Sverige under andra världskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Under andra världskriget
Danmark och Norge vart överraskade när de samtidigt vart snabbt anfallna av Tyskland morgonen den 9 april 1940. Allt folk i hela Norden kände rädsla och skräck. Dom som mest kunde känna sig rädda var kommunisterna och judarna. Men allt folk i alla länder hatade inte tyskarna, det fanns dom som välkomnade dom också. Det fanns nazistpartier och nazistsympatisörer som mer än gärna hjälpte tyskarna, och detta fanns i alla de nordiska länderna. De trodde på Hitler och att han skulle bli Europas herre, ja t.o.m världens herre någon gång. De som redan nu ställde upp för tyskarna satsade alltså på rätt häst.
De siktade på makt och inflytande i det framtida nazistiska jätteriket.

Sverige
Under det andra världskriget var Sverige neutralt. Under större delen av kriget hade vi en samlingsregering, sammansatt av alla partierna utom kommunisterna. Statsminister var Per Albin Hansson som var en socialdemokrat. Några veckor innan kriget hade börjat så hade han ett radiotal med de berömda orden ; ”Vår beredskap är god”, men det var inte riktigt sanningen, den var så att vår militära beredskap var mycket dålig. De värnpliktiga hade blivit dåligt tränade, vi hade ont om högre befäl, ammunition och stridsflygplan. När Danmark och Norge blivit tagna av tyskarna var vi i Sverige helt omringade av den tyska krigsmakten.
Vi i Sverige sa att vi var neutrala, men det var vi ju inte. Den svenska regeringen kunde sättas under hård press av tyskarna. ex. vi lät sammanlagt 2 miljoner tyska soldater transporteras på svenska järnvägar under den första delen av världskriget.
Vår försiktiga regering kontrollerade vad som stod i svenska böcker och tidningar, så att inte tyskarna skulle bli uppretade på någonting, för då skulle kanske Sverige få Tyskland emot sig och starta ett krig där Sverige inte skulle ha någon chans. Mot slutet av kriget hade vi byggt upp ett starkare försvar och tyskarna hade blivit försvagat. Först då vågade vi i Sverige säga emot tyskarnas soldattransporter, och vi fick en fri press.

Beredskapen
Det blev varubrist och ransonering av varor som kaffe, te, tobak, kläder, och skor men det var inte samma sak som under det första världskriget. En av orsakerna till varubristen var att handeln över haven var mycket farlig. Många båtar skötts ner eller gick på minor. Omkring tusen svenska sjömän omkom på detta sätt. Dessa krigsår kallas därför oftast för ”beredskapen” då de flesta män låg inkallade och Sverige var berett på det värsta. Det fanns en stämning av sammanhållning. Vi svenskar stod ut med att ha det lite sämre, om vi bara visste att plågorna var rättvist fördelade. Beredskapen ökade också i civilförsvaret. I nästan alla städer fanns det sirener som tjöt för t.ex ”flyglarm” och ”faran är över”. Alla lärde sig de viktiga signalerna och visste vilket skyddsrum dom skulle gå till. Det nödlandade flygplan både i från de allierades sida och från tyskarnas sida i Sverige, och ibland så släppte de bomber av misstag över Sverige för att inte själv sprängas vid nödlandningen. Det fanns tidningar och ett enda radioprogram som berättade vad som hände utanför våra gränser. Det värsta berättades inte i radion men man kunde få reda på det av flyktingar som berättade.

Under kriget var fotografering av militära anläggningar, övningar m.m strängt förbjudet. Många fotografer avslöjades, fick böta och deras bilder beslagtogs. Därför finns i fotoalbumen från beredskapstiden en ganska mager dokumentation, frånsett bilder av lumparkompisar ifrån logementet eller i tältet. Men ingen regel utan undantag; Hugo Hassel i Karlstad och David Bergman i Charlottenberg tog massor av intressanta bilder. De hade alltid med sig sina kameror i sina fickor och knäppte en massa ”militära hemligheter” , såsom transittrafiken på järnvägen, vilken absolut inte fick komma till allmän kännedom. Genom att de vågade trotsa förbudet finns nu en värdefull dokumentation till nytta för forskning och till glädje för oss vanliga människor, som vill veta hur det var.

Sverige tar emot fångar och flyktingar
Tyskland höll på att störta samman under våren 1945. Vad skulle hända med alla fångarna i koncentrationslägren? Skulle dom i Tyskland ha ihjäl dom, eller skulle dom lämna dom för att svälta ihjäl? Man fick tyskarna att släppa en del nordiska fångar och även några judiska fångar tack vara att svenska diplomater engagerade i att få dom fri. Röda korset fick ta hand om ca 19 tusen fångar ifrån Tyskland som sedan tog dom till Sverige för vård. Den svenske kungens brorson, greve Folke Bernadotte var en av dom främsta ledarna till denna räddning.
Om Sverige kunde skryta med denna insats så ska dom nog skämmas över en annan sak; balutlämningen. Efter det tyska nederlaget hade 167 balter flytt till Sverige. De flesta hade kämpat på tysk sida och Sovjet krävde att de skulle lämnas ut. Och vi i Sverige vågade ju inte säga emot med våran fega regering. Så i januari 1946 så sattes dom ombord på en båt på väg till en hämndlysten motståndare. Flera av dom ombord som visste vart dom var på väg tog självmord under resans gång.

Svensk nazism och förintelse
I Sverige har sedan 1930-talet förekommit ett stort antal nazistiska partier och organisationer. Jag sak bara berätta om de mest betydelsefullaste och deras ledare. Blomstringstiden inträffade i mitten av 1930-talet. Det var i Värmland den första nazismen slog rot. Redan 1924 bildade bröderna Furugård från Deje Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet (SNFF) under Birger Furugårds ledning. Partiet gick 1930 samman med andra nazistiska och fascistiska organisationer bl.a. Nysvenska Förbundet(NF), som bildades 1929 av Per Engdalh. 1933 , vid tiden för Hitlers maktövertagande i Tyskland, börjar de svenska nazisterna splittras och två ledargestalter gjorde anspråk på att få bli Sveriges furer, veterinär Birger Furugård, Deje och en furir från Göteborg, Sven Olof Lindholm. Splittringen ledde till att Lindholm bildade Nationalsocialistiska arbetarpartiet (Nat Soc). I riksdagsvalet 1936 fick nazistpartiet tillsammans ca 50 000 röster. Furugård förlorade röster och lindholmfalangen tog över alltmer.
År 1940, då andra världskriget var igång, vågade nazisterna inte ställa upp i allmänna val. Vid 1944 års val ställde de dock upp och fick 13299 röster. 1955 bildade Göran Assar Oredsson –f.ö. gift med Sven Olof Lindholms f.d. fru Vera- Sveriges Nationalsocialistiska Kampförbund;1961 bytte det namn till Nordiska Rikspartiet (NRP), det enda nazistpartiet, som under senare decennier haft en mera landsomfattande verksamhet. Andra partibildningar efter andra världskriget är Sverigedemokraterna, Frisinnade Unionspartiet(FUP) med sin ledare Sven Arne Lundehäll, som t.o.m. ger ut en tidning i Bohuslän, Behåll Sverige Svenskt (BBS) och det senaste: Vitt Ariskt Motstånd (VAM), som säger sig värna om den ariska rasens fortbestånd, som dyrkar Karl , uppträder våldsamt mot oliktänkande och är intresserade av vapen. Gemensamt för alla de här grupperingarna är, att de förnekar Hitlers försök till judeutrotning.

Historieförfalskarna
Starka krafter i ett flertal länder arbetar nu med att försöka bevisa att förintelsen aldrig ägt rum, att gaskammarna i Auschwitz aldrig funnits. Detta försök till historieförfalskning måste tas på allvar eftersom det ger uttryck för en internationell rörelse, politisk rörelse, som vill sudda ut spåren efter nazismens illdåd för 50 år sedan. Faran med denna verksamhet är, att den stöds av intellektuella människor såsom den franske filosofen Maurice Bardeske, författaren Paul Rassinier, den engelska historikern Richard Werral, den amerikanska professorn Arthur Butz , den engelska författaren David Irving under 1980- talet samt den franska professorn Robert Faurisson.
Gemensamt för dessa historieförfalskare är, att de vänder sig till en yngre publik utan egna erfarenheter av kriget. Hos dessa ungdomar sår de ett frö, som gror och växer till sig, skapar tvivel om vad som egentligen hände och vem som bär skulden till krigsförbrytelserna. Det är så nynazism har skapats i Sverige och utomlands.
Redan på 1950- talet började Maurice Bardeske dra upp riktlinjer för hur historien skulle skrivas om, dock med föga framgång i början. Temat var att gaskammarna aldrig funnits. Den höga dödligheten i läger, såsom i Auschwitz berodde på sjuklighet, epidemier, och matbrist. Om förintelsen av sex miljoner judar skriver han: ”Eftersom judarna förorsakade andra världskriget är det i vilket fall förkastlig att ägna deras öde åt så stor uppmärksamhet”.
På samma linje spinner alla övriga, som vill revidera historien och ta Hitler och nazismen i försvar. Under 1970- talet utkom två böcker, som mer än de andra bidragit till mytbildningen: Did six million reallt die? An historikern Richard Werral, som utger sig vara specialist på andra världskriget. Han är också ledare för organisationen National Front.
Professor Arthur Butz vid Chicago universitet har i en av sina böcker kallat judeutrotningen The hoax of the twentieth century. (1900- talets stora bluff). Båda böckerna har utgivits av världens största bokförlag i England och i USA och kommit ut i miljonupplagor.
Världens kanske mest framgångsrike historieförfalskare anses vara den engelska författaren David Irving. Hans böcker har kommit ut i miljonupplagor; den som är mest känd i Sverige är hans biografi av Herman Göring, som har getts ut på förlaget Legenda.
Utmärkande för denne Irving är, att han lyckats fläta in sina revisionistiska synpunkter i en för övrigt seriös historieskrivning. Därmed lyckades han länge framställa sig som en objektiv historiker.
Men redan i slutet av 1980- talet övergav Irving denna försiktiga variant av historieförfalskning och säger numera helt öppet att gaskammarna helt och hållet är en judisk propagandabluff. Den på senare tid mest kända historieförfalskaren är den franska professor Robert Faurisson, som tvingades göra en ynklig sorti när han för ett par år sedan handgripligen jagades ut ur Kungsträdgården i Stockholm och aldrig fick tillfälle att föra sina rasistiska åsikter till torgs.

Raoul Wallenberg- en svensk hjälte
Raoul var en svensk ung diplomat som jobbade på ambassaden i Budapest år 1944. Han var med och såg hur alla de judiska familjerna fördes bort av SS, och det bara ökade mer och mer familjer försvann. Raoul tyckte sund om dom så han jobbade dag och natt för att hitta gömställen åt judarna. Denne svenske ”röda nejlika” gjorde allt för att lura SS- soldaterna. Han gav de judiska familjerna falska svenska pass så att de kunde lämna Ungern.
Men i januari 1945 så kom den röda armen in i Budapest och då försvann bara Raoul, det var ryssarna som tagit honom och varför vet man inte. Men ryssarna nekar att dom har tagit honom. Så kanske lever Raoul än idag man vet inte riktigt säkert han skulle isåfall vara 88 år. Raoul Wallenberg har blivit känd över hela världen som en symbol för de godas seger i en ond värld. Och forskarna ger sig inte sanningen om hans öde ska fram, förr eller senare.



Avslutningsord:
Om framtiden blir mörk eller ljus beror nog på oss själva. Nu vet vi att de senaste 60 årens –ismer inte höll utan dom höll på att gå åt skogen för oss alla. Men nu står vi här med facit i hand och det är lätt att vara efterklok, men jag tycker inte att man ska döma dessa vanliga männ...