Sverige under andra världskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sverige under andra världskriget

Inledning
Sverige var ett av de land som sade sig vara neutrala under andra världskriget, men hur lätt kan det vara att försöka att inte ha någon åsikt i ett krig som detta. Skulle man bara acceptera nazisternas ockupationer av flera europeiska länder, för att inte riskera att själv dras med i kriget. Men det var väl bekvämast så, det är svårt att säga att man inte ska hjälpa andra länder så länge ens eget land klarar sig utan skador.
Men hur neutralt var Sverige egentligen?

I det här arbetet tänkte jag försöka ta reda på vad Sveriges neutralitet stod för och hur man förhöll sig till sina nordiska grannländer vad det gäller neutralitetsfrågan.



Före kriget
Innan kriget hade de nordiska länderna diskuterat många olika allianser för att hålla sig så mycket utanför stormaktsblocken som möjligt. Efter krigsutbrottet stod däremot Sverige ensamt kvar neutralt efter att resten av de nordiska länderna hade ockuperats.
Dåvarande statsminister, socialdemokraten Per-Albin Hansson tillsatte vid krigsåren en samlingsregering bestående av alla partier förutom kommunisterna. Detta för att ”Sverige skulle stå enat”. Det skulle också kunnat varit för att socialdemokraterna inte skulle få hela skulden om nåt gick fel.

Finland blir anfallet – Sverige hjälper till
Finland var det första av de nordiska länderna som drogs in i andra världskriget. Tyskland och Sovjetunionen undertecknade en icke-anfallspakt den 23 augusti 1939, vilken också innehöll ett hemligt tilläggsavtal som delade Östeuropa i ett tyskt och ett sovjetisk område. Sovjetunionen skulle bl.a få ta kontrollen över de baltiska staterna och Finland.
De baltiska staterna hade vart tvungna att avvara områden till sovjetiska flottbaser för att undvika krig. Nu krävde Sovjet områden vid inloppet till finska viken i utbyte mot några områden i norra karelen. Finland vägrade dock gå med på detta, de trodde inte att Sovjet skulle gå till attack. De hade fel, den 30 november sattes sovjetiskt pansar in mot Finland. Man bombade Helsingfors och andra viktiga städer. Nu startade Vinterkriget.
Sverige hade innan kriget vid ett nordiskt råd i Stockholm lovat att hjälpa Finland om det skulle bli anfallet. Nu var det dock så att Sverige skulle förhålla sig neutralt och kunde därför inte sätta in sin armé som hjälp. Istället tillät regeringen en stor hjälpinsats som innebar att man skickade vapen och andra förnödenheter. 300 kanoner, 90 000 gevär samt en tredjedel av den svenska jaktplansstyrkan var lite av det som skickades. Dessutom samlade man ihop en frivillig-armé under parollen ”Finlands sak är vår”. Finland med hjälp från andra nordiska länder lyckades hålla ut i 3 månader. Storbritannien och Frankrike ville också gå in på Finlands sida om man fick gå vägen genom Kiruna och Narvik. Något som svenskarna vägrade eftersom de uppenbarligen skulle stoppa Sveriges järnmalmsexport till Tyskland.
I februari satte Sovjet in en storoffensiv mot Finland, som då kände att de inte hade särskilt stor chans att klara sig. Därför slöt man ett fredsavtal med Sovjet



Sveriges hjälp till Finland
Förutom krigsmaterialet och frivillig-armén som Sverige sände till Finland så hjälpte man också tio-tusentals finska barn från vinterkriget. Biståndsorganisationer samlade ihop familjer som kunde ta hand om finska barn tillfälligt. När vinterkriget tog slut skickades barnen tillbaks till Finland. Snart uppstod dock nya strider i Finland och barnen skickades tillbaks igen. Barn blev skickade hem till Finland bara för att upptäcka att ett nytt krig blossat upp och de blev tillbakaskickade. Många barn blev skickade fram och tillbaks många gånger. Efter andra världskrigets slut var det många barn som inte visste var de hörde hemma, de hade bott i Sverige i flera år och kunde kanske inte ens tala finska.
Sammanlagt fick 70 000 finska barn flytta under krigsåren, den allra största delen av dem kom till Sverige.

Ockupationen av Danmark och Norge
Den 9 april 1940 är inte ett särskilt lyckligt datum för Norden. Denna dagen anföll tyskarna, de ockuperade Danmark och Norge. Efter dessa händelser, och efter Tysklands framgångsrika seger över Frankrike, förändrades Sveriges ställning gentemot Tyskland till det sämre. När Norge också hade fallit kan man säga att Sverige hade två val: Antingen att säga emot tyskarna och riskera krig eller att bli en mer eller mindre lydstat åt Tyskland. Man hade inte så mycket att säga till om med den lilla armén man hade. Den svenska regeringen gav emot för tyskarna.
Man lät nazister transportera sina soldater med tåg till Norge genom Sverige, man tillät också transporter av vapen och annat till soldaterna. Det gick ungefär ett tåg om dagen från Tyskland till Norge under 3 år, sammanlagt 2 140 000 tyskar åkte genom Sverige. 100 000 vagnslaster med vapen gick också igenom.

När Norge hade blivit ockuperat ville den norske kungen Håkon fly till Sverige för att sedan ta sig till Storbritannien. Detta tillät inte Sveriges regering, man menade att man inte skulle bryta neutraliteten. Som om inte forslandet av tyskar skulle vara ett neutralitetsbrott.

Sveriges järnmalm
Det var till stor del Sveriges järnmalm som gjorde det så svårt att hålla sin neutralitet. Tyskarna var helt beroende av Norrlands malm. När tyskarna ökade sin vapenproduktion krävdes mer råvaror. Ekonomiskt sett tjänade Sverige ganska mycket pengar på kriget vad gäller exporten av järnmalm. Det var mycket tack vare detta som Sverige gjorde ett stort ekonomiskt uppsving under denna perioden.

Nazism i Sverige, innan och under kriget
Även i Sverige hade nazistiska organisationer starkt fäste i det svenska samhället. På universiteten protesterade studenter och lärare mot en "judisk invasion" då Sverige fått en förfrågan att släppa in ett litet antal välutbildade judiska flyktingar. I Uppsala fanns det t.o.m ett rasbiologiskt institut. Detta hade anställda som mellan 10- och 30-talet åkte runt i landet och mätte skallar på folk för att hålla ordning på ”raser”, kriminalitet och andra avvikelser. Samer, judar, zigenare, handikappade och "avvikande" fotograferades och undersöktes.
Även under kriget fanns nazismen kvar i Sverige. I någon kommun hade nazisterna majoritet i kommunfullmäktige. Dessa samarbetade givetvis med tyskarna, det fanns t.o.m. planer på att bygga ett koncentrationsläger, modell Auswitch i Sverige. Dessa ritningar förstördes delvis efter krigsslutet.

Sverige tillsammans med Schweiz var de länderna som drev igenom att judiska pass skulle stämplas med ett ”J” så att man skulle hålla koll på om man skulle ta emot ”rätt människor”. Allt enligt neutral korrekthet, så att man inte skulle hjälpa judar in i landet hur som helst.

Inom den svenska armén pågick även under kriget diskrimineringar mot värnpliktiga medlemmar i VPK (VänsterPartiet Kommunisterna). Man satte alla kommunister i särskilda läger frånskilda från andra. Detta var på grund av Sveriges dåvarande eviga fiendskap med Ryssland/Sovjet. Kommunistpartiet ogillades av många, däribland dåvarande svenska kungen som kämpade för ett förbud mot partiet. SÄPO registrerade också alla kända kommunister i särskilda register, SÄPO’s uppgift är att skydda riket mot inre och yttre hot mot demokratin.

Censur
Nu förde Sverige en relativt tyskvänlig politik. Detta var inte omtyckt av alla givetvis. Detta framkom i tidningar och tidsskrifter. P.g.a. detta införde Sverige 1941 censur och regeringen kunde beslagta och stoppa sånt som kunde uppfattas som propaganda mot Nazityskland.



Lite egna funderingar som avslutning
Hur neutralt var Sverige under kriget egentligen? Inte särskilt skulle jag vilja säga. Man vågade inte stå emot tyskarnas press på landet, man lät tyskar åka igenom landet för att ockupera och hålla Norge, man märkte judars pass, man fraktade malm till Tyskland. Man hjälpte också Finland om inte officiellt men ändå mycket.
Sverige ställde upp för Finland när de blev anfallna av Sovjet, men när tyskarna ockuperade Norge hände inte så mycket. Man hörde inget om ”Norges sak är vår”. Detta var antagligen p.g.a. rädslan för tyskarna och att bli indragna i kriget.

Också det att Sverige registrerade kommunister tål att tänka på. Om Sverige skulle blivit ockuperat av Tyskland, vad skulle hänt med dessa då? Man kan undra om Sverige försökte hålla sig väl med Tyskland inför en eventuell ockupation. De 40 000 registerkort över svenska kommunister, skulle de lämnas ut till tyskarna, eller skulle man bränt dessa?

Man kan diskutera om det var bra eller dåligt av Sverige att hålla sig neutrala. Om man ville motarbeta nazismen eller skydda sitt eget land och sin befolkning i första hand. Jag tror faktiskt inte att man egentligen kan vara neutral i en sådan fråga som nazismen, men däremot...