Carl Michael Bellman

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Odödlige Bellman. Du andas då än!
Ditt blod, som din vers, än med liflighet flyter.
Än Sverige af Kungen bland sångare skryter.
Än skryter jag af att dig ega till vän.”


När Bellman låg allvarligt sjuk i början av nittitalet och man fruktade för hans liv, hälsade Leopold, en av hans vänner till hans tillfrisknande med dessa rader.
Vänskapen och hans känslor för Bellman var delvis komplicerade. Var han var avundsjuk?
Hans reaktioner och handlingar tyder ibland på det.

Man kan kalla Bellman den svenska poesins Mozart. Att han hellre väljer pennan än penseln för att återge sina intryck verkar nästan vara något av en tillfällighet. För när man ser på vilka som var hans vänner under sjutti och åttitalet så bestod den närmaste umgängeskretsen inte i första hand av författare, utan målare, skulptörer, skådespelare och musiker. Hans vänner beundrade honom stort. Men Bellman hade då även nära vänner inom den litterära världen. Han var god vän med sina epigoner Hallman och Kexel hela livet ut. Men om man ska nämna Leopold kan diskuteras.

Bellman som person och författare…

Han brydde sig inte särskilt mycket om politik, filosofi eller vetenskap. Men den konstnärliga sidan av honom är mer djup i vissa stunder. Han kunde vara en mycket känslig person och stor skildrare av livet. Att Bellman är rolig är sant, men att han skulle vara en glad och lättsinnig person är en fördom. I sina texter blandar han myt och realism, satir och allvar, festglädje och dödsångest. Det var annat än övriga författare på denna tid. Han försökte heller inte smyga under bordet med att beskriva de mindre vackra sidorna av Stockholms sociala verklighet. Hans val av ämnen när han skrev och hans sätt att beskriva människor ansåg vissa personer stötande. De personer han skrev om tillhörde ofta det lägsta sociala skiktet i samhället. Som i Fredmans epistlar där huvudpersonerna är alkoholister och horor, där han även uppmanar till att supa och förlusta sig. Men han skrev med lidelse och sympati, såg aldrig ned på dem han skildrade och tyckte heller inte synd om dom. Han var även en lyriker, med ett språk som utgör det vackraste i svensk litteratur.








Hans Liv…

Carl Michael Bellman kom till världen den 4 februari 1740 i Maria församling i Stockholm.
Han bodde då i det Daurerska huset vid ”Hornsgatspucklen” med sin pappa Johan Arndt Bellman och mamma Catharina Hermonia. Han var då det förstfödda barnet. Catharina födde senare ytterligare fjorton barn, varav sju av dom dog redan som barn.
3 år senare flyttar familjen till den nuvarande Bellmansgatan.
Som liten fick Bellman en religiös uppfostran i gammal luthersk anda. Då de ofta hade religiösa sammankomster i hemmet. När han fyllde 6 år började han som privatelev i Maria skola.

Den litterära sidan tar form…

Det säjs att han som 14 åring talade allting på vers i feber yra. Då förstod föräldrarna att det bodde en litterär förmåga i Carl och lät sammankalla familjens bekanta till ett rådslag. Då utsågs en ny informator till Carl, vid namn Claes Ludvig Ennes. Bellman själv kallar honom för ett geni och den person som lärde honom mycket genom att vara en duktig elev.
Redan när han bara var 15 år hade han skrivit flera brev och poesier, även gjort översättningar av psalmer från flera språk och sedan som 17 åring gett ut två böcker i egen översättning.
Vid denna tid var Carl en stor begåvning som hans far kunde vara mycket stolt över.

Arbetande Bellman

Som sjutonåring får han en provanställning hos Riksbanken. Men ett år senare skriver han in sig vid Uppsala Universitet, hans vistelse där var dock inte så lång. Tiden användes antagligen mest till nöjen och uteliv.

Bellmans fattiga och problematiska period…

Carl ägnade sig flera år med att festa på kredit och låna pengar. Han tänkte antagligen inte så långt, i augusti 1763 har han skulder upp till 18.000 daler, han blir han tvungen att fly från landet, till Norge. Detta leder även till att han får passförbud ett tag, men han får sedan brev från kungen som låter honom återvända hem och ordna upp sina skulder. Väl hemma får han reda på att flera av hans kollegor också fått stora skulder efter sig, efter nöjen likaså, de hade hamnat i häktet eller rent av bara försvunnit. Men 2 anställda hade även gått i borgen för Bellman och förlorat pengar. Slutsatsen av detta blev att Bellman ansågs ansvarig genom att han dragit in sina kollegor i detta så han fick sparken. Men detta tog nog aldrig Bellman särkskilt hårt eftersom att han redan tänkt sluta för att söka större lycka någon annanstans.





Livet i familjen var inte heller det bästa. Inget blev väll riktigt sig likt efter att Bellman bravader. Men skulderna hade han fixat, han stod nu på noll igen, kunde börja om från början.
Fadern var tvungen att säja upp jobbet, pga sjukdom. Familjen måste flytta ut på landet. Detta anser Bellman för långt ifrån nöjen. Efter ett tag lyckas Carl skaffa ett arbete genom sin vän , Anders Lissander och kunde flytta tillbaka till Stockholm.

År 1765…

Detta år dör båda hans föräldrar. Då tillbringade han mycket hemma hos Lissander där också hans dotter Ingrid Margareta bodde som utpekades som hans fästmö. Det var då dryckesvisorna och bibel parodierna började ta form.

Fredmans Epistlar tar form…

Bellman började ha egna föreställningar dit många kom för att höra och se hans framföranden.
Allt fler började känna till denne Bellman. I visböckerna var hans visor vanligt förekommande.
På Våren 1770 skrev han det första av Fredmans Epistlar. Den dåvarande kungen Gustaf III tyckte mycket om teater och hade ett speciellt operaintresse, så Bellman gav sig på ett försök även i den genren. Operan fick namnet Fiskarena. Den fick dock usel kritik av hovet och lät honom omarbeta den, detta ledde till att han övergav projektet. Av stycket finns bara vissa sånger bevarade, en är troligen Fredmans sång, Opp Amaryllis.
Bellman skrev en sång kallad Gustafs Skål, som han sedan lärde ut till en grupp officerare i flottan som sjöngs till kungens ära, då han besökte Skeppsholmen. Den blev sedan väldigt populär och användes som kungssång under den gustavianska tiden.
Kungen blev väldigt road av Bellmans framföranden, så han blev tillsagd att närvara på slottet alla onsdagskvällar. Bellman utsedd av kungen till notarie för bondeståndet i riksdagen.
För att tacka Bellman lät kungen anlita konstnären Per Kraft för att måla av Bellman för den kungliga porträttsamlingen.

Bröllop

I december år 1777 gifter han sig med den femton år yngre Lovisa Fredrika Grönlund.
Paret Bellman fick 3 barn tillsammans. Gustaf föddes den 27 april 1778. Elis var deras andra barn som kom sju år senare. Två år därefter föds den tredje, Carl. Samma år dör deras andra barn, Elis. I sorgen skriver Bellman en vaggvisa, ”Lilla Charles sof sött i frid”.
Hans fru Lovisa blir sedan sjuk i samband med ännu en graviditet, år 1790. Under de fyra månaderna hon låg hemma i sängen, ägnade sig Bellman intensivt åt utelivet.
Parets sista son föds samma år i oktober, Adolf.

Under ungefär den tiden då paret gifte sig så får Bellman ta emot mycket kritik från Sveriges då mest uppburne författare, Johan Henrik Kellgren. I satiren ”Mina Löjen” nämner han Bellman i en dikt, där han starkt nedvärderat hans diktkonst, detta lär ha tagit hårt på honom.



Bellman uppnår sitt mål…

Bellman hade på sätt och vis gett upp hoppet med epistlarna, då han på egen hand gjort flera försök att få dom i tryck men inte lyckats.
Men år 1790 trycks Epistlarna. Det hade länge varit hans mål att ge ut Fredmans epistlar komplett med musik. Han får då hjälp av Olof Ahlström. När sedan Erik Weste ett år senare tog initiativ till att ge ut hans sånger blev Bellman väldigt glad.
Bellman blir sedan tilldelad det prestigefyllda Lundbladska priset för Fredmans epistlar av den svenska akademin.

Bellman mister sin beskyddare…

Då kungen Gustav III blir skjuten och avlider på operan, den 16 mars 1792. Det var en händelse Bellman tog mycket hårt och livet efter blir inte heller lättare. Hans ekonomi blev allt sämre. Familjen tvingades flytta en hel del för att klara hyran. Deras sista hem blir på hörnet av Lilla Munkläders gatan och Gamla Brogatan. När en viss Nobelius tröttnar på Bellman då han inte får tillbaka ett lån är det kört. Bellman spenderar då en period på högvaktsflygelns arrestlokal, från april till mitten av juni 1794. Under denna tiden påbörjar han sin levernesbeskrivning, som aldrig blev avslutad.

Ett stycke av arbetet som aldrig blev avslutat:
”Som jag almänt är känd så på den Moraliska som physiska sidan, det will säga till hjärtat, min wandel, ock min constitution, så är jag En herre af mycken liten djupsinnighet, ock frågar eij efter om solen går eller jorden axlar sig. Hwad jag kan bedyra är at jag will ingen warelse i Naturen ondt – älskar, oändligen En ädel man, ock med ouphörlig låga Freuntimer ock små beskedliga Barn, äter efter aptit litet ock godt, söndag hwitkål – torsdag ärter, lördag strömming.”

Det var mycket kallt åt Bellman under sin tid ...