Cassandra

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Psykisk smärta är värre än fysisk. Så måste det väl ändå vara?
Eftersom att så många försöker dölja psykisk smärta med fysisk.
Att känna knivens vassa metall blad sjunka genom huden som om den borde funnits där från början, att se hur tårar och blod, två så olika vätskor blandas till en likgiltig,
att glömma person, plats och tid och bara tänka på smärtan.

Att sedan se och utforska det man åstadkommit med sitt redskap, se hur den likgiltiga blandningen av blod och tårar har landat på kudden och hur kudden har sugit åt sig all smärta, alla problem och bekymmer. Att känna sig nöjd och att sedan varsamt och mycket försiktigt placera armen på magen. Och att sedan falla in i sedan länge saknad sömn.

När man vaknar igen är det ända men känner en oerhörd smärta, man kommer genast ihåg går dagen och får ett matt leende på läpparna, men leendet försvinner snart och ersätts med en bekymrad min. Allt man kan tänka är att man snart kommer att få samma helvete igen den kommande veckan. Att han inte kommer att se dig, att du inte kommer att klara proven, att alla dina kompisar kommer att fortsätta låtsas tycka om dig, att känna att du är ensam i ett fullt rum…

Nästa natt tar du åter igen upp kniven, du granskar den, den är beklädd med pärlor av torkat blod. Du lägger bladet mot armen, den kalla metallen känns så befriande. Men just som du tar ett djupt andetag och förbereder dig för den brännande smärtan i armen hindrar du dig.

Du ser dig omkring i det tomma ensamma rummet och tänker att du inte orkar mer.
Du har fått nog. Du går därför ner för trappan förbi din sovande mamma, förbi din lilla syster som aldrig skulle vilja dig något ont, sover där så oskyldig och ovetande om det verkliga livet…

Du tar din mammas burk med receptbelagda sömnpiller, men innan du tar upp burken på ditt rum kysser du din mamma lätt på kinden, och stryker din syster mjukt över huvudet utan en tanke på att du aldrig skulle få se dem igen.

Du går fram till spegeln och börjar försiktigt borsta ut ditt långa bruna toviga hår,
du borstar i timmar tills håret faller precis som du vill ha det. Efter det går du in på toaletten och sminkar dig så noga du bara kan. När du är klar går du upp för trappan.
Du vill att allt ska vara perfekt. När du väl är uppe på ditt rum tömmer du hela burken i din hand, men innan du sväljer pillren skriver du en lapp.
Du skriver: ”Förlåt men jag orkade inte längre//Cassandra - nu på en bättre plats".

Du sväljer alla röd - vita piller utan att tveka. För att försäkra dig om att allt ska gå enligt planerna tar du upp kniven och hugger till i vänster armen, du känner en varm vätska rinna ner i ditt knä över dina rosa lakan som du haft sen du var bara åtta år gammal, men det är inte nog, du hugger igen men denna gång hårdare och i magen,
du faller ihop på sängen och försöker förtvivlat att chippa efter andan, du hade inte förväntat dig att smärtan skulle va så intensiv, plötsligt får du mer ork och sätter dig upprätt i sängen, smärtan är outhärdlig, du hugger igen men denna gång i höger armen, nu är de sex år gamla lakanen helt genomvåta av den intensivt röda vätskan,
tanken att din mamma kommer att bli galen när hon ser fläckarna slår dig inte. Du börjar känna dig dåsig kanske på grund av tabletterna, kanske på grund av blodbrist.

Du lägger dig ned och väntar på döden, du lägger lappen strax ovanför såret på din mage. Men du tänker inte på att du aldrig kommer att vakna igen, eller på hur din mamma eller syster kommer att reagera, utan det ända du tänker på är smärtan dina misstag och honom, honom den mest underbara människan på jorden som aldrig ens skänkt dig en blick, inte en positiv i alla fall.

Det är knäpp tyst du hör hur blodet droppar från sängen, ...