortsätter ta fram böckerna till spanskan.
– Kan du inte ha mina cigg i ditt skåp i dag?, ber Sara.
- Dom fuckade lärarna ska typ gå igenom mitt skåp, fortsätter Sara förklarande.
– Släng in dom då, säger hon.
Hon går upp till cafeterian för att sätta sig och vänta på att tiden ska gå. Men hon stannar till vid toan där han står och tittar sig i spegeln. Han har blont spretigt hår, klarblå ögon, perfekt näsa och lagom stora läppar. Hon vill säga något, men hon vågar inte och dessutom så märker han henne inte ens. Så hon fortsätter tyst bort till cafeterian. Hon ser honom gå bort till B-engelskan. Hon har lärt sig hans schema utantill. Hon känner på sina tunna armar, inte alls som hans vältränade. Hon tittar på klockan och inser att hon måste gå om hon inte ska komma för sent.

Hon går förbi hans fönster varje dag. Men han vet inte ens hennes namn. Han vet vem hennes lilla syster är, men han skulle aldrig våga fråga vad hennes namn är. Det är en kort dag i dag, alla slutar vid halv ett. Tänk om hon någon gång skulle komma in i hans hus. Inte bara gå förbi. Komma in i hans rum. Inte bara i hans tankar.

- Hubbe störs du av att jag pratar, frågar läraren.
– Ja, det kan vara lite jobbigt ibland, svarar han men ångrar sig direkt efter.
– Kan du i varje fall försök hänga med, säger läraren.
Han nickar och är tacksam över att läraren inte är ett psykfall.
Tiden släpade sig fram, och han är tvärsäker på att lärarens klocka går fel. Men nu släpper läraren äntligen iväg dem.
– Hubbe ska du med och käka på pizzan?, frågade någon som han inte har en aning om vem det är.
Han skakar på huvudet och låser upp sitt skåp. Han går bort till cafeterian och köper en till macka. Den här gången är det bara han där. Han sätter sig på en bänk och lägger väskan bredvid sig. Äntligen för en gångs skull är han helt ensam. Han blinkar till och inser att han faktiskt inte är helt ensam. Längst in i ett hörn sitter hon. Han funderar på om han ska le, men han kommer fram till att det bara skulle se fånigt ut. Han känner att han blir röd om kinderna så han skyndar sig att äta upp mackan och går där ifrån. Han svär sig förbannad över att han inte fick mammas gener som vågar prata med vem som helst. Istället för farsans som blir röd som en tomat om någon som han inte känner hälsar på honom.

Hon går förbi hans fönster varje dag. Hon har alltid undrat hur det ser ut inne i huset. Hur det ser ut i hans rum. Trädgården är prydd med blommor i alla möjliga färger, och så ett gulligt vitt staket men ett litet hjärta längst upp på grinden.

– Lisa!, säger Sara efter att skolan har slutat.
– Blir man aldrig av med dig eller?, säger hon och tittar på den yngre variationen av sig själv.
– Kan jag få mina cigg nu?!, säger Sara mer befallande än frågande.
Hon går bort till cafeterian för att göra svenska läxan innan hon går hem. Hon sätter sig längst in i ena hörnet och börjar läsa. Hon är så inne i boken att hon inte märker att någon kommer förrän den har satt sig ner. Hon tittar upp och möter hans blick. Hon vill bara dyka in i boken igen, men hon kan inte slita blicken från honom. Han börjar le lite smått mot henne men slutar lika snabbt igen. Han äter upp mackan som han köpte och går där ifrån. Inte en chans att hon kan koncentrera sig på boken nu efter det här. Så hon slår ihop boken och reser sig för att börja gå hem. Men det ligger en väska kvar på bänken där han satt. Hon var så fast vid hans ögon att hon inte ens märkte att han hade en väska med sig. Hon tar upp väskan och börjar gå samma väg som han. Hon stannar till vid det vita staketet. Håret har blivit blött och en hårslinga ligger som fast klistrad på hennes kind efter spö regnet hon har gått i. Hon gå upp för grusgången till husets dörr och ringer på. En liten gyllenbrun kvinna, mycket kortare än henne själv öppnar dörren. Hon har klarblå ögon och en perfekt näsa. Munnen rör sig men hon hör inte vad kvinnan säger.
– Ursäkta, men vad sa du?, frågar hon lite generat.
- Du måste va en av Hubbes kompisar, svarar kvinnan med en spansk brytning.
– Det är bara att du går in till honom. Upp för trappan och första dörren till vänster, fortsätter kvinnan som måste vara hans mamma.
Hon nickar och tar av sig skorna. Hon trippar lätt på tå upp för trappan och svänger av till vänster precis som kvinnan hade sagt. Hon knakar på dörren men är inte säker på om det är knackningen eller hennes hjärta som hörs högst.

Hon går förbi hans fönster varje dag. Men det kommer hon inte att göra längre. Inte efter det som hände i cafeterian alldeles nyss. Hon kommer inte att kunna titta på honom utan att tänka att han är helt dum i huvudet. Dumma, dumma huvud.

- Men Hubbe, smäll inte igen dörren, säger mamma när han kommer hem med telefonen i högsta hugg.
Han säger ingenting. Han bara sliter av sig dom genom sura skorna.
– Men du är ju hur blött som helst. Gå genast och ta av dig dom blöta kläderna och ta på dig torra. Lägg dom i hallen så tar jag dom sen, fortsätter hon.
Han gör som hans mamma sa till honom. Han tar av sig de blöta kläderna och tar på sig ny torra. Han lägger de blöta kläderna i hallen och så går han upp till sitt rum och sätter sig vid datorn. Han vrider upp musiken så högt att han inte hör när det knackar på hans dörr. Han märker det först när dörren ...