Sverige under andra världskriget

2 röster
10143 visningar
uppladdat: 2005-12-30
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Den här fördjupningen handlar om Sverige situation, handlingar, och utrikespolitik under andra världskriget. Den handlar om vilka omständigheter som spelade in när olika beslut fattades. Den handlar helt enkelt om Sverige under andra världskriget.

Sveriges försvarssituation innan och under kriget

Sveriges förutsättningar inför andra världskriget var dåliga. Sverige hade sedan 1925 genomfört nedskärningar inom försvarsmakten eftersom att den säkerhetspolitiska situationen då var sådan att krig inte var troligt. 1930 tillsattes en försvarskommission vars främsta syfte var att föreslå ännu fler nedskärningar. När den presenterade sitt förslag 1935 hade läget förändrats drastiskt, Hitler hade kommit in i bilden. Kommissionen föreslog upprustning vilket riksdagen godkände. Beslutet innebar att försvaret skulle upprustas så att Sverige var berett att möta ett hot inom tio år. Dock snabbade man på då man insåg att situationen blev mer och mer osäker. En provisorisk omorganisation togs i bruk under januari 1937. Regeringen valde senare att i flera omgångar innan krigsutbrottet anslå om mer pengar till försvaret. Innan krigsutbrottet hade försvaret hunnit få hela 160 miljoner i extra tillskott, en mycket hög summa med den tidens penningvärde. Dock fanns fortfarande stora brister inom försvaret. Så sent som 1939 lades Sveriges enda stridsvagnsbataljon ned, och innan krigsutbrottet hade endast 78 miljoner av de extra anslagen hunnit utnyttjas. Det betyder att det saknades material för hela 82 miljoner.

År 1935 såg Sverige tre olika krigsscenarion.

1) Sovjetunionen anfaller Finland. Sverige går i krig mot Sovjetunionen för Finlands skull.
2) Sovjetunionen angriper Sverige
3) Tyskland angriper Sverige

Av dessa togs troligen bara det förstnämnda på allvar då det var det enda scenario som Sverige hade planerad motaktion till.

Under kriget förbättrades Sveriges beredskap drastiskt när det gällde såväl manskap som materiel.


Kriget inleds

Sverige blev lika förvånade som alla andra länder när nyheten om Molotov-Ribbentroppakten spreds över världen. Tre dagar efter invasionen av Polen utfärdade den Svenska regeringen en neutralitetsförklaring. Samma dag kungjorde också Sveriges dåvarande stadsminister Per Albin Hansson att ”Sveriges beredskap är god”. Ett uttalande som på senare tid blivit mycket omdiskuterat. Om han refererade till den militära beredskapen va uttalandet en ren och skär lögn.


Hösten

Under hösten 1939 tilltvingade sig Sovjetunionen baser från de baltiska länderna. Krav om landområden och baser framfördes också mot Finland som då sände förfrågningar om huruvida Sverige skulle kunna erbjuda effektiv militär hjälp vid ett sovjetiskt angrepp. Sverige valde att svara nej. I ett brev till den finske stadsministern ska Per Albin Hansson själv ha skrivit att han önskat att han kunnat göra mer ”men att han hade att göra med ett fredsegoistiskt folk”. Trots att Sverige svarat att de inte skulle ge någon effektiv hjälp om en krigssituation skulle uppstå valde Finland att inte gå med på Rysslands krav. Det ledde till ett sovjetiskt angrepp vilket resulterade i det Finska vinterkriget. Åsikterna var inom regeringen delade om hur mycket Sverige skulle hjälpa Finland. Sveriges dåvarande utrikesminister Rickard Sand förespråkade ett Svensk-finskt samarbete vad gällde det Åländska försvaret. Det mynnade ut i en regeringskris och bildandet av en samlingsregering där de fyra största partierna ingick. Det svenska kommunistpartiet som tog ställning för sovjetunionen hölls utanför regeringen.

Den svenska regeringen valde att under finska vinterkriget inte förklara sig som neutrala utan bara som ”icke krigförande”. Det öppnade möjligheter till att hjälpa Finland indirekt, vilket vi gjorde. Betydande mängder svenskt krigsmateriell skickades iväg till att hjälpa Finland och ca:145miljoner kronor samlades in vid en insamling för Finlands sak. Ca: 63 000 finska krigsbarn togs sammanlagt emot under hela andra världskriget. Dessutom skickades en 8700 man stor frivilligarmé iväg till Finland.

Finland höll ut länge men Sovjetunionen satte in fler trupper och förhållandena blev mer kritiska. Finland begärde flera gånger under februari svensk militär hjälp. Dessa avslogs varje gång med hänsyn till Sveriges egen säkerhet.

Hjälp från Västmakterna

Den tredje mars 1940 mottog Sverige en begäran från västmakterna om att få skicka trupper genom Sverige och Norge via malmbanan för att på så sätt hjälpa Finland. Sverige avvisade begäran, men tillade att de inte skulle sätta sig emot med våld. Anledningen till avvisandet var högst rimliga misstankar om att hjälpen till Finland bara var en förevändning för att ockupera norra Skandinavien. På så vis skulle västmakterna kunna ta kontroll över de svenska malmfälten. De svenska malmfälten var strategiskt viktiga då den tyska importen av järnmalm från Sverige stod för hela 50% av den tyska krigsindustrins behov. Jag tror att tillägget om att vi inte skulle sätta oss emot med våld var bra ur taktisk synvinkel. Det skulle vara svårt för de allierade att anfalla ett land som svarar att de inte ens kommer att sätta sig emot med våld vid en territoriell kränkning. De allierade förde ju till skillnad från Tyskland en ständig diskussion om rätt och fel

Efter begäran från västmakterna startade Sverige en kapplöpning med tiden för att förmå Finland till en svår fred, allt för att slippa att bli indraget mer i kriget.

Finland tvingades den 12 mars 1940 att skriva på mycket hårda fredsavtal där de förlorade långt mer land än vad Sovjetunionen ursprungligen krävt.

Ockupationen av Danmark och Norge

För västmakterna var det fortfarande viktigt att stoppa den svenska järnmalmsexporten. I april 1940 började därför engelsmännen att lägga ut minor längs den norska kusten för att på så sätt tvinga ut de tyska fartygen på internationellt vatten. Tyskarna löste problemet genom att ockupera Norge och Danmark. Danmark övertogs på några timmar. I Norge intogs Oslo snabbt men det fortsattes kriga i andra delar i ca: två månader. Norge mottog hjälp från England men hade inget annat val än att kapitulera då Engelsmännen efter två månaders hårda strider blev besegrade och tvingade sig dras tillbaka. Då Danmark och Norge intogs mottog Sverige flera krav från Tyskland. De krävde att vi skulle behålla vår neutralitet, inte mobilisera, vidmakthålla malmleveranserna samt tillåtelse att nyttja det svenska telefonnätet till Norge. Diskussion pågick inom regering och även kungafamiljen blandade sig i vad svaret skulle bli. Vissa, bl.a. kronprinsen ville att man skulle svara snävt på kraven, medan andra menade att det viktigaste var att behålla freden. Det slutgiltiga svaret på Tyskarnas krav blev en kompromiss mellan de båda parterna: Sverige skulle hålla fast vis sin neutralitet men de förbehöll sig rätten att vidta alla nödvändiga åtgärder för att behålla den. Sverige mobiliserade sina styrkor trots tyskarnas krav. Sveriges gränser var vid början av den tyska ockupationen av Norge och Danmark mycket dåligt försvarade. Demobiliseringen sedan Finska vinterkriget hade då kommit i full gång.

Tysk tågtrafik

Ett återkommande krav från Tysklands sida under andra världskriget var krav på tillåtelse att få nyttja det svenska järnvägsnätet. Kraven gällde allt från humanitära transporter till transport av fullt utrustade soldater och krigsmaterial. Sverige tillät dessa transporter av och till under kriget. Så länge kriget i Norge pågick tilläts endast humanitära transporter genom Sverige. När alla strider upphört kom sedan bestämda krav från Tyskland om s.k. permittenttrafik, det innebar att tyska soldater på permission skulle få åka genom Sverige på väg hem till Tyskland. Den svenska regeringen gick med på kravet med motiveringen att den fann ”under dessa förhållanden ett avsteg från sin tidigare strikta hållning nödvändigt”. Permittentrafiken kom att uppta hela 10% av det svenska järnvägnätets transportkapacitet och fortsatte ända fram till augusti 1943.

Midsommarkrisen
I juni 1941 bröts Molotov-Ribbentroppakten genom att Tyskland attackerade Sovjetunionen. Finland valde då att göra gemensam sak med Tyskland och försökte ta tillbaka de områden som Sovjetunionen vunnit under vinterkriget. Tyskland krävde då att få skicka en fullt utrustad division på 18000 soldater genom Sverige från Norge mot Finland. Sverige bestämde sig efter långa diskussioner att bevilja de tyska kraven med tillägget att det var en engångsföreteelse. Risken för krig var överhängande vid ett nekande, dock var det ett klart neutralitetsbrott att bifalla de tyska önskningarna.
Kungen ska ha spelat in i beviljandet av de tyska kraven genom att till Per Albin Hansson ha framfört att ”om det blir ett nej vill jag inte vara med längre”. Det var ett hot om abdikation. En abdikation kunde ha orsakat splittring inom samlingsregeringen och det var det sista man ville.
Kungen var generellt väldigt tyskvänlig under kriget och blandade sig i rikets politik flera gånger. Bara några dagar efter anfallet av sovjetunionen sände han via den tyska legationen i Stockholm ett personligt budskap till Hitler: ”Kungen ville till Hitler uttala sitt varma tack för att han beslutat slå ner Bolsjevismen, en fara inte endast för norden utan för hela Europa, och framföra sina varmaste lyckoönskningar till de stora framgångar som redan uppnåtts”. Och ”Hans folk, meddelade kungen, delade till ojämförligt största delen denna uppfattning och han skulle sträva efter att omvända de ännu tvivlande”.
Opinionen i Sverige var till stor del för anfallet av Sovjetunionen. Tidningen Aftonbladet var positiva till anfallet och hoppades att det skulle leda till att de ockuperade länderna i Östeuropa i och med anfallet skulle befrias.

Eventuellt anfall från Tyskland

I och med att Sveriges försvar stärktes biföll Sverige allt mer sällan Tysklands krav. Detta ledde till februarikrisen under vintern 1941-1942 då svenska regeringen beordrade höjd beredskap pga. rykten om ett tyskt angrepp. Kungen valde då att på eget initiativ skicka ett meddelande till Hitler om att ”Sverige kommer att med vapen försvara sig mot alla inkräktare - även mot ett Engelskt angrepp.” Situationen löste sig i och med Hitlers svar där han svarade att han inte skulle göra något som bröt Sveriges neutralitet.
Sverige blev återigen hotat av Tyskland, det under 1943. Då Tysklands krigslycka vänt hade Sverige intagit en mer och mer avvisande ställning. Det ledde till att Tyskland under våren gjorde upp en anfallsplan mot Sverige. Anfallet var planerat till sommaren och vid midsommartid sände den svenska försvarsledningen ut en varning ”Giv akt! Var beredd! Ett tyskt anfall kan vara nära förestående”. Anfallet kom aldrig, Tysklands militära resurser behövdes på andra håll. I slutet på sommaren tog Sverige ytterligare ett steg mot en mer avvisande hållning mot Tyskland genom att säga upp permittentavtalet.
Under April 1944 var Sverige hotat för sista gången. Raketer från Norge skulle riktas in mot Sverige. Sverige klarade sig också denna gång undan, precis som vid sommaren 1943 behövdes resurserna på annat håll.

Flyktingtillströmningar från Finland

Finland slöt separatfred med Sovjetunionen under september 1944. Fredsuppgörelsen var tuff. Finland skulle lämna ifrån sig land betala krigsskadestånd m.m. Av alla punkter i fredsuppgörelsen var det särskilt två som berörde Sverige. Den om att all tysk militär skulle köras ut ur landet och den om att alla sovjetiska flyktingar (medborgare) skulle lämnas tillbaka Sovjetunionen. Båda dessa punkter ledde till stora flyktingtillströmningar till Sverige. Finland valde att inte utlämna de sovjetiska fångarna utan istället köra upp dem till bron över Torne älv vid Haparanda och peka ut Sverige på andra sidan. Den dagen gick 30 000 fullt militärutrustade flyktingar bl.a. min farfar över bron vid Torne älv. Alla var fullastade med handgranater och vapen av olika slag. Det enda de hade bestämt sig för var att inte avväpnas. Sverige hade inget annat val än att släppa in dem, ingen ens försökte visitera dem.
30 000 personer i full militärutrustning som alla är beredda att inte ge sig utan kamp bråkar man inte med. Att bli utlämnad till Sovjetunionen var inte ett alternativ för någon av dem, det var lika med döden eller arbetsläger i Sibirien. Alla hade inte lika tur som min farfar. Min farfar har berättat att han sov med pistol vid sängen i flera år. Han tänkte inte ge sig utan kamp.

Flyktingar över östersjön

I slutet av kriget flydde ca 3000 desertörer i båtar över östersjön, av dem var 167 balter som tvingats strida på tysklands sida under kriget. Regeringen beslutade att samtliga skulle utlämnas, de flesta till sovjetunionen. För många innebar det en mycket osäker framtid i fångläger. Det orsakade mycket protester. Beslutet genomfördes trots självstympningar, självmord, hungerstrejker oh sjukdomar.

Krigets slutfas, Himmler och de vita bussarna

Slutfasen av kriget var den enda tiden som Sverige egentligen gjorde något. Vi utbildade norska och danska polisstyrkor och gjorde oss beredda att gå in i Norge och Danmark, något som aldrig behövdes. Vi ägnade oss också åt att på diplomatisk väg rädda människor främst norrmän och danskar, men också judar från koncentrationslägren. De så kallade Vita bussarna kördes på de tyska vägarna under 1945. Sverige lyckades pga. skicklig diplomati och Folke Bernadotte, vice ordförande i svenska röda korset göra överenskommelser med SS-chefen Himmler. Överenskommelserna gjordes i omgångar, först bestämdes att alla norska och danska fångar skulle få föras till ett och samma koncentrationsläger, Neuengamme. Villkoret var att överenskommelsen skulle brytas om något läckte ut. Överenskommelsen ledde till att svenska fordon skulle behöva vara på tyskt territorium. Bussarna målades därför på de allierades initiativ vita. Detta för att undvika att de svenska bussarna skulle råka utsättas för de allierades beskjutning. När svenskarna kom till Neuengamme var där så överfullt så att de för att kunna föra dit norska och danska fångar först var tvungna att köra iväg fångar av andra nationaliteter till andra koncentrationsläger. När Himmler sedan mötte Folke Bernadotte igen gick han med på att utlämna alla skandinaviska kvinnor, alla norska studenter och alla danska poliser. Ca: 20 dagar senare gick han med på att utlämna alla skandinaviska fångar och kvinnor från alla nationaliteter från ett annat koncentrationsläger, Ravensbrück. I Mars meddelade Himmlers personlige massör att Himmler var beredd att frige även 10000 judar för transport till Sverige. Sveriges hjälpinsatser beräknas ha hjälpt ca: 27 000 människor av olika nationaliteter och religioner till livet.
I krigets absolut sista slutskede ska Himmler för att rädda sig själv ha försökt förhandla fram en separat kapitulation via Folke Bernadotte. Bernadotte krävde att även Norge och Danmark skulle ingå i kapitulationen och Himmler gick med på det. Bernadotte framförde sedan kapitulationserbjudandet till de allierade via det svenska UD. De allierade stod dock fast vid kravet på en ovillkorlig kapitulation vilket senare kom. Vid krigsslutet blev Himmler krigsfånge hos engelsmännen. Där begick han självmord då han insett att han inte var värd mer än vilken jävel som helst, och att han därmed inte kunde förvänta sig någon särbehandling. Det vill säga att troligen ställas in för rätta.

Sverige internt

Sverige klarade sig internt ganska bra under kriget. Ekonomin fungerade och trots vissa matvaror ransonerades så var det inget folk led av. Värre var det med demokratin, integriteten och yttrandefriheten.

I Sverige förekom under kriget stora brister inom demokratin och yttrandefriheten. Flera metoder användes för att stoppa misshagliga åsiktsyttringar. Det vanligaste var det såkallade transportförbudet som brukades mot tidningar. Det innebar att inga allmänna kommunikationsmedel fick användas för att sprida tidningen. Främst drabbades vänstertidningar av detta förbud. Tidningen ”Arbetaren” drogs in ett 40-tal gånger. Tidningens ansvarige utgivare, Birger Svahn till och med åtalades då tidningen publicerat en appell från det internationella transportförbundet om skärpt kamp mot fascismen. Att det svenska tranportförbundet hade 90000 medlemmar spelade ingen roll.

Den personliga integriteten togs inte heller mycket hänsyn till. Under kriget förekom omfattande telefonavlyssning och brevgranskning. Hela 11 miljoner telefonsamtal avlyssnades och över 40 miljoner brev granskades. Dock gav inte övervakningen mycket, endast 163 personer kunde åtalas pga. telefonavlyssningen och bara 18 från brevkontrollerna. Sveriges allmänna säkerhetspolis arbetade inte enbart med avlyssning, de arbetade dessutom i stor omfattning med att sortera in folk i register efter deras nationella/politiska sympatier. I registren fanns, kommunister, syndikalister, nazister och englandsvänner. Syftet med registren var att effektivt kunna internera dem med kontroversiella åsikter om Sverige skulle dras in i kriget. Trots att kriget aldrig kom valde Sverige att frihetsberöva folk i alla fall, för säkerhets skull. Under krigsåren användes olika läger för internering av människor. Dock var verksamheten aldrig särskilt omfattande, runt 750 människor fanns sammanlagt i lägren.

Något som sällan nämns i historieböckerna är nazistsympatierna som fanns i Sverige. Kungen var uttalat tyskvänlig och även delar av officerskåren. Flera nazistiska partier fanns inom Sverige och flera av de etablerade partierna fanns rasistiska yttringar. I bondepartiets (centerns) grundprogram stod följande ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.” Att vara nazist under krigstiden var inte särskilt kontroversiellt. Sverige (och Schweiz) till och med bad Tyskland att börja stämpla in ett J i alla judars pass, så att vi på så sätt lätt vid olika tull och gränsstationer skulle veta vilka som skulle avvisas direkt!

Avslutande diskussion:

Huruvida Sverige agerade rätt eller inte under andra världskriget är något som fortfarande debatteras. Sverige valde att med alla medel hålla sig utanför kriget, trots att vi hade kännedom om koncentrationslägren och såg våra grannländer drabbas av krigets fasor. Priset för freden blev högt, att neutraliteten och demokratin blev lidande är inget som någon förnekar. Men samtidigt handlade den svenska regeringen efter vissa av sina egna åsikter, även om det var inofficiellt. Vita ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Sverige under andra världskriget

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-12-30]   Sverige under andra världskriget
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=5512 [2019-12-05]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×